Elevernas perspekt

Innan vi går in på lärarnas inställning till att använda skönlitteratur i skolans undervisning, tycker vi det är av betydelse att även se till elevernas allmänna attityd till läsning av skönlitteratur.

Av vårt resultat, i figur 1, att döma är det en knapp majoritet (55%) av eleverna som tycker om att läsa skönlitteratur. Den största enskilda posten är ”instämmer delvis” där 38% av de tillfrågade hade kryssat för. 17% av eleverna har kryssat för ”instämmer helt”. Detta tolkar vi som att även om majoriteten av eleverna tycker om att läsa skönlitteratur så verkar merparten av dessa inte tycka att det är det nöjsammaste man kan göra, med tanke på svarsfördelningen av de positiva alternativen.

Attityden bland eleverna till nöjesläsning var, enligt figur 3, splittrad. Fördelningen mellan de som var positiva (45%) och de som var negativa (46%) var jämn. Till detta kan vi tillägga resultatet i figur 4 där vi undersökte om eleverna läser skönlitteratur privat, dvs. utöver det som skolan förser dem med. 53% av eleverna är negativa till läsning av skönlitteratur privat. Enligt Maria Ulfgard i Brodow och Rininsland (2005) läser elever i allmänhet för betygens och lärarens skull. Denna syn är förenlig med våra siffror, eftersom majoriteten inte läser skönlitteratur privat. Endast 40% av de tillfrågade eleverna är positivt inställda till att läsa på fritiden (figur 4).

Eleverna verkar inte se skönlitteratur som en källa till ny kunskap, enligt figur 2. 46% är negativa till påståendet att de läser skönlitteratur för att lära sig något nytt. 33% av eleverna läser dock skönlitteratur i det syftet. Det är intressant att jämföra med figur 3, som visar att 45% av eleverna läser skönlitteratur för nöjes skull – ungefär lika många som inte läser skönlitteratur för att lära sig något nytt. Det verkar alltså finnas en skillnad i elevernas uppfattning av skönlitteraturens nytta. Vissa elever läser både för nöjes och för lärandets skull, medan andra endast läser endast för det ena. Torpstens (2001) undersökning visar på en inställning hos elever där de uppfattar skönlitteratur som ren fiktion, som författaren fantiserat ihop. Denna uppfattning kan vara en förklaring till att endast 33% av eleverna i vår undersökning innehar en positiv attityd till skönlitteratur som kunskapskälla. Med en sådan attityd riskerar skönlitteraturen, som källa till kunskap, att underställas facklitteraturen än mer än vad som redan är fallet.

Det är anmärkningsvärt att 63% av eleverna på NV ställer sig negativa till skönlitteratur som kunskapskälla, eftersom de har ställt sig positiva till de övriga påståenden. En möjlig förklaring är att skönlitteratur, för dem, kan och ska vara förknippat med nöje snarare än skola och studier. Enligt tabell 2 verkar inte eleverna på NV hysa någon större tilltro till skönlitteraturen, som källa till fakta och som redskap att försöka förstå och förklara världen. Vi tror att förklaringen till dessa siffror har att göra med elevernas programtillhörighet, då NV-elever söker sin kunskap bland sådant som är vetenskapligt belagd och mätbar, så som t.ex. kunskaper i matematik, kemi och fysik. Brodow och Rininsland (2005) är av samma åsikt. De menar att det är svårt för läraren att förklara nyttan av att läsa skönlitteratur eftersom effekten av läsandet är svår att bevisa eller mäta. Mätbara fakta och kunskaper är sådant som elever som studerar på ett program med naturvetenskaplig inriktning stöter på varje dag i sina karaktärsämnen. Ursing (1988) är en forskare som ser skönlitteraturen som en kunskapskälla att använda i exempelvis historieundervisning för att förklara och väcka intresse för historiska händelser. Även Amborn och Hansson (1998) ser skönlitteratur som en kompletterande källa till facklitteraturen, eftersom de kan ge svar på frågor som eleverna söker men som de inte finner svar på i mänskliga sammanhang som är enklare att ta till sig. Detta verkar en stor andel elever på NV inte ha förstått, ignorerat eller helt enkelt förkastat. Vi tror att resultatet beror på en blandning av dessa faktorer ihop med elevernas programtillhörighet. Ett, för vår forskning motsägelsefullt alternativ som vi ändå bör ha i åtanke, kan vara att vi och de nämnda forskarna är naiva och ensidiga i en övertro på skönlitteraturens förtjänster – en tro som inte delas med eller finns förankrad hos dessa elever.

I figur 7 och 8 återfinns resultatet av elevernas inställning till att läsa mer eller mindre skönlitteratur i undervisningen. Fler elever (43%) vill inte läsa mer skönlitteratur, i jämförelse med dem som vill (29%). Bland dem som vill läsa mindre skönlitteratur i undervisningen är det helt jämt då både de som är negativa och de som är positiva uppgår till 38% vardera. Utifrån dessa resultat verkar det som om eleverna inte vill läsa mer skönlitteratur i undervisningen, men heller inte mindre. Alltså verkar de vara ganska nöjda med mängden så som det ser ut nu.

