Empirisk analys

Ägarstruktur 5.3.1

Ett bolags ägarstruktur består enligt Thomsen och Pedersen (2000) dels av ägarkoncentrationen men också av ägarens identitet. Tidigare studier har enbart valt att fokusera på olika grader av ägarkoncentration för att förklara begreppet ägarstruktur. Men med hjälp av relationen mellan ägarstrukturer, som ett resultat av ägarkoncentration och ägaridentitet, och bolagsprestation har Thomsen och Pedersen (2000) försökt förklara varför vissa bolag lyckas bättre än andra. Med inspiration av denna definition av ägarstruktur kommer nedanstående avsnitt bestå av en analys av de empiriskt undersökta bolagens ägarkoncentration och dess olika ägaridentiteter. Med anledning av att ägarkoncentrationen redan är vald till att en enskild ägare ska äga minst 50% av bolagets aktier och en analys kring detta inte anses tillräcklig i

denna studie kommer ytterligare en dimension inkludereas. Denna dimension handlar om ägarens involvering i bolaget och därmed separationen mellan ägandet och kontrollen i ett försök att definiera skillnaderna mellan bolagen.

5.3.1.1 Ägarkoncentration

Thomsen och Pedersen (2000) förklarar ägarkoncentration som ägarens makt att få igenom beslut. Huruvida ett bolag har en hög ägarkoncentration eller inte mäts i den andel aktier som ägs av en enskild ägare (Högfeldt, 2005). Enligt Högfeldts (2005) definition av koncentrerat ägande uppstår denna typ av ägande då en enskild ägare innehar minst 50 % av bolagets aktier. Vad gäller ägarkoncentrationen för de bolag som ingick i den här studien bestod urvalet av bolag som har rapporterat till Bolagsverket om en ägare som ägare av mer än 50 % av bolagets aktier, vilket initialt gav sken om hög grad av ägarkoncentration. Med denna höga ägarkoncentration och bolagens storlek fanns också en förväntan om att bolagets ägare torde ha möjligheter att vara insatt i bolagets verksamhet. Därmed skulle potentiellt en låg grad av separation mellan ägande och kontroll i dessa bolag också kunna förväntas.

Vid analys av det som framgick avseende ägandet i de bolag som intervjuades var Företag A och Företag B de bolag som på pappret identifierades ha högst andel ägande utifrån antalet aktier som ägs. Båda dessa bolag ägs till 100 % av en ägare. Utifrån det respondenterna svar skapades en uppfattning om att Företag D är det bolag där ägarens roll är av allra största vikt. Detta beror delvis på att Företag D uppvisade lägst grad av separation mellan ägande och kontroll, vilket också illustreras i Figur 5.

Trots det ägde majoritetsägaren, det vill säga den personen som intervjuades från bolaget, enbart 60% av aktierna. Respondenten själv var tydlig med att den nuvarande VDn tillika delägare enbart var tillsatt av pappersmässiga skäl och egentligen inte var intresserad av att styra bolaget, vilket därmed

skapade känslan av att respondenten enskilt i praktiken utgör både bolagets ägare och VD:

“Jag har mest antal aktier. Så har jag en kollega som heter **** som har resten. Jag har 60 % och han har 40 % [...] Vi har en VD, det är egentligen

*minoritetsägaren* men han bryr sig inte, alltså min andra kollega som har jobbat längre. Så egentligen är det jag som styr det mesta [...] Ja egentligen är det bara en pappersgrej för han är inte intresserad”. - Företag D

Majoritetsägaren i Företag D är dessutom styrelseordförande och har full insyn i hela bolaget. Detta var också upplevelsen som vi fick av respondenten. Denne ville ha full kontroll över bolaget och hade svårt att tillåta någon annan att fatta beslut i bolaget. Liknande ägarkoncentration finns också i Företag A, där ägaren äger samtliga aktier själv. Tidigare har ägaren för Företag A dessutom varit VD för bolaget vilket innebär att bolaget utifrån ett agentteoretiskt perspspektiv inte haft någon separation mellan ägande och kontroll. Men i och med att en extern VD nyligen tillsatts har nu separationen öka något, utifrån Fama och Jensens (1983) antaganden inom agentteorin.

“Jag har anställt min första VD så det har liksom varit lite nytt, och det blir ju nytt för en annan också eftersom jag ju vill ha lite koll ändå och sådär ju.

