om elevernas läsande
6.3 Lärarnas metoder och elevernas uppfattningar om dem
Under denna rubrik kommer vi att diskutera vad lärarna har sagt i sina intervjuer angående metodval, samt diskutera elevernas attityd till några sätt att arbeta med skönlitteratur. Avslutningsvis kommer vi att sammankoppla de båda perspektiven för att diskutera och jämföra.
6.3.1 Lärarnas perspektiv
Alla lärare använder sig mer eller mindre av samtal i samband med skönlitteraturläsning, som diskussioner och jämförelser. Arkhammar (2006) framhåller betydelsen av att diskutera skönlitteratur med eleverna och anser att ”den bok är inte läst om man inte får tala med någon om” (Arkhammar, 2006, s.102). Hon tycker att det är viktigt att eleverna får träna sig i att läsa, tänka, diskutera och jämföra böckerna och detta överensstämmer väl med våra intervjupersoners metoder. Precis som Molloy (2002) betonar Arkhammar (2006) och Brodow (1996) att man ska diskutera konflikter som finns i vardagen, utifrån böckerna klassen har läst. Lärarna vi har intervjuat nämner inte denna aspekt utan verkar mer inriktade på att diskutera skönlitteratur utifrån ett litteraturvetenskapligt synsätt, då de jämför olika motiv och teman, kritiskt granskar texterna och söker sammanhang.
Enligt Brodow och Rininsland (2005) är det viktigt att skriva efter läsning eftersom eleven då kan strukturera sina tankar och det lästa fördjupas. Under våra intervjuer framkom att skrivuppgifter efter läsning ofta är en av examinationsformerna. Ip-NV betonar att eleverna ofta får skriva om det lästa eftersom det tvingar eleverna att tänka själva och Ip-NV tar avstånd från rent faktabaserade prov och slentrianmässiga recensioner, precis som lärarna i Brodow och Rininslands undersökning.
Arkhammar (2006) skriver att läsning och skrivning alltid bör komplettera varandra i syfte att förstärka båda färdigheterna. Ip-FB är den lärare som tydligast understryker sambandet mellan färdighetsträning och litteraturläsning. När eleverna ska skriva om en text är han/hon inte intresserad av fakta utan vill att eleverna ska visa färdigheterna de har lärt sig. Enligt Ip- FB är eleverna i hans/hennes klasser mycket negativa till läsning och skrivande i allmänhet, vilket gör det ännu viktigare för läraren att göra undervisningen meningsfull och intressant för eleverna. Vi tror att det är extra viktigt för dessa elever att de finner läsandet meningsfullt och att det följs upp efteråt. Ip-FB använder sig ofta av film i svenskundervisningen, kanske för att motståndet mot läsning är extra stort i dessa klasser. Även Brodow och Rininsland (2005) stötte på detta i deras lärarundersökning och de undersökta lärarna ansåg att de lärare som använder sig av film istället för litteratur har gett upp. Precis som i vårt fall arbetar lärarna som ofta använder film i undervisningen på manligt dominerade yrkesförberedande program. Att dessa lärare har ”gett upp” anser vi är att ta i. Dessa lärare är antagligen realister. Vi tror att det är svårt att påtvinga elever (nästan vuxna) litteratur, när motståndet är så stort. Maria Ulsgard, menar i Brodow och Rininsland (2005) att svensklärare inte kan begära att alla elever ska tycka om litteratur, och att många elever endast läser för betygens skull. Vi tror att dessa elever bör fångas upp tidigare och att användandet av litteratur kontra filmvisningen kan
vara ett bra sätt att nå dessa elever och ge dem en viss insikt i kulturarvet, samt en övning i analys och jämförelse. Dock tycker vi att det är att föredra jämförelse mellan film och litteratur, att helt byta ut litteratur mot film är inget vi förespråkar.
6.3.2 Elevernas perspektiv
En övervägande stor del av eleverna (69%) tycker, enligt figur 13, att svensklärarna använder sig av bra metoder när de arbetar med skönlitteratur, medan bara 13% inte tycker det. Nedan kommer vi att gå igenom några arbetsmetoder för att se vilka som eleverna uppfattar som lärande.