Vad avser attityden på de olika programmen ser vi i tabell 1, tabell 2, tabell 3, tabell 7 och tabell 8 att det på BP och FP generellt finns den största negativa attityden till skönlitteraturläsning. De övriga programmen, NV, SPE och SMIL, är mer positiva till skönlitteraturläsning. På BP och FP återfinns även de som mest frekvent har svarat ”vet ej”. FP och BP domineras av pojkar och även i de övriga klasserna var pojkarna i majoritet. Därför är det inte märkligt att pojkarnas generella resultat i flera fall överensstämmer med den attityd som finns på BP och FP. I vissa fall (t.ex. tabell 1) lyckas den positiva attityd som finns hos pojkarna på SPE, NV och SMIL väga upp lite. Brodow och Rininsland (2005) förklarar detta fenomen som att det kan råda ett grupptryck i klasserna där det inte är accepterat att läsa skönlitteratur. Det kan ses som ett förräderi mot könet (främst pojkar) och/eller klassen (både social klass och skolklassen). Deras tankar låter inte helt orimliga och vi tror att det nog att det kan förklara en liten del av varför siffrorna är så låga bland pojkar i allmänhet och elever på de manligt dominerade yrkesförberedande programmen i synnerhet. Att även sociala faktorer spelar in, så som miljö, håller vi för en sannolik förklaring till de negativa attityderna på de yrkesförberedande programmen. Detta kan vi dock inte påvisa med några siffror i vårt resultat.

Till påstående 7 (i tabell 5) urskiljdes en attityd hos eleverna på BP och FP som är förvånande om man ser till hur de har svarat på de övriga påståendena. Svarsfördelningen mellan de som föredrar lättläst och de som inte föredrar lättläst skönlitteratur är jämnt fördelad. Detta förefaller egendomligt med tanke på dessa elevers attityd i andra påståenden t.ex. påstående 8 (tabell 6), där eleverna på BP och FP är övervägande negativa. Vi misstänker att det kan rör sig om ett metodproblem som kan uppstå när enkäter delas ut i klasser där enkätens innehåll inte intresserar eleverna. Det finns då, tror vi, en risk att eleverna väljer att kryssa för det mest negativa svaren (i vårt fall: ”tar helt avstånd”) utan att uppmärksamma om påståendets andemening är av positiv eller negativ art.

Av tabellerna 1, 2, 3, 7 och 8 att döma tycker vi oss urskilja att flickorna är en mer homogen grupp. De är i allmänhet betydligt mer positiva till läsning av skönlitteratur, än vad pojkarna är. En förklaring till detta är att de flesta flickor i undersökningen går på teoretiska program (NV, SPE och viss mån SMIL), medan de lyser med sin frånvaro på BP och FP. Resultatet hade eventuellt kunnat bli annorlunda om vi även gjort enkätundersökningar på Omvårdnadsprogrammet och Barn- och Fritidsprogrammet, vilka generellt består av fler flickor än pojkar, enligt statistik från Skolverkets hemsida (Skolverket, 2007).

Med stöd av vårt resultat är flickor mer positivt inställda till skönlitteratur än vad pojkar är. Enligt Molloy (2002) läser flickor skönlitteratur med manliga huvudpersoner betydligt mer frekvent än vad pojkar läser skönlitteratur med kvinnliga huvudpersoner. Hon menar att skolan riskerar att förmedla en mansdominerad litteratur om män, som är skriven av män, vilket skapar en bild av att flickor syns mindre än pojkar. Enligt vårt resultat i Tabell 4 läser 61% av flickorna skönlitteratur utöver den som skolan förmedlar och vi kan nog förutsätta att den litteratur flickorna läser privat inte enbart är av manliga författare med manliga huvudpersoner. Problemet ligger kanske snarare bland pojkarna, där bara 31% av dem läser privat. Detta gör att pojkarna följaktligen får läsa mindre om kvinnoöden och kvinnors tankar eftersom de varken läser om det i skolan eller i hemmet. På så sätt konstrueras pojkarnas världsbild av i stort sett manliga förebilder, erfarenheter och tankegångar.

Sammanfattningsvis visar siffrorna på att även om majoriteten av de tillfrågade tycker om att läsa skönlitteratur, var det jämnt mellan de som läser för nöjes skull och de som inte gör det. Att läsa utöver det som skolan delegerar är inte populärt bland eleverna. En större andel elever ser inte heller skönlitteratur som en källa till kunskap och merparten av eleverna verkar vilja att läget ska förbli oförändrat vad avser mängden skönlitteratur i undervisningen. Ett svar på varför det kan vara så gav en flicka på SPE, som kommenterade påstående 4 i marginalen. Hon menade att hon inte hinner läsa skönlitteratur utöver den som skolan förser henne med. Förser skolan henne då med mer skönlitteratur att läsa blir det ännu mindre tid för annat oavsett om det är andra studier eller andra fritidsintressen. Även lärarna i Brodows och Rininslands (2005) undersökning framhåller bristen på tid som avgörande för skönlitteraturläsning i skolan. Det finns inte tid att läsa under den begränsade undervisningstiden och det är inte heller rimligt att ge eleverna ännu mer att läsa på fritiden för skolans syfte. Detta tror vi kan vara en förklaring till vad vi har kommit fram till, men den är inte allmängiltig. Hur tiden prioriteras är en aspekt som man bör ha i åtanke. Vi tror att det finns tid att läsa, men att eleverna prioriterar andra sysselsättningar på fritiden. Arkhammar (2006) menar att intresset att läsa skönlitteratur inte är stort bland gymnasieelever. Detta skulle kunna bero på den ökade informationsläsningen som eleverna förväntas göra. Kanske är det så, tror vi, att andra skolämnen kräver att eleverna läser och studerar (främst facklitteratur) på sin tid utanför skolan och att det som blir kvar av den inte vill användas till

ytterligare läsning, även om det är för nöjes skull. Ytterligare förklaringar till vårt resultat kan framgå av den fortsatta diskussionen nedan.