Så det har varit en läroperiod och det är därför jag håller mig hemma ganska mycket bara för att det är väldigt lätt att gå till pappa annars, och sen så får *den nyanställde VDn* då som han heter inte chans att komma in i verksamheten och då har jag gjort mig själv till kompetens och produktutvecklingsansvarig”. - Företag A

Ägaren i Företag A menar att denne valt att släppa på kontrollen, men upplevelsen är dock att så inte är fallet. Ägaren vill å ena sidan hålla sig borta från bolaget för att ge den nya VDn möjlighet att forma bolaget som denne vill men samtidigt har ägaren själv valt att, som nämnts tidigare, ta en

roll som utvecklare i bolaget. Denne har därmed fortfarande stora möjligheter till att påverka den dagliga verksamheten i bolaget. Dessutom sitter ägaren ensam i styrelsen och har också genom detta full insyn i bolagets dagliga verksamhet.

Vidare har även Företag B en ägare som äger bolaget till 100 %. Skillnaden mellan Företag A och Företag B är att ägaren i Företag B gett ledningsgruppen mandat att driva bolaget, vilket gjort att denne inte finns representerad i den dagliga verksamheten. Verksamhetschefen menar att

”jag skulle vilja säga att vi driver företaget åt honom och han har förtroende för oss”. Ägaren finns där som en investerare men också som rådgivare och idespruta med anledning av dennes stora erfarenheter kring att driva bolag. Däremot upplevs inte ägaren fullt utnyttja sin position som ägare och styrelseordförande utan har fullt förtroende för ledningen att driva bolaget i den dagliga verksamheten. Denne låter därmed separationen mellan ägandet och kontrollen finnas och litar på att samspelet mellan individerna är tillfredsställande, vilket visar på att förtroendet är av större betydelse än själva separationen.

Utifrån Fama (1980), Jensen och Meckling (1976) samt Fama och Jensens (1983) antaganden om separation mellan ägande och kontroll går det att konstatera att Företag C slutligen är det bolag med högst identifierad separation i förhållande till resterande bolag i undersökningen. Företag C ägs till 51% av en privatperson och till 49% av ett investmentbolag. Både bolagets styrelse och ledningsgrupp är tillsatta externt. Företag C uppfyller därmed flest krav för att kunna förknippas med större bolag och de agentteoretiska antagandena.

Sammanfattningsvis gjordes många avgränsningar i studien för att få fram bolag som liknade varandra. Främst utifrån dess ägarkoncentration där samtliga bolag ägdes av en person med kontrollen över minst 50 % av bolagets aktier, men också genom distinktionen mellan vad som är att anse

som mindre och större bolag utifrån antal anställda. Trots detta syns i studiens undersökta bolag stora skillnader i hur separationen mellan ägandet och kontrollen ser ut och upplevs, vilket belyser det faktum att mindre bolag som homogen grupp också kan skilja sig åt. Bara genom denna studie identifieras därmed fyra olika typer av bolag redan när enbart separationen mellan ägande och kontroll har granskats. Genom att identifiera dessa skillnader skapas förutsättningar för att ytterligare analysera bolagen och påvisa de ytterligare olikheter som dessa rimligen också kan uppvisa avseende både dess ägaridentiteter och revisorns roll.

Utifrån dess separation mellan ägande och kontroll har ägarna olika möjlighet att påverka bolaget, men har också haft möjlighet att välja bort stora delar av sitt inflytande och istället förlita sig på att ledningen sköter sitt arbete, såsom ägaren i Företag B och i viss mån Företag A.

Anmärkningsvärt är dessutom att respondenterna i både Företag A och Företag D till en början väljer att uttrycka sig på ett sätt där ägarna mestadels är just ägare, men där det under intervjuns gång framkommer tydligt att sanningen är en annan och att ägarna vill finnas med i bolaget i största möjliga mån. På så sätt kan de därmed också säkerställa att de enkelt får igenom sina beslut. Det framgår främst genom att ägaren till Företag A satt sig själv som ansvarig för produktutveckling och ägaren till Företag D menar på att det faktiskt är denne som styr och ställer i bolaget eftersom bolagets VD inte är intresserad av dessa delar.

5.3.1.2 Ägaridentitet

Som tidigare nämnt menar Thomsen och Pedersen (2000) att inte bara ägarkoncentration ingår under begreppet ägarstruktur utan även ägaridentitet och att båda dessa behöver integreras för att öka förståelsen för hur olika bolagsbeteenden ser ut. Ägaridentitet innefattar enligt Thomsen och Pedersen (2000) de mål och preferenser som bolagets ägare har. Vid granskning av ägaridentiteter framkommer det att tidigare forskning i hög utsträckning baserat sina antaganden på att ägare för alla bolag ses som en

homogen grupp med samma vilja, vilket också kommer resultera i liknande handlingar hos dessa aktörer. Precis som Thomsen och Pedersen (2000) menar att ägaridentiteter skiljer sig åt mellan bolag, menar Collin et al.