I Ämnesplan för svenska för gymnasieskolan är ett strävansmål att eleven: ”genom skrivandet och talet erövrar medel för tänkande, lärande[…]” (Skolverket, 2002). Skrivandet och samtalandet bör alltså vara grundläggande metoder för lärande. I figur 15 synliggörs resultatet av påstående 17 som lyder: ”Jag lär mig bättre när jag tillsammans med andra får diskutera den skönlitteratur jag läst”. 61% anser att samtal och diskussion är en bra metod för lärande efter skönlitteraturläsning. Vi håller inte för orimligt att eleverna även tycker att denna metod är nöjsam att arbeta med. Den inställning, som majoriteten av eleverna har, är förenlig med de samstämmiga forskarresultat vi har studerat (Rosenblatt, 2002; Arkhammar, 2006; Molloy, 2002, Brodow, 1996). Även i Ämnesplanen för svenska för gymnasieskolan uttrycks det att skolan ska sträva efter att eleven i dialog med andra reflekterar över olika frågor. Dessa frågor kan t.ex. vara sådana som de stöter på vid läsning av skönlitteratur.
Eleverna anser inte i lika stor utsträckning att lärandet är lika gynnsamt vid skrivande som vid diskussion och samtal, enligt figur 15 och 16. Ändå tycker 52% av eleverna att man lär sig bättre genom att skriva om det lästa, medan 23% inte anser att de gör det. Figur 17 illustrerar förhållandet mellan elevernas uppfattningar om att skriva sammanfattningar av vad de läst, som ett bra mått på hur väl de har förstått texten. 58% anser att det ger ett bra mått, medan 21% inte instämmer. Det är ett glädjande resultat att majoriteten av eleverna verkar vara medvetna om skrivandets betydelse för lärandet, både i allmänhet och i synnerhet vad gäller då de arbetar med skönlitteratur. Precis som med läsandet-samtalandet, är även den forskning, vi har studerat, överens om skrivandets förtjänster för lärandet i samband med eller som vidarearbete till läsning.
Att 58% av eleverna tycker att sammanfattningsskrivande är ett bra mått på förståelse är värt att diskutera. Även här bör vi ha i åtanke att eleverna kan ha läst frågan och svarat utifrån att de arbetssätt som är enkla och roliga att arbeta med är också de lärorika och/eller bra mått på förståelse. Vi tror att den positiva attityden till detta bland eleverna kan bottna i rutin, lojhet och en skepsis mot att arbeta annorlunda än vad man tidigare gjort. Att skriva en sammanfattning av en bok är enkelt om man har läst den och uppgiften ställer heller inga krav på elevernas reflektions- eller analysförmåga, vilket, av eleverna (om de är oengagerade och/eller loja) kan uppfattas som behagligare då de slipper tänka till.
I jämförelse är en större andel elever mer positivt inställda till att samtala (61%) än att skriva (52%) för att lära. Dessa resultat kan även betyda att eleverna hellre diskuterar än skriver ur ett nöjesperspektiv och inte enbart ur ett lärandeperspektiv. Cai Hansson i Brodow och Rininsland (2005) lyfter fram skrivandet som mer gynnsamt för lärandet än diskussion i grupp. Att elevernas attityd inte stämmer överens med Hanssons kan vara ett tecken på att eleverna anser att det som är roligast att göra (diskutera) är bättre för lärandet. Vi har själva upplevt fenomenet ute i undervisningssituationer att eleverna föredrar att, under lektionstid, diskutera hellre än att skriva och vi har aningar om att det kan bero på ytterligare andra
faktorer. Om en redovisning av en läst bok sker muntligt i grupp istället för skriftligt enskilt, gynnas de elever som av någon anledning inte har läst alls eller bara vissa delar, då de kan prata om just det som de har läst. Vi tror att skrivandet avslöjar dem som inte har läst eftersom det är svårare att undvika att visa att man inte har läst vid en skriftlig uppgift än vad det är vid en muntlig gruppdiskussion.
