Elevernas mognad

När vi frågar lärarna om elevernas mognad är ett problem, det vill säga att barnen är olika långt framme i sin utveckling, är svaren av mer blandad karaktär. Ena sidan tycker att det är ett problem med vissa barn och att det är svårt att hitta rätt nivå medan andra sidan tycker att problemet i så fall ligger hos läraren. De menar att vi inte ska un- derskatta barnen och deras förmågor.

Lotta: Jag upplever det inte som ett problem. Problemet måste i så fall ligga hos dig själv, det är ju du som måste anpassa. De har ju samma frågor om de är 9 år eller 12 år skulle jag tippa. Jag menar de har sett samma sak på tv:n. Man ser de bränner någon människa levande. 9-åringen har sett det, 12-åringen har sett det men dom ställer kanske frågan på olika sätt och dom är mottagliga för olika förklaringar. Sen tror jag inte att man ska göra eleverna för små.

Susanna: Egentligen ser jag att som vuxen så kan man få elever till nästan vad som helst beroende på vilket klimat man har och man låter dom komma fram. Det är ju så att yngre

36

barn har ju lättare för att prata rätt ut utan att fundera på att ska jag berätta detta, de kanske stänger till sig mer under vissa perioder i vissa åldrar.

Per: Ja, alltså det snuddar ju vid jultomten ibland. Jag kan känna att vissa individer kan göra det ibland, jag menar inte att hela klasser eller grupper gör det men det finns ju indi- vider som… Det var en som för många år sen sa… vi hade pratat om Jesu födelse vid jul och sen fram mot påsk pratade vi om Jesu död och då räckte en upp och sa ”han blev inte gammal den”. Då blev det lite naivt så.

Svaren kan tolkas utifrån Piagets (2013) utvecklingsstadier. Eleverna i mellansta- diet skulle då befinna sig på konkreta operationella stadiet (7-12 år) eller formella oper- ationella stadiet (12- år). Flera lärare uttrycker att en del elever inte klarar av att disku- tera vissa frågor med hänvisning till deras ålder. När frågorna blir mer avancerade vill eller kan eleverna inte hänga med och så är det bara. Enligt Piagets (2013) stadier så ut- vecklar inte barn sitt abstrakta tänkande förrän de är 12 år, vilket skulle innebära att först i årskurs sex skulle barnen vara redo för frågor där diskussionerna går mer på dju- pet eller frågor av mer abstrakt karaktär. I årskurs fyra och fem då barnen är 10-12 år skulle frågorna i så fall vara av mer konkret slag som finns nära barnen.

Lottas och Susannas tankar kan kopplas ihop med Vygoskijs (1999) sociokulturella syn på lärande. De båda menar att det är upp till läraren att få med sig barnen. Barnens ålder ska inte vara ett problem, det handlar snarare om anpassning. Läraren blir då ett viktigt socialt stöd för att eleverna ska kunna ta till sig nya tankar och utveckla sitt tänkande, i enligt med ZPD (Vygotskij, 1999). Den tidigare forskningen visar också på att eleverna trots sin ringa ålder kan tänka på en djup nivå samt har frågor och tankar på en abstrakt nivå. Dessutom vill eleverna prata om de här tankarna då de tycker att det är intressant och viktigt (Hallgren, 2003; Ekström & Odencrantz, 1980; Hartman, 2000). Vad som dock är viktigt att påpeka är att givetvis inte alla barn är intresserade av samma frågor. En del är intresserade av frågor som rör kamratskap medan andra funderar på varför det krigas ute i världen. Åter igen är det den sociala situationen som bör styra vilka frågor som ska tas upp. I Falkevall (2010) konstateras att en fråga om liv och död inte kan an- ses viktigare än att reda ut ett bråk mellan två elever.

37

6.5 Objektivitet

När kravet på objektivitet infördes 1962 blev lärarna passiva och undervisningen stel och tråkig. Lärarna hade inte riktigt koll på vad de fick säga och inte fick säga (Hart- man, 2000). Även Osbeck (2009) konstaterar detta då hennes studie visar att många lä- rare blev osäkra och därför bortprioriterades religionsämnet. I empirin hittar vi ingen sådan osäkerhet, tvärtom är våra informanter ganska klara över vad de tycker att man kan säga och varför. En del beskriver sig själva som en öppen bok där de säger vad de tycker i olika frågor, men också att de är tydliga med att motivera de tycker som de gör och att man får lov att tycka annorlunda. På så vis bygger lärarna en relation med bar- nen. Eleverna får något att förhålla sig till, återigen blir läraren en förebild som är viktig för eleverna. Lärarna menar att eleverna öppnar sig eftersom lärarna också gör det. Det skapar därmed den sociala trygghet som behövs för att kunna diskutera svåra frågor och därmed lära sig något nytt (Vygotskij, 1999).

Lotta: Ja, det gör jag. I de flesta fall. Men det handlar också om vad du bygger upp för relation till dina elever och vad du är beredd att bjuda på och för mig handlar det väl- digt mycket om att jag vill ha en relation med mina elever där jag känner att dom känner mig. Jag är inte bara en lärare som går hem och sen har dom ingen aning om vem jag är. [...] Jag försöker vara väldigt ärlig när de frågar mig ”vad tycker du” och då är jag också väldigt noga med att tala om att det här är min åsikt, såhär tycker jag, andra tycker såhär. Dom frågar mig alltid till exempel tror du på Gud? Jag är alltid fullkomligt ärlig och sva- rar nej det gör jag inte (…)

Långt ifrån alla lärare i vår undersökning tycker lika i den här frågan. Flera lärare menar att man håller sig neutral i många frågor och berättar mycket lite om vad man själv tycker. Det gör de för att de inte vill styra eleverna för mycket. I Falkevall (2010) disku- teras detta mycket då flera av hans informanter upplever en svårighet att sätta gränsen för hur mycket man som lärare ska dela med sig av. De är rädda för att bli “den miss- ionerande läraren” (Falkevall, 2010:117) då det finns en risk att det blir ett rent person- ligt ställningstagande ifrån lärarens sida.

Mattias: Ja jag tycker inte man ska vara… lite personlig ska man vara men det ska ju inte handla om mig... Att det blir fokus på, ja det blir vederhäftigt tror jag alltså då är jag inte

38

proffsig längre utan då handlar det ju om mig och jag ska ju prata utifrån alla, generellt, alltid generellt tror jag.

Kim: Jag brukar väl inte säga direkt så vad jag tror på, utan jag tror att det är upp till var och en att tro vad den vill och vi lever i ett land med religionsfrihet och då får man tro på vad man vill. Så brukar jag säga. Jag tycker det är viktigt att man framför det.

Svaren tyder inte på någon osäkerhet kring vad man får eller bör säga av den typen vi kunnat utläsa i Hartman (2000) och i Osbecks (2009) studie. Lärarna gör en avvägning av vad som är bäst för eleverna och följer det. De verkar inte se kravet på en objektiv undervisning som ett problem.