Hälsa i elevernas beskrivningar angående undervisning om kosthållning

Eleverna beskrev undervisningen angående kosthållning i likhet med hur Thedin Jakobsson (2005) beskriver den generella hälsoundervisningen. Den utgick i princip endast utifrån ett patogent perspektiv på hälsa och kost. Det tydliggjordes i elevernas beskrivningar av lektionsinnehållet, vad som diskuterades och togs upp i undervisningen samt även vad de lärde sig. Eleverna som främst diskuterade att undervisningen berörde hur de skulle äta, vilket innebar att hålla blodsockernivåerna på en jämn nivå, menade att det var viktigt för att inte bli överhungriga, småäta och på så vis riskera få i sig för mycket energi och gå upp i vikt. Sådana uttalanden tydliggjorde att det var kroppens fysiologiska funktioner och utseende som var i fokus vilket är synonymt med ett patogent perspektiv. Det patogena perspektivet var även tydligt bland de elever som talade om undervisningens innehåll angående vad de skulle samt vad de inte skulle äta för att må bra. Livsmedel som specifikt lyftes fram som eleverna lärt sig vilka ansågs nyttiga var framförallt grönsaker, fisk, fibrer samt att äta varierat för att få i sig alla de ”saker” som kroppen behövde. De hade dock svårt att konkret förklara varför det var nyttigt att äta dessa saker, exempelvis varför det var nyttigt att äta grönsaker. Det förklarades endast genom ”man mår bra av det” eller ”det är nyttigt för kroppen”. Livsmedel och mat som tagits upp under lektionerna som ansågs onyttigt och ohälsosamt var främst snabbmat och livsmedel som innehöll mycket socker och fett. Även här var det tydligt att eleverna talade i termer om att dessa olika livsmedel var bra respektive dåliga för kroppen. Att äta hälsosamt innebar att äta mer av det nyttiga och mindre av det onyttiga, vilket även många elever hade försökt applicera i sin vardag. Likaså de två elever som upplevt undervisning i kosthållning i samband med allmänna hälsolektioner beskrev det utifrån ett patogent perspektiv. Lektionen var upplagd som en diskussion där eleverna fick resonera med varandra och med läraren angående hur de kunde göra sin livsstil mer hälsosam, dit nyttiga kostvanor räknades in.

Eleverna sade att de hade lyft fram vikten av att äta mer nyttigt och varierat, vilket

inkluderade att äta mer ”mat” istället för snacks, grönsaker, fisk samt att äta en varierad kost. Återigen beskrev eleverna anledningarna för att äta på ett sådant vis eftersom det var ”bra och hälsosamt för kroppen”.

De flesta elever beskrev också att de pratat om ohälsa i samband med kost och matvanor på lektionerna. Även då var det främst det patogena perspektivet som kom till utryck i elevernas beskrivningar. Ohälsa beskrevs i termer angående kroppens fysiologiska status, vad en ohälsosam kosthållning kunde göra med kroppen och dess funktioner. Det vanligaste som eleverna pratade om var att de under lektionerna hade diskuterat sjukdomar såsom cancer, sjukdomar sammankopplade med hjärtat samt diabetes vilka alla var en följd av en onyttig kost. Likaså talades det om övervikt och fetma och att det var något som skulle undvikas. Utifrån elevernas beskrivningar verkade det dock inte som att de kopplade samman fetma och övervikt med ökad risk för sjukdomarna, vilket är en väsentlig relation

(Folkhälsomyndigheten, 2019). Det var dock tre av eleverna, samtliga tjejer, som beskrev att de även tagit upp psykisk ohälsa i undervisningen. Två av tjejerna sade att de hade pratat om ätstörningar och riskerna med att överdriva det nyttiga vilket i slutändan kunde leda till psykiska problem. En av tjejerna, My, beskrev även att de hade talat om samhälleliga normer som kan kopplas samman med ideal och kroppsligt utseende. Sådana beskrivningar angående undervisningen indikerar ett mer salutogent perspektiv på kost, då det inte endast talades om fysiologiska aspekter utan även det psykiska måendet togs upp i samband med mat och matvanor. Samtidigt indikerar elevernas beskrivningar att fokus var på ohälsa och inte tvärtom. Det talades alltså inte om psykiskt välmående eller upplevelser om att må bra i samband med mat, vilket är en central utgångspunkt i ett salutogent perspektiv. Ett sådant innehåll som i princip endast fokuserar på kroppens funktion skickar, som Harris och Legett (2015) skriver, signaler till eleverna att upplevd hälsa i samband med mat innebär att äta rätt kost som är bra för kroppen. På så vis förbises såväl socialt som psykiskt välbefinnande i samband med mat.