Vad gäller skillnader i attityd mellan programmen i fråga om metoder är resultaten i tabellerna 15, 16, 17 mer positiva överlag än vad resultaten var när det gäller de övriga påståendena. Eleverna på BP har i synnerhet intagit en mer positiv inställning till skillnad från eleverna på FP, som bibehåller sin genomgående negativa inställning även vad gäller svensklärarens metodval. Det är intressant att 48% av eleverna på FP inte tycker om att samtala och diskutera som arbetsmetod. Om vi jämför det resultat med attityden bland eleverna på BP där ”bara” 17% är negativa till litteraturdiskussioner. Kan det möjligen vara så att klimatet i FP-klassen inte uppmuntrar till muntliga diskussioner?
Att en relativt stor andel NV-elever (35%) ställer sig negativa till påstående 19 är av intresse. Kanske har de förstått vårt syfte, vilket var att undersöka elevernas attityd till ett slentrianmässigt sammanfattande som både vi själva och Maria Ulfgard i Brodow och Rininsland (2005) dömer ut som lämpligt för elevers lärande, och därför ställer sig negativa till påståendet eftersom de inte tycker att metoden ger ett bra mått på förståelsen. Vi är överens med Ulfgard om hennes åsikter om dessa recensioner, eftersom man som lärare då endast får läsa korta referat ihop med elevernas personliga åsikter. Användningsområdet för denna skrivmetod blir för lärarna enbart att kontrollerna om eleverna har läst eller inte (vilket eleverna lätt kan undkomma ändå, genom att bara läsa halva boken och skriva referat om den och motivera genom att säga att han/hon inte ville berätta slutet för den som läser recensionen).
Vi instämmer i de tankar som några lärare i Brodow och Rininslands (2005) undersökning lade fram, att läraren istället bör förbereda analysfrågor, vilka eleverna kan få arbeta med efter genomförd läsning. Då får eleverna, menar vi, använda sina erfarenheter, kunskaper och färdigheter, som de applicerar på analysfrågorna för att visa förståelse för det lästa. Det finns ytterligare metoder att arbeta med där eleverna får visa sin reflektions- och analysförmåga i samband med skönlitteraturläsning, men dem tar vi inte upp här utan nöjer oss med att konstatera att vi förkastar det slentrianmässiga recensionsskrivandet som olämplig i dagens gymnasieskola.
Resultaten mellan pojkar och flickor skiljer sig inte nämnvärt, utan vi konstaterar att båda könen generellt sett är positiva till de tre påståendena som rör metoder.
Av resultaten ovan att döma är eleverna mycket nöjda med de metoder svensklärarna använder sig av. Majoriteten av eleverna instämmer i att de lär sig bättre när de får samtala och skriva om det lästa. Det sista påståendet i enkäten rör vilket mått på förståelse en skriven sammanfattning av en bok kan visa, vilket en stor del av eleverna tyckte var ett bra mått.
6.3.3 Sammankoppling av perspektiven
Merparten av de undersökta eleverna uppskattar arbetsmetoderna, som deras respektive lärare använder. De är, enligt vår enkätundersökning, mer positivt inställda till att samtala om litteratur, än att skriva om litteratur. Enligt intervjuerna använder flera av lärarna skrivandet som examinationsform i arbetet med skönlitteratur. Vi tror att detta kan hänga samman, då eleverna har förknippat skrivandet med examinationer som på så sätt gett upphov till en
negativ attityd. Vi diskuterar ovan att vi tror att eleverna anser det vara lättare att kringgå läsandet vid muntliga redovisningar än vid skriftliga.
Det är av intresse att jämföra attityderna till metoderna på FP och BP. BP är mycket mer positiva till sin svensklärares metoder, än vad FP är, och dessa klasser har samma lärare. En intressant fråga är om Ip-FB använder samma metoder i klasserna eller om att det är klimatet i respektive klass som avgör attityden. Brodow och Rininsland (2005) diskuterar att det i vissa klasser kan ses som ett könsförräderi att tycka om litteratur. Överlag har BP mindre negativ inställning till avsikter och metoder i undervisningen, men mycket negativ attityd till de mer generella frågorna kring skönlitteratur, vilket kan tyda på en lojalitet eller tycke för sin svensklärare.
