När vi nu har tittat på lärarnas förhållningssätt till värdeladdade områden vill vi
undersöka hur det eventuellt skiljer sig mot undervisning om Förintelsen. Uppkommer det skillnader mellan värdeladdade områden och undervisning om Förintelsen, eller är Förintelsen som vilket annat värdeladdat historiskt stoff som helst? Lärare ett uttrycker sig såhär i frågan om det är något speciellt med Förintelsen:
[...] ska jag prata om Förintelsen och folkmord där eller jag ska prata om Ryssland eller jag ska prata om Maos Kina eller vad det nu kan vara, då är ju principerna desamma. Den stora skillnaden med Förintelsen är att det finns så otroligt mycket mer, alltså, material och uppgifter och personhistorier att på och göra det mer verkligt och levande. [...] så det är väl därför det blir speciellt men inte annars, inte på grund av att det är mer känsligt än nåt annat (Lärare ett, s. 12-13).
Fokus verkar ligga på att Förintelsen inte skulle vara ett stoff som behandlas på ett speciellt sätt i historieämnet, utan snarare verkar det handla om att tillgången på
material att använda gör att man kommer närmare händelsen. Lärare ett fortsätter sedan poängtera att tidsavståndet till Förintelsen minskar dess värdeladdning och menar snarare att mer aktuella händelser som Balkankrigen eller Israel-Palestinakonflikten får större särbehandling: "[...] Jag menar, pratar man om Balkankrigen och så vidare då har du ju många elever med morföräldrar eller nåt liknande som har, alltså, nära
personrelationer med de här krigen. [...]" (Lärare ett, s. 13).
Betoningen skiftar här till att känslomässiga teman i elevernas bakgrund är det som gör ett ämne mer eller mindre känsligt. Det verkar som att lärare ett poängterar att Förintelsen inte har denna effekt på dagens elever när de inte känslomässigt kan relatera till den. Hen menar att Förintelsen och andra världskriget fortfarande är ett historiskt stoff som elever längtar till och är intresserade av, men inte ur ett känslomässigt perspektiv (Lärare ett, s. 6). Lärare två fyller på i samma tankebanor. Hen pekar på hur tiden till dessa olika värdeladdade områden påverkar dess känslomässiga anknytning till eleverna och menar att om vi går 30 år tillbaka i tiden så hade Förintelsen fortfarande varit väldigt känsligt (Lärare två, s. 15). Lärare fyra säger så här: "Fast med en hel del
nyanlända, [...] så finns det värdeladdade områden som är ännu mer värdeladdade för en del elever än vad Förintelsen är. Det är ju för att det var det värsta vi kunde tänka oss över lång tid, men tyvärr finns det ju annat" (Lärare tre-fyra, s. 11). Igen verkar det som att lärarna är samstämmiga med att Förintelsen inte har samma historiekulturella
betydelse som det en gång hade.
På frågorna om hur den ifrågasättande eleven kan förhålla sig till Förintelsen verkar det som att det inte har skett några större skillnader gentemot andra värdeladdade områden. Lärare ett håller liknande inställning som tidigare och menar att den
ifrågasättande förmågan fortfarande är applicerbar oavsett historiskt stoff. Det viktiga ligger fortfarande i hur ifrågasättandet sker och motiveras. Hen säger så här:
[...] Är det ifrågasätta utifrån att har det skett? Då är det klart de inte ska… alltså det är ju en självklarhet, klart att det har skett liksom. Det är ju inte en diskussion man behöver underhålla. Men sen om det är något särskilt perspektiv eller något sådant, lite grann utifrån… som det elevexemplet (Bilaga 4) där, det är ju en intressant diskussion liksom (Lärare ett, s. 14).