(2017) att den homogena synen på ägare är felaktig. Istället handlar det om att ägarens mål och styrning faktiskt kan variera, samt att målet inte alltid är fokuserat till vinstmaximering. Synen på ägare som en heterogen grupp med olika preferenser är därmed ett mer korrekt uttryck för ägaridentiteter och dess influenser i bolaget. Ovanstående tyder på att det finns anledning att tro att olika bolag uppvisar olika ägaridentiteter.

Även Cannella, Jones och Withers (2015) har identifierat olika ägartyper på marknaden, men har utifrån denna insikt fokuserat på familjeföretag och hur olika ägare till dessa typer av bolag väljer att styra sina bolag. De bolagen som ingår i denna studie går inte att helt och fullt räknas som familjeföretag såsom Cannella, Jones och Withers (2015) valt att definiera kategorin. Trots det har stora likheter gått att urskilja mellan studiens empiriskt undersökta bolag och Cannella, Jones och Withers (2015) förklaring av olika ägare.

Denna benämning kan därmed användas för att öka förståelsen kring hur identiteterna hos de ägare som empiriskt undersökts i denna studie skiljer sig från varandra. Ägarna i Företag A och Företag B uppvisar efter analys av det empiriska materialet karakteristiska drag för vad Cannella, Jones och Withers (2015) väljer att benämna som ensamgrundare. Dessa bolag upplevs drivas helt efter ägarens identitet. Cannella, Jones och Withers (2015) definition innebär att ägaren i hög grad är bolaget, vilket stämmer överens med den bild som skapats av både Företag A och Företag B.

Däremot skiljer sig ägarna åt markant i av vilken anledning som bolaget bedrivs ur.

Ägaren i Företag A ger sken av att vara en rationell, vinstmaximerande individ. En sådan identitet kan kopplas till den klassiska ekonomiska teorin om bolag där aktieägarvärdet är i fokus och därmed också ägarens främsta mål. Ägarens identitet och hur denna starkt influeras av rationalitet och

vinstmaximering i Företag A framkommer tydligt när ägaren vid flera tillfällen menar att till exempel förväntningarna på revisorn är följande:

”Jag brukar ju vara enkel. Jag vill betala så lite skatt som möjligt: gör det möjligt. Inom vad som är lagligt”. - Företag A

Bolaget drivs därmed inte med något annat samhällsperspektiv så som Thomsen och Pedersen (2000) beskriver utan enbart för att ägaren ska kunna ta del av en så stor vinst som möjligt. Ägaren i Företag B å andra sidan har istället stora tendenser till den ägaridentitet som Thomsen och Pedersen (2000) benämner som enskilda individer. Just Företag B’s ägare vill istället för att vinstmaximera skapa ett nytt sätt att se på hemvården och hemsjukvården och på så sätt skapa en annan nytta än den som gynnar ägaren ekonomiskt:

“Ägaren då, han gick ju inte in i detta som en investering för att investera pengar utan han vill förändra hemtjänsten, göra det bättre för de äldre. Det räcker att man tittar på ekonomin så förstår man att det är så. Alltså, man går inte in i den här typen av verksamhet om det är så att det är avkastningen man är ute efter”. - Företag B

Istället handlar det för ägaren i Företag B om att genom sitt företagande nå andra mål än just vinstmaximering, vilket tyder på att de resonemang som Collin et al. (2017) ställt upp om ägare som en heterogen grupp med olika mål, i praktiken i vissa fall stämmer. Ett sådant annat mål, till skillnad från vinstmaximering, tycks i Företag B’s fall vara att på något sätt ge ett bidrag till samhället. Detta antas bero på ägaren och dennes identitet, som börjat bli lite till åren och under hela sin livstid startat, drivit, investerat i och sålt bolag. Därmed är ägaren inte längre vara i samma behov av kapital som tidigare, vilket gör att denne därför kan driva bolag med andra mål än vinstmaximering. Det har sedan enligt respondenterna influerat Företag B

att fokusera på att leverera ett mervärde istället för att lägga fokus på att minska kostnader och redovisa bra resultat.