6.4 Slutsats
Nedan kommer vi att besvara våra frågeställningar utifrån diskussionen av resultaten för att till sist se om vår undersökning uppfyller vårt syfte.
Vilken avsikt har svensklärare med att använda skönlitteratur i undervisningen?
De intervjuade lärarna är alla överens om att avsikterna med användandet av skönlitteratur i undervisningen är att skapa en förståelse hos eleverna. De anser att eleverna, genom att läsa litteratur, lär sig lyssna på andra människor och få förståelse för olika livsöden. Lärarna är även överens om att en av avsikterna med skönlitteratur är bildningsaspekten och genom litteratur föra vårt kulturarv vidare.
Vad styr svensklärarnas val av litteratur?
De två aspekterna som främst styr lärarnas val av litteratur är elevernas egna erfarenheter och den uppfattningen om kanon som finns inom skolan. Alla lärare säger sig anpassa litteraturen efter elevsammansättning och de vill att litteraturen ska spegla elevernas värld, på samma gång som litteraturen ska bidra med något nytt. Samtidigt som lärarna inte vill ge eleverna för avancerad litteratur, är det fler som väljer bort litteratur, som eleverna klarar av att läsa själva och som eleverna ändå skulle ha upptäckt. Vi ser en tydlig bildningstanke i lärarnas litteraturval, vilket ofta är traditionellt och epokindelat och antagligen styrt av tolkningar av styrdokumenten.
Vilka metoder använder de för att skapa ett gynnsamt lärande för eleverna?
Diskussioner, både skriftligt och muntligt är de vanligaste metoderna lärarna använder sig av i sin undervisning. Eleverna får även i uppdrag att jämföra böcker med andra böcker, eller jämföra böcker med filmversioner. Lärarna anpassar, precis som litteraturen, arbetsmetoderna efter program och klassammansättningar, så att lärandet blir optimalt för just den elevsammansättningen. Läraren på de praktiska programmen använder sig oftare av film i undervisningen, medan övriga lärare mer betonar analyser, både i muntlig- och skriftlig form. Lärarna är oeniga när det gäller former av examination. Två av lärarna använder sig av traditionella prov med kontrollfrågor, endast i syfte att se om eleven har läst böckerna. Denna metod förkastar en av lärarna som anser att eleverna inte visar vad de har lärt sig när de bara upprepar fakta. Den läraren använder sig främst av skriftliga examinationerna, där eleverna får tänka själva och analysera böckerna.
Vad har eleverna för attityd till skönlitteraturläsning i svenskämnet?
Det är ingen homogen grupp elever, som har undersökts, vilket visar sig i resultatet. En majoritet av dem tycker om att läsa skönlitteratur, om än måttligt. Måttligheten visar sig i
resultaten som rör skolan där eleverna verkar vara nöjda med mängden skönlitteraturläsning så som det ser ut för dem för tillfället. Dock är eleverna inte speciellt positiva till att läsa privat, vilket i förhållande till de andra resultaten visar att eleverna ändå verkar tycka om läsning så länge det sker under skolans regi. Ytterligare ett resultat som bekräftar det är att eleverna är oeniga vad gäller läsning av skönlitteratur för nöjes skull - fördelningen mellan dem är helt jämn. Å andra sidan ser inte heller eleverna skönlitteratur som en källa till ny kunskap. Kontentan av resultatet urskiljer en bild av den genomsnittlige eleven i vår undersökning. Denna elev tycker om att läsa skönlitteratur, men helst inte på sin lediga tid. I svenskämnet däremot är det helt i sin ordning att läsa skönlitteratur, men eleven vill varken läsa mer eller mindre. Även om eleven inte uppfattar den skönlitteratur som läses i svenskämnet som svår, så är han/hon nöjd med svårighetsgraden. Den stora anledningen till att eleven läser skönlitteratur är att skolan och framför allt svenskläraren ofta kräver det, eftersom han/hon inte gärna läser för nöjes skull eller för att lära. Vi tolkar det som om eleven hade läst mer om det inte varit tidskrävande på grund av allt annat som ska läsas i skolan. Vad har eleverna för attityd till svensklärarnas skönlitteraturval?
