I det här avsnittet redovisas den primärdata som samlats in genom intervjuer. Det insamlade materialet presenteras under passande rubriker. Dessa rubriker har ej samma namn som de under kapitel tre, då detta bidrar till att skapa en tydligare struktur.
4.1 Historiska anledningar till framgång
”Att de klarade sig ur den här knipan berodde på att kommunismen plötsligt blev ett värre hot än nazismen”
(Ronald Fagerfjäll)
Ronald Fagerfjäll menar att det till en början var en slump att André Oscar Wallenberg kom i kontakt med bankväsenden i utlandet. A O Wallenberg var biskopsson från Linköping som fick se hur världens ekonomi fungerade då han var ute och reste i världen. Denna lärdom tog han med sig hem till Sverige, som på den tiden var ett utpräglat bondesamhälle. Fagerfjäll beskriver A O Wallenberg som en person som ägnade sig åt det goda livet. Men med hjälp av sitt skarpsinne och de kunskaper han hade skaffat sig lyckades han grunda en bank i Sundsvall. En kort tid därefter grundade han Stockholms Enskilda Bank. Året var 1856. A O Wallenberg beskrivs som en gambler. Han lånade pengar och spekulerade i järnvägsobligationer. Men på grund av lite väl djärva affärer höll banken på att gå omkull på 1870-talet. Detta fick en positiv effekt på kommande generation då de lärde sig att vara mer försiktiga och sparsamma. Detta är något som präglat familjen ända in i våra dagar, förklarar Fagerfjäll.
André Oscar Wallenbergs äldste son, Knut Agaton, var resultatet av en mesallians. A O Wallenberg gifte sedan om sig med en adelsfröken. Enligt Fagerfjäll bidrog detta till att Knut Agaton Wallenberg kände ett hävdelsebehov, en drivkraft att få erkännande och att förkovra sig. K A Wallenberg, som även beskrivs som begåvad och initiativrik, var den som lade grunden för Stockholms Enskilda Banken i slutet av 1800-talet. Hans yngre halvbror Marcus, häradshövdingen även kallad, utsågs att hjälpa sin bror att förvalta arvet. Ronald Fagerfjäll beskriver Marcus Wallenberg sr som en försiktig revisorstyp från överklassen som var den
som fick ordning på kaoset som första generationen Wallenberg lämnat efter sig. Under första världskriget lyckades Knut Agaton Wallenberg tjäna ihop en stor privatförmögenhet och eftersom han aldrig fick några barn, använde han detta kapital till att skapa en stiftelse, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. Denna stiftelse skulle komma att utgöra grunden för Wallenbergs imperium. Enligt Jacob Wallenberg har stiftelsen varit av stor betydelse. Han förklarar att den skapat ägarstabilitet och därmed förutsättningen för långsiktighet. Claes Dahlbäck förklarar även han att stiftelserna varit av stor betydelse för familjen då kapitalet har kunnat hållas ihop och inte spritts ut på olika arvtagare.
Ytterligare en orsak till att familjen Wallenberg snabbt skapade sig en maktposition inom svenskt näringsliv var deras tidiga samarbete med svenska industriföretag. Fagerfjäll förklarar hur de gick in med kapital i krisdrabbade företag och tillsatte nya ledningar. På så sätt fick man inflytande i dessa företag. Jacob Wallenberg beskriver att hans förfäder var mycket skickliga under den här tiden, tiden då industrinationen Sverige skapades. Vidare förklarar Fagerfjäll att en tredjedel av alla kapitalister gick omkull då konjunkturerna kom i rejäl gungning efter första världskriget och efter Kreugerkraschen 1932 låg börskurserna 75 % under 1918 års nivå. Men Wallenbergsfären klarade sig ur detta. Den försiktige Marcus Wallenberg sr, som hade varit sparsam och förnuftig, kunde nu komma ut som ledare efter den ekonomiska krisen. Wallenberg hade nu klarat krisen på 1870-talet och även finanskriserna i början av 1900-talet. Men Wallenbergimperiet har vacklat fler gånger.