Företag C gick nyligen igenom en förändring, vilken går att definiera utifrån Cannella, Jones och Withers (2015) benämning som innebär att bolagen gått från att vara familjeägt av en enskild ägare med flera familjemedlemmar involverade i bolaget till att ha bytt till en annan typ av ägare. Istället ägs nu bolaget av finansiella investerare som valt att investera i bolaget för att utveckla detsamma och därmed tjäna pengar på sin investering. Denna förändring gör som tidigare nämnt att separationen mellan ägandet och kontrollen ökat markant och att bolaget snarare nu drivs som ett större bolag där ägarens mål förmedlas ner till styrelsen, som i sin tur får i uppgift att informera ledningen. Ledningen förväntas sedan i sin tur därefter arbeta efter denna filosofi. Detta gör att bolaget visserligen följer uppsatta mål, vilket är ägarens vision, men att bolaget inte utgör ägarens förlängda arm på samma sätt som i Företag A och Företag B vilket därmed innebär att Företag C inte kan förknippas med Cannella, Jones och Withers (2015) definition av ensamgrundare. Företag C kan nu istället mer ses som ett fristående bolag som bedrivs utifrån ägarens intressen. Vad gäller ägaren i Företag D ingår denne egentligen inte heller under benämningen ensamgrundare då ägaren för ett antal år sedan köpt bolaget och denne därmed inte är bolagets ursprungliga grundare. Trots det finns det hos denne stora likheter med de egenskaper som karakteriseras av en ensamgrundare, med utgångspunkt i Cannella, Jones och Withers (2015) definition. Många av ägarens egenskaper återfinns i bolaget, bland annat den rationalitet som ägaren uttrycker:

”Ekonomiassistenten blev sjukskriven en längre tid så jag fick skaffa en ny.

Och då sa han (en inhyrd redovisningsekonom) bara efter några dagar att:

Henne för du inte ta hit igen för att jobba med siffror, det går inte. Och då är det ganska grovt, så då sparkade vi henne”. - Företag D

Ägaren i Företag D har med andra ord inga problem att säga upp några typer av avtal eller relationer om ägaren eller bolaget inte får ut det som förväntats. Denna rationalitet återfinns även hos ägaren i Företag A, som istället uttrycker sig enligt följande:

”För känslor bryr jag mig inte så mycket om liksom, det här är en fysisk sak så jag menar, man kan tycka att jag är en douche-bag och så jag vet liksom men det har inte med arbetet att göra”. - Företag A

Ytterligare likheter går att utläsa i personligheten hos ägarna i Företag A och Företag D samt dess förmåga att få bolaget vid beslutsfattande antar ägarens personlighetsdrag och därmed använder bolaget som sin förlängda arm såsom Thomsen och Pedersen (2000) beskriver förfarandet. På samma sätt som ägaren i Företag A går att härleda till den klassiska ekonomiska teorin med ägaren som en rationell och vinstmaximerande individ, visar ägaren i Företag D tecken på samma typ av personlighet. Denna rationalitet får stor effekt i bolagsstyrningen så fort något inte fungerar i verksamheten, och båda ägarna gör det de kan för att gå till botten med problemet. I båda fallen genom att på något sätt göra sig av med de individer som inte levererat det som förväntats.

Cannella, Jones och Withers (2015) tanke om bolaget som ägarens förlängda arm gällande identiteter hos ensamgrundare går dessutom även att finna i Företag B där arbetet i första hand ska ske med omtanke. När respondenterna i Företag B beskriver bolagets ägare är det just omtanke som upplevs som en stark egenskap hos ägaren. I bolagsstyrningen värdesätts till skillnad från i Företag A och Företag D relationer till samtliga aktörer i bolagets omgivning, vilket även skiner igenom i den känsla som ges vid besök hos bolaget.

Ovanstående analys tyder på att Thomsen och Pedersens (2000) studie gällande ägarstrukturer även stämmer överens på bolagen i denna studie.

Ägaren tycks inte bara influera bolaget med sin makt och sina mål utan också med sin personlighet och identitet, vilket får effekt i bolagets styrning.

Dock främst när separationen mellan ägandet och kontrollen låg, vilket kan tänkas vara en följd av att bolaget i högre grad blir som ägarens förlängda arm. Detta blir dessutom extra tydligt då ägarens identitet inte verkar speglas i Företag C i samma utsträckning som i de andra bolagen.

Visserligen influeras bolaget av målen som ägaren förmedlat med hjälp av styrelsen, men ägarens vision med bolaget i sin helhet blir inte lika tydlig som i resterande bolag.

5.3.1.3 Ägarens roll i bolaget

Utifrån det som tagits upp hittills i den empiriska undersökningen går det se stora skillnader i de fyra empiriskt undersökta bolagen enbart utifrån ägarens roll i bolaget och hur denne har influerat bolaget. Urvalet är i teorin baserad på bolag som enligt den information som lämnats till Bolagsverket samt den information som går att få genom exempelvis årsredovisningar liknar varandra när det