Elevernas upplevelser angående undervisning om kosthållning i kursen idrott och hälsa 1

Utifrån resultatet går det att konstatera att samtliga elever i studien upplevde att kosthållning var ett område som det undervisades om vid fåtal enstaka tillfällen, om ens några. Det indikerar således att det var ett undervisningsområde som inte fick något större utrymme i ämnet, trots att det är ett av de totalt elva centrala innehållen i kursen (Skolverket, 2011 s. 85). Några av eleverna som fick ta del av kostundervisning kunde tydligt förklara strukturen på lektionerna, medan andra hade betydligt svårare att både minnas vad de gjorde och även om de behandlade kosthållning överhuvudtaget. Det var således inte alltid tydligt och begripligt för eleverna vad de gjorde. Det utrycktes även en osäkerhet kring om och vad eleverna blev bedömda på vilket innebar att det fanns en oklarhet kring vad de förväntades kunna i området. Det visar även att lärarna kan haft svårt att veta vilka förmågor och kunskaper som eleverna förväntades utveckla i ämnets centrala innehåll kosthållning. Trots det ansåg samtliga elever att kostundervisning var ett viktigt och relevant område, vilket visar att det ändå fanns en begriplighet för varför det läses om det i ämnet. Det sågs lite som en självklar grundläggande kunskap inom idrottsämnet att veta vilken mat som var nyttig och hälsosam för kroppen. Deras sätt att utrycka sig kan liknas det Burrows et al. (2009) samt Hooper (2018) skriver, att eleverna pratade i och följde den rådande hälsodiskursen i samhället. De såg kosthållning och hälsa som en kroppslig fråga, och det blev därför en självklarhet för dem att idrottsämnet skulle behandla kostundervisning eftersom ett hälsofrämjande beteende, utifrån den rådande hälsodiskursen, var att äta en ”korrekt” kost för kroppen. Det går däremot att ifrågasätta om det endast är därför eleverna skall få ta del av kostundervisning, även om det var begripligt för dem på det viset. Det kanske istället skall handla om att vidga elevernas tankesätt, och ge nya, annorlunda perspektiv på kosthållning. Likt Welch och Wright (2011) skriver så för en lärare med sig sin egen syn och hälsodiskurs in i undervisningen, och således har läraren en möjlighet att istället utmana och kritiskt diskutera den rådande hälsodiskursen med eleverna. Även om Rendahl (2018) skriver utifrån ett hemkunskapsperspektiv så kan hennes

resonemang anses överförbart till idrottsämnet. Hon menar alltså att det är av vikt att väga in andra faktorer vid diskussioner om mat såsom de sociala och psykiska samt diskutera och ifrågasätta samhällsnormer som berör matvanor. En undervisning som lyfter fram sådana perspektiv kan få eleverna att börja fundera utanför den rådande hälsodiskursen angående kost och på så vis ge undervisningsområdet en ny dimension av begriplighet.

Elevernas svar indikerar att undervisningen upplevdes hanterbar. Framförallt utrycktes ett förtroende för lärarens kunskaper inom ämnet vilket kan ses som en resurs som de kunde lita på i undervisningen. Ett flertal elever sade även att lektionerna hade bestått av diskussioner med andra elever i klassen vilket även det kan ses som resurser för att hantera undervisningen. Likaså användes datorer och annat material som verktyg till eleverna. Det var heller ingen av eleverna som utryckte att undervisningen var svår, krånglig eller som inte klarade av de olika momenten. Däremot var det skillnad i elevernas svar utifall undervisningen upplevdes

meningsfull för dem. Det mönster som framkom var att de elever som redan hade med sig kunskaper och erfarenheter in i undervisningen upplevde inte att den utmanade dem ytterligare utan att de fick endast ta del av saker de redan visste. För att den skulle kännas meningsfull för dem hade de velat gå igenom mer fördjupad kunskap om kostens påverkan på kroppen. Undervisningen upplevdes däremot meningsfull för de elever som inte hade med sig kunskaper eller erfarenheter sen tidigare. De ansåg att de både hade lärt sig och applicerat vissa kunskaper i sin vardag, exempelvis att äta mer grönsaker. Således går det att konstatera att, utifrån elevernas upplevelser, så individanpassades eller gjordes inte undervisningen personlig utan samma innehåll gavs till samtliga elever, oavsett tidigare erfarenheter. Utifrån KASAM-teorin kan det dock vara av vikt att individanpassa kostundervisningen om den skall kännas meningsfull och viktig för eleverna, så de kan uppleva en känsla av sammanhang i undervisningen. Det kan även anses viktigt utifrån det McCuaig och Quennerstedt (2018) skriver, att hälsa kan se, och ofta ser, väldigt olika ut från person till person. Den mat och kosthållning som får en person att må bra, kanske inte får en annan person att må bra. Det går således att hävda att kostundervisningen bör nyanseras och individualiseras utifall eleverna både skall ha möjlighet att uppleva området meningsfullt samt även lära sig en personlig kosthållning som får dem att må bra.

Elevernas skilda upplevelser och utsagor gör det komplicerat att besvara utifall de upplevde en känsla av sammanhang i undervisningen. Min uppfattning är att de på ett sätt gjorde det, eftersom samtliga lyfte fram vikten och relevansen av att lära sig vad en god kosthållning innebar i samband med upplevd hälsa inom idrottsämnet. Samtidigt gick det tydligt att se att de pratade på ett sätt som de förväntades göra vid en diskussion i relation till idrottsämnet. Eleverna var, likt Hoopers (2018), Burrows et al, (2009) och Harris et al. (2016) för fram, präglade av den hälsodiskurs som råder inom idrottsämnet. I en sådan diskurs blir det

innehåll i just idrottsämnet. Utifrån ett sådant resonemang går det därför ifrågasätta om det är just en sådan känsla av sammanhang som bör infinnas i undervisningen, eller om eleverna automatiskt utryckte sig på ett sätt som de ansåg var det korrekta, naturliga och som de förväntades göra i sammanhanget. Det är dock troligtvis inte så att eleverna ljög eller ville svara på ett korrekt vis, utan att de helt enkelt inte hade förmågan att tänka eller fundera utanför den rådande hälsodiskursen. Frågan är därför om elevernas upplevelser av kostundervisningen fick dem att börja fokusera på mat som gör att de mår bra, vilket är centralt för KASAM-teorin, eller om det innebar att de fick kunskap kring hur de skulle äta för att inte uppleva eller riskera ohälsa.