Ironsikt nog fick man den här gången hjälp av kommunismen, menar Fagerfjäll. Under andra världskriget, då Sverige stod neutralt, skötte Marcus Wallenberg jr kontakterna med England och hans bror Jacob med Tyskland. Efter krigets slut uppdagades att familjen Wallenberg haft affärer med det tyska bolaget Bosch. Ronald Fagerfjäll förklarar att den socialdemokratiska regeringen, som under kriget litat på bröderna Wallenberg, nu kände sig sviken och därför vände dem ryggen. Men så kom den tid då USA ansåg att kommunismen var ett större problem än nazismen och Boschaffären hamnade i skymundan, förklarar Fagerfjäll.
4.2 Wallenberg, socialdemokraterna och stiftelsernas betydelse
”Den här familjen som inte har något kapital men är kapitalister och regissörer, de kan agera i en kapitalistfientlig miljö”
Ronald Fagerfjäll berättar att både Kreugerkraschen och händelsen i Ådalen 1931, då några arbetare och en flicka blev skjutna av militär, bidrog till att det rådde revolutionsstämning i Sverige. Det var under denna tid socialdemokraterna kom till makten, något som var av stor betydelse för familjen Wallenberg. Men inte för att de hyste socialdemokratiska sympatier.
Det var så att regeringen nu ville ha en marknadsekonomi i Sverige utan kapitalism, något som inte gynnade de kapitalstarka familjerna, förklarar Fagerfjäll. Här kommer återigen Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse in i bilden. Familjen Wallenberg hade ingen större privatförmögenhet, de hade sina pengar låsta i stiftelser. Därför förlorade inte familjen lika mycket på den nya politiken som de övriga kapitalisterna, menar Fagerfjäll.
Det var nu dags för den nya generationen med Marcus Wallenberg jr, MW även kallad, och hans bror Jacob att ta över. MW beskrivs av Dahlbäck som en utpräglad tävlingsmänniska som arbetade väldigt hårt. Han var intresserad av teknik, näst intill förhäxad av tekniska landvinningar enligt Fagerfjäll. Oavsett om det skulle byggas flygplan eller om det skulle utvecklas atomkraft ville Marcus ha ett finger med i spelet. En annan med samma intresse var dåvarande statsministern Tage Erlander. Ronald Fagerfjäll förklarar att det på ett materialistiskt ickekapitalistiskt plan blev ett samförstånd mellan familjen Wallenberg och socialdemokraterna. Då staten gjorde industrisatsningar resonerade man med MW, staten samarbetade med Asea atom vad det gällde atompolitik och under den aktiva neutralitetspolitiken satsade staten stora summor pengar på svensktillverkade vapen vilket gynnade familjen Wallenberg. Samtidigt som Wallenbergsfären under den här tiden var en av världens mäktigaste familjer, var de också en av de minst förmögna, menar Ronald Fagerfjäll.
Vid den här tiden då familjen Wallenberg var som störst fanns en inställning till kapitalismen som inte alltid var positiv. Fagerfjäll beskriver familjen som industriregissörer. De var även kapitalister som egentligen inte hade något kapital, varför de kunde agera i den här miljön.
Hade de däremot haft en stor privatförmögenhet hade det blivit betydligt tuffare, menar Fagerfjäll.
4.3 Sociala relationer
”Han var inte mycket för den typen av glimtar, han var däremot väldigt bra på motsatsen”
(Ronald Fagerfjäll berättar om Peter Wallenbergs svar på hans fråga)
Samtidigt som MW var en person som var avgudad av många vittnar både Claes Dahlbäck och Ronald Fagerfjäll om att MW ställde väldigt höga krav på sin omgivning, inte minst sina söner. Fagerfjäll frågade en gång Peter Wallenberg, Marcus son, om han aldrig kunde se någon positiv glimt i ögat hos sin far trots att han ofta var hård och sträng. Han fick då svaret:
”Han var inte mycket för den typen av glimtar, han var däremot väldigt bra på motsatsen”.
Roland Fagerfjäll menar att detta troligtvis bottnar i en djup konflikt mellan far och son. MW såg Peter Wallenberg som en odugling, en dåtida ”stockholmsbrat”, som Fagerfjäll uttrycker det. Peter Wallenberg var väldigt hårt hållen av sin far vilket gjorde att han ibland ljög för honom. Relationen mellan de båda förbättrades inte av att Peter Wallenberg tackade nej när han blev erbjuden jobb i banken, han ville ut i industrin. Detta trots skulle färga deras relation resten av livet. Även Marcus Wallenbergs relation till sin bror Jacob förblev väldigt infekterad efter Boschaffären. MW började distansera sig allt mer från sin bror som ständigt var i opposition till hans förslag, berättar Fagerfjäll.