Ovanstående redovisning om vilka perspektiv på hälsa som kommer till utryck i elevernas beskrivningar angående undervisning om kosthållning går i samstämmighet med vad Webbs et al. (2008) och Bolins (2014) studier framförde, att idrottsundervisningen var fast i en hälsodiskurs där kroppens funktion och till viss del även utseende hamnade i fokus. Det blir

vilket innebar att den mat som var bra för kroppen var bra för hälsan och tvärtom. De pratade alltså om mat som gjorde att de mådde bra respektive dåligt, men att må bra innebar att äta livsmedel vilka medförde positiva effekter på kroppen och dålig mat medförde negativa effekter på kroppen. Eleverna diskuterade inte, i relation till undervisningen, om några djupare resonemang, såsom matens mentala eller sociala betydelser. De tre elever som ändå beskrev att de hade tagit upp psykisk ohälsa i samband med kost indikerar dock, likt Welch och Wright (2011) skriver, att det eventuellt fanns lärare som ville utmana den rådande hälsodiskursen och inkludera fler perspektiv än bara det fysiska i undervisningen. Samtidigt kom de inte längre än just att diskutera psykisk ohälsa vilket indikerade att det kan ha funnits en gräns i hur långt lärarna verkligen motsatte sig diskursen. Precis som Bowes och Bruce (2011) skriver så kan det också vara så att lärarna själva hade en patogen och fysiologisk inställning till hälsa och ansåg på så viset att det var det som är viktigast inom idrottsämnet. Likaså kan det vara som Webb och Quennerstedt (2010), Cale et al. (2014) samt Harris och Legett (2015) skriver om att många idrottslärares arbete har blivit en form av

hälsoövervakande aktivitet på grund av samhällets hälsodebatt och olika krav från

institutioner. Dessa kan ha påverkat idrottslärarna och de såg det därför som dess uppgift att utbilda och lära eleverna äta på ett visst sätt som genererade hälsosamma kroppar. Utifrån ett sådant resonemang riskerar undervisningen om kost alltså utryckas utifrån ett patogent synsätt, trots att läroplanen i Sverige utgår ifrån ett mer salutogent perspektiv (Quennerstedt, 2006).

Ytterligare intressant angående resultatet var att det endast var tre tjejer som upplevde att de hade pratat om psykisk ohälsa och ätstörningar i samband med undervisningen. Ett sådant resultat pekar på att det kan råda skillnader, likt Wrights et al. (2006) menar, mellan könen när det kommer till kost och synen på kroppen. Wright et al. (2006) skriver att kvinnor verkar ha en mer komplex syn på hälsa och kost än männen, ett större projekt som innebär att skapa eller upprätthålla den eftersträvansvärda kroppen. Utifrån en sådan teori går det att påstå att det mycket väl kan ha varit så att även killarna i studien fick ta del av undervisning som berörde psykisk ohälsa och ätstörningar, men på grund av att det inte upplevdes relevant eller inom den manliga normen så var det inget som de mindes eller valde att prata om. Likaså kan de ha ansetts mer relevant och meningsfullt för tjejerna i studien och att det var därför som de mindes och valde att prata om det. Således kan det vara så att på grund av tjejernas mer omfattande kroppsprojekt innebar det att de reflekterade kring fler perspektiv på mat och matvanor än killarna.

Utifrån resultaten i studien går det även att påstå att de flesta elever i studien, likt Harris et al. (2016) samt Keating et al. (2009) också för fram, hade svårt att visa några fördjupade

kunskaper om hälsa och kost utan kunskapen låg oftast på en väldigt generell nivå. Påståendet stärks genom, som ovan skrivet, att eleverna hade svårt att på ett utförligt vis förklara varför det var hälsosamt att äta vissa livsmedel och likaså varför det var ohälsosamt att äta andra. De flesta svaren vid följdfrågorna var ytliga, att det var bra respektive dåligt för kroppen.

Påståendet stärks ytterligare av att ingen av eleverna diskuterade relationen och sambandet mellan fetma och sjukdomsrisker. Elevernas kunskapsnivå indikerar att de endast fick ta del av en övergripande och generell kostundervisning, vilket i så fall inte är överraskande med tanke på den knappa undervisningstiden. I samstämmighet med Harris et al. (2016) kan dock en sådan ytlig kunskap bli ett problem då innehållet riskerar att inte kännas meningsfullt eller relevant för eleverna. Det kan istället, tvärtom, få motsatt effekt och leda till förvirring, oklarheter och felbedömningar i elevernas faktiska val och beteenden. En ytlig kunskap, där mat endast är bra eller dåligt för kroppen, kan även skapa en problematik i att kost enbart ses som en kroppslig fråga och kan på så vis leda till, likt Burrows et al. (2002) menar, en ständig självövervakning på den egna kroppen. En sådan övervakning och kontroll kan i sin tur innebära att mat och måltiders potential för upplevd hälsa och välbefinnande försvinner. Får eleverna istället djupare kunskap om varför olika livsmedel är nyttigt respektive onyttigt, samt även som Harris et al. (2016) skriver, en bredare undervisning som berör fler perspektiv än det fysiologiska, kan det infinnas en större meningsfullhet i att både lära sig det och även att applicera det i sin vardag. På så vis går det även att se sambandet mellan en sådan

undervisning och KASAM-teorin, den skapar möjligheter för eleverna att uppleva den eftersträvansvärda känslan av sammanhang.