Det förhållningssätt som lärare ett har till att lyssna, diskutera och intressera sig för den argumentation som en elev kan framföra är inte delad med samma entusiasm hos de andra lärarna. Lärare två och fyra verkar snarare argumenterar för hur de på olika sätt kan bearbeta problematiska situationer med eleverna i arbetet med Förintelsen. Båda lärarna verkar försöka hitta tillvägagångssätt till att låta eleverna ifrågasätta utan att vara för negativ i sin respons. Detta verkar kunna påverka elevernas motivation att
ifrågasätta i framtiden. Lärare fyra säger så här: "Nämen, då blir det ju mitt… då har jag ju bestämt vad som är viktigt och rätt. Men tillsammans med sina elever ska man ju försöka hitta en gemensam väg i sitt lärande och det är ju klart att de måste kunna ställa frågor och utmana. [...]" (Lärare tre-fyra, s. 13). Elevernas motivation är viktig, vilket syns hos dessa lärare. De försöker hitta metoder och sätt att låta eleverna få uttrycka sig utifrån att eleverna har den förförståelse som behövs för att undvika att hamna i
problematiska situationer och uttalanden. Lärare två poängterar specifikt detta när hen säger att det ligger på lärarens ansvar att kunna förklara och klargöra det historiska stoffet så att eleverna kan uttrycka sig på ett bättre sätt (Lärare två, s. 17).
är tydlig, men uttrycks på olika sätt hos lärarna. Lärare ett menar att gränsen går där eleven inte längre är öppen för en diskussion utan bara uttrycker sig likt en monolog. Lärare två är inne på liknande spår där hen menar att det inte är av värde att fortsätta diskussionen när argumenten börjar sakna substans och går över till känslomässiga argument och smutskastning (Lärare ett, s. 15, Lärare två, s. 17). Lärare tre och fyra avslutar med att bestämt påpeka att det finns lagar och regler att förhålla sig till:
L4: Amen, det är ju om det är direkta kränkningar. För att här är ju ett område där man faktiskt kan, är det här hets mot folkgrupp eller där man är fientlig mot religion eller man uttrycker så om judarna och så. [...] det är ganska lätt att hamna i… att… det blir fel. Du får ju inte bryta mot någon
diskriminerings… där går ju gränsen.
L3: [...] det finns en ganska tydlig lagstiftning kring det här. Och den är ju också en viktig del i att man faktiskt informerar om vad som enligt lag är tillåtet och inte tillåtet. Och det räcker ju om vi hittar ett hakkors någonstans så tar vi det som exempel. Nu har vi hittat det här, vad säger ni om det, vad står det för, varför gör man det (Lärare tre-fyra. s. 14).
Som en sammanfattande reflektion så verkar det som att arbetet med Förintelsen inte skiljer sig i någon nämnvärd utsträckning hos lärarna jämfört med andra värdeladdade områden. Utifrån Alvéns tankar om värdeöverföring mellan lärare och elev så verkar det snarare som att lärarna menar att Förintelsen inte är något särskilt och därmed inte förhåller sig annorlunda mot den.
Den värdeöverföring som vi kan prata om är snarare kopplad till var gränsen går hos lärarna gällande elevernas ifrågasättande. Så som lärarna uttrycker sig i
intervjuunderlaget är gränsen densamma oavsett om det är Förintelsen eller något annat värdeladdat område de arbetar med. Det vill säga när argumentationen inte är
faktagrundad och man uttrycker sig på ett sätt så att andra tar illa vid sig. Den mest konkreta skillnaden som nämns är risken för att bryta mot lagen, till exempel genom hets mot folkgrupp. Om vi tolkar detta utifrån Karlssons tankar om hur Förintelsen beskrivs som speciell och som en referenspunkt för en moralisk grund, så kan vi se intressanta mönster. Lärare två menar att Förintelsen har fått sin funktion i
historieämnet utifrån att det var det värsta vi varit med om i modern historia. Hen och de övriga lärarna har dock poängterat att Förintelsen inte längre fyller denna funktion. Snarare verkar det som att de menar att undervisning om Förintelsen inte är lika relevant
längre och att mer moderna tragedier såsom Balkankrigen eller den nuvarande
Israel-Palestinakonflikten är av större betydelse i en svensk kontext. Därmed verkar det som att Karlssons tankar om att Förintelsen har spelat ut sin roll stämmer.
Utifrån Östling har vi undersökt huruvida samtidens kopplingar till Förintelsen påverkar detta fokus som Förintelsen fått i styrdokumenten. Det verkar utifrån det redovisade resultatet i denna studie att det är så. I takt med att tid passerar och de äldre generationerna går bort försvinner också de band som en gång kopplat oss så starkt till Förintelsen. Lärare ett till fyra är ganska tydliga med att mer nutida konflikter har större påverkan och är mer känslomässigt laddade för eleverna än Förintelsen. Snarare verkar de förhålla sig till Förintelsen som ett kärnfullt historiestoff med bra material till att undervisa sina elever om folkmord generellt.