Claes Dahlbäck, som började på Investor trettio år gammal, berättar att det till en början var en mycket tuff tid på det nya jobbet eftersom MW ställde väldigt höga krav. Enligt Dahlbäck kunde han ofta få skarp kritik men att detta var ett sätt för Marcus Wallenberg att ”uppfostra”
honom. Han förväntades jobba väldigt hårt och ställa upp dygnet runt. Vidare berättar Dahlbäck att MW aldrig gav beröm. Han sa aldrig ”det där gjorde du bra”. Däremot kunde man se när han var nöjd. Fagerfjäll beskriver MW som en person som arbetade med piska snarare än med morot. Dock påpekar Dahlbäck att MW trots allt var rolig att arbeta med och att han kunde vara väldigt vänlig och generös. Fagerfjäll beskriver hur Marcus Wallenberg jr, som i slutet av 1920-talet varit med om en nära döden upplevelse, med åren blev alltmer seriös och hårt arbetande. Han hade själv i yngre dagar varit en gamäng. Han hade dessutom varit ute på sin praktikperiod i Europa alldeles för länge för att föräldrarna skulle uppskatta det. Eftersom Peter Wallenberg lämnat landet för att arbeta åt Atlas Copco utomlands var nu äldste sonen Marc Wallenberg själv kvar som arvinge. Han beskrivs av Fagerfjäll var en väldigt mjuk och snäll människa som ville alla väl. Det var även han som skulle ta hand om den nya banken efter banksammanslagningen mellan Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank 1972, förklarar Fagerfjäll. Men det var svårt för Marc Wallenberg att ta några beslut då det fortfarande var hans far och farbror som hade den faktiska makten. Han var väldigt hunsad av sin far och kände allt större press, beskriver Fagerfjäll. I november 1971 tog Marc Wallenberg sitt liv. Ingen vet exakt varför men sannolikt var pressen, och den klämda
sitsen mellan far och farbror, en bidragande orsak, menar Fagerfjäll. Han förklarar vidare att 1970-talet var en dålig period för Marcus Wallenberg. Hans äldste son var död, han trodde fortfarande inte på sin son Peter och samtidigt blev han själv alltmer till åren.
4.4 Ansvar, arv och pliktkänsla
”Kom ihåg Claes, du investerar inte bara våra pengar utan även Wallenbergnamnet, du får inte göra affärer som försämrar vårt varumärke”
(Claes Dahlbäck)
På frågan om vad det är som driver familjen Wallenberg att fortsätta med sitt hårda arbete generation efter generation svarar Jacob Wallenberg att det handlar om ansvar. Han lägger även till att det är väldigt roligt att arbeta med den här typen av beslutsfattning Claes Dahlbäck fortsätter på samma linje och menar att det är roligt att fatta beslut, att utvecklas och att se när saker och ting går bra. Vidare beskriver Dahlbäck att det finns ett tävlingsmoment i den här typen av arbete som går att jämföra med en idrottsman och hans sport. Pengar kan vara en drivkraft men det är minst lika viktigt att lyckas med något man tycker är roligt. Han förklarar att på samma sätt som en idrottsman älskar sin sport, måste man älska sitt arbete för att jobba med den här typen av frågor. Enligt Dahlbäck hade även MW en teori om varför man orkade lägga ner hela sin själ i sitt arbete. Han menade att det kunde liknas vid något religiöst i deras arbete eftersom A O Wallenbergs far var biskop. De kände stor pliktkänsla och arbetade väldigt hårt och seriöst med goda värderingar. Det blev enligt MW något slags patos i deras gärning, förklarar Dahlbäck. Han beskriver även MW och Peter Wallenberg, såväl som kusinerna Jacob och Marcus, som utpräglade tävlingsmänniskor som gillar att tävla och helst inte vill förlora. Det kanske ligger i deras gener, menar Dahlbäck. Fagerfjäll beskriver att plikt och äregirighet är anledningar till att man hittar energi att fortsätta generation efter generation. Han menar att det finns en ära i att tillhöra familjen, som i vissa sammanhang kan jämföras med ett kungahus. Att representera en dynasti medför att du får respekt runt om i världen och familjens rykte blir större än annat runt omkring dig, förklarar Fagerfjäll.