Eleverna anser att svenskläraren är tydlig i sina avsikter varför de ska läsa skönlitteratur. Ändå är det ingen majoritet av dem, som läser för att få ny kunskap eller som en stunds förströelse, utan avsikterna verkar vara något som flertalet elever inte tar till sig. Eleverna är även nöjda med den skönlitteratur som läraren väljer ut, vilket understryker bilden av att eleverna uppskattar att läsa skönlitteratur i skolsyfte. Det är bra att eleverna uppskattar lärarnas val för resultatet visar på en heterogen attityd till elevdemokrati vad gäller val av litteratur. Det verkar vara olika beroende på läraren hur stort och befintligt elevinflytandet är. Eleverna är tveksamma till om skönlitteraturen, de läser, är relaterbar till deras liv och erfarenheter. Ändå uppskattar de texterna de läser i svenskämnet.
Vad har eleverna för attityd till kombinationen lärande och svensklärarnas metodval? Lärarna verkar, enligt eleverna, ha lyckats skapa goda lärmiljöer eftersom arbetsmetoderna är mycket uppskattade. Syftet med lärarnas metodval bygger på att det ska skapas ett gynnsamt lärande vid arbetsmomentet. Eleverna verkar vara medvetna om vilka arbetssätt som är lämpliga för lärande. En stor andel elever har förstått och anser att de lär sig bättre om de får samtala och skriva om det lästa. Inställningen till påståendet att det ger ett bra mått på förståelsen att skriva en sammanfattande recension av en skönlitterär text var även den positiv bland eleverna.
Finns det några skillnader i attityd vad avser elevernas kön och programtillhörighet? Under de andra frågeställningarna har ingen hänsyn tagits till kön eller programtillhörighet, utan eleverna har betraktats som en grupp. För oss som har varit ute i skolans verksamhet kom det inte som någon nyhet att det fanns skillnader mellan elever på yrkesförberedande och teoretiska program. På bygg- och fordonsprogrammet återfinns en genomgående negativ attityd till skönlitteratur i allmänhet. Likaså återfinns i dessa program merparten av de elever som av ointresse eller av andra anledningar inte visar sin attityd genom att frekvent svara ”vet ej” på flertalet enkätpåståenden. Det är därför glädjande att se att eleverna på byggprogrammet ändå verkar uppskatta sin svensklärare - både vad gäller metod- och skönlitteraturval. Eleverna på de teoretiska programmen är överlag mer positivt inställda till våra påståenden om skönlitteratur, även om det finns elever med negativ attityd på dessa program också.
Det finns vissa attitydskillnader mellan pojkar och flickor vad avser skönlitteratur. Speciellt är flickorna betydligt mer positiva till den allmänna inställningen till skönlitteratur. Att
pojkarnas attityd generellt ses som negativ tror vi kan ha sina grunder i att undersökningen består av två yrkesförberedande och mansdominerade program, som gör snittvärdet mer negativt. Vi tycker oss se flickorna som en mer homogen grupp än pojkarna, vilket kan bero på att flickorna nästan uteslutande tillhör teoretiska program. Flickornas attityd mellan programmen är samstämmig, vilket ytterligare förstärker dem som en homogen grupp.
* * *
Avslutningsvis visar vår undersökning att det i de undersökta klasserna finns en bra dialog och förståelse mellan elever och lärare. Lärarnas uppfattningar stämmer väl överens med elevernas. Elevernas inställning till lärarnas avsikter och metoder är överlag positiv, även om det bland eleverna finns en negativ attityd till skönlitteraturläsning. Denna negativa inställning verkar det som om lärarna lyckas överbrygga genom framförallt tydliga avsikter och goda metod- och litteraturval. Trots en bland eleverna, i grunden icke-positiv allmän attityd till skönlitteratur tycker vi ändå att lärarna verkar skapa bra miljöer och tillfällen till ett gynnsamt lärande i samband med skönlitteraturläsning. Vi tror att den avgörande faktorn är lärarnas engagemang för eleven, ämnet och skönlitteraturen.