Jacob Wallenberg förklarar att hans liv aldrig varit förutbestämt, att han aldrig känt något tvång att arbeta med det familjen gjort i generationer. Han menar att han känt en valfrihet gällande yrkesval och att man måste känna starkt för arbetet för att orka med den tunga
arbetsbelastningen. Även Dahlbäck framhåller att om man som medlem av familjen Wallenberg istället skulle vilja bli läkare eller något annat yrke skulle det troligtvis inte finnas något hinder i det. Jacob Wallenberg påpekar att det inte finns någon valprocess för vilka söner som får ta över från föregående generation, något även Dahlbäck understryker. Claes Dahlbäck förklarar att det visar sig efter hand vilka som är bäst lämpade att ta över. Man ser till skolgång och när de börjar jobba vilka som är drivna, vilka som kan fatta beslut och genomföra dem. Fagerfjäll förklarar mer ingående att det till en början var den äldste sonen, K A Wallenberg, som fick ta över sin fars verksamhet och att han sedan tog in sin yngre halvbror Marcus på grund av dennes kompetens och skarpsinne. Knut Agaton Wallenberg hade även en halvbror vid namn Gustav som var äldre än Marcus, men han ansågs inte tillräckligt kvalificerad för att få ta över tillsammans med sin äldre bror. Eftersom K A Wallenberg aldrig fick några barn var det ”häradshövdingens” två söner Jacob och Marcus Wallenberg som senare fick förvalta arvet. Även Gustavs Wallenbergs sonson, Raoul Wallenberg, ville börja arbeta inom familjen men blev nekad av ”häradshövdingen” då han ansågs vara alldeles för frispråkig till sin natur, förklarar Fagerfjäll. Vidare framhäver Dahlbäck att den klassiska strukturen med två söner vid rodret för varje generation på senare tid brutits. Peter Wallenberg är ensam i sin generation efter hans brors bortgång. I dagens generation sitter Marc Wallenbergs son Marcus och Peter Wallenbergs son Jacob på de tyngsta posterna inom familjen. Men även Jacobs bror Peter Wallenberg sitter med i styrelser och i de olika stiftelserna så i denna generation sitter tre Wallenbergare vid rodret, förklarar Claes Dahlbäck.
Förutom Gustav Wallenberg, som fick stå till sidan för sin mer skrapsinte bror Marcus, finns fler exempel på söner som inte fått vara med och förvalta arvet vidare då de inte ansetts lämpliga, förklarar Fagerfjäll. Jacob Wallenbergs son Peder, kusin till Marc och Peter, ansågs enligt Fagerfjäll vara något av en omdömeslös ung man. Han förklarar vidare att Peder inte skulle passa in i den typen av uppdrag familjen Wallenberg har. För att kunna verka som Wallenbergare måste man vara pålitlig, man får inte göra bort sig. Du får inte göra affärer i egenintresse eller framstå som girig. Fördelen med att tillhöra familjen är att man tjänar pengar åt en stiftelse som i sin tur delar ut pengar till forskning. Fagerfjäll beskriver vidare att man som familjemedlem har något slags innespår som en bättre sorts kapitalist. Skulle man genom personlig girighet bryta den traditionen försvinner magin och familjen skulle då framstå som vilka rövarbaroner som helst, menar Fagerfjäll.
Dahlbäck anser att det är en stor fördel om man heter Wallenberg och ska sitta i styrelserna för till exempel Investor eller i någon av stiftelserna. När en familj är huvudägare menar Dahlbäck att det är en fördel om ordförandeposten besitts av familjemedlemmar. Men han påpekar att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Som exempel ger han sig själv som satt som ordförande i Investor under ett par år. Jacob Wallenberg förklarar att man ofta kan få ett jobb på grund av sitt efternamn, men att det därefter är helt upp till en själv att prestera för att klättra i hierarkin. Han påpekar att man i dagens samhälle måste arbeta väldigt hårt och prestera för att få ökat förtroende, något som är en förutsättning för att bli befordrad.
Av tradition har det lämnats över flera olika råd till kommande generation. Jacob Wallenberg beskriver att det främsta rådet som gått i arv varit att man helt enkelt ska göra sitt bästa.
Dahlbäck förklarar hur han fick en mängd olika råd från MW, vilka han skrev upp och döpte till ”MW:s katekes”. Det kunde vara allt från hur man skulle anställa, avskeda, utveckla och bedöma personal, till hur man skulle göra affärer, resa, gymnastisera med mera. Dahlbäck beskriver också hur Marcus Wallenberg gav honom mer generella råd. Bland annat sa MW en gång åt honom: ”Kom ihåg Claes, du investerar inte bara våra pengar utan även Wallenbergnamnet, du får inte göra affärer som försämrar vårt varumärke”.
4.5 Banksammanslagningen
”Det var döden i grytan för Wallenberg”
(Ronald Fagerfjäll)
Fagerfjäll förklarar att Sverige efter andra världskriget införde en bankreglering, vilket ledde till att Stockholms Enskilda Bank inte kunde expandera utomlands. I takt med att Wallenbergföretagen växte sig större framstod banken som en allt mindre aktör. Dahlbäck framhåller att man till exempel hade för lite inlåning från allmänheten och för att skaffa sig en större kapitalbas blev lösningen en sammanslagning med Skandinaviska Banken. Enligt Fagerfjäll var detta ”döden i grytan” för familjen Wallenberg. Han förklarar hur man i den nya banken, Skandinaviska Enskilda Banken, tappade makten till Lars Erik Thunholm som blev VD 1972-1976 och sedan ordförande 1976-1984 och han gillade inte familjen Wallenberg. I fusionen hade de sett till att Wallenbergarna fick en så liten procent att de inte kunde styra banken själva. Under en lång tid var Peter Wallenberg motarbetad av alla i
banken och hölls utanför det mesta som hände, men han satt kvar som en markering, förklarar Fagerfjäll. Vidare beskriver han att det var först 1997, efter bankkrisen, som de lyckades få bort reglerna om att Wallenbergarna inte fick rösta mer än någon viss procent. Då lyckades de ta tillbaka ägarkontrollen genom nyemissioner och idag heter banken SEB och är återigen en viktig del i Wallenbergsfären. Mellan 1982-1997 var det Investor som blev familjens maktbolag. Det blev en blandning av ett maktbolag och en investeringsbank som nästan blev en konkurrent till Skandinaviska Enskilda Banken, förklarar Fagerfjäll.
4.6 Peter, globalisering och framtid
”Vi tyckte det var viktigt för både Atlas Copco och Stora Kopparberg att det fanns en tydlig huvudägare och inte två”
(Claes Dahlbäck)
Peter Wallenbergs trots mot sin far, som lett till att han arbetat utomlands i elva år, fick nu positiva konsekvenser. Han var tack vare sin industripraktik utomlands bättre förberedd än någon annan för den globala ekonomin som kom under 80- och 90-talet, förklarar Fagerfjäll.
Han fortsätter med att beskriva hur Peter Wallenberg inte för allt i världen ville dela makten med Volvochefen PG Gyllenhammar. Volvo hade köpt 25 % av både Stora Kopparberg och Atlas Copco, aktieposter som Peter Wallenberg nu köpte tillbaka. Han hade kämpat med andrahandpositionen under lång tid och ville nu själv bestämma, förklarar Fagerfjäll. Claes Dahlbäck betonar att de ansåg att det var viktigt för både Stora Kopparberg och Atlas Copco att ha en tydlig huvudägare, och inte två. Dessutom hade man från Volvos och Wallenbergarnas sida olika uppfattningar om hur företagen skulle skötas vilket ledde till att samarbetet inte fungerade så väl. Men Dahlbäck poängterar att återköpet inte handlade om prestige. Både Dahlbäck och Fagerfjäll är ense om att det går att se likheter mellan den här
Han fortsätter med att beskriva hur Peter Wallenberg inte för allt i världen ville dela makten med Volvochefen PG Gyllenhammar. Volvo hade köpt 25 % av både Stora Kopparberg och Atlas Copco, aktieposter som Peter Wallenberg nu köpte tillbaka. Han hade kämpat med andrahandpositionen under lång tid och ville nu själv bestämma, förklarar Fagerfjäll. Claes Dahlbäck betonar att de ansåg att det var viktigt för både Stora Kopparberg och Atlas Copco att ha en tydlig huvudägare, och inte två. Dessutom hade man från Volvos och Wallenbergarnas sida olika uppfattningar om hur företagen skulle skötas vilket ledde till att samarbetet inte fungerade så väl. Men Dahlbäck poängterar att återköpet inte handlade om prestige. Både Dahlbäck och Fagerfjäll är ense om att det går att se likheter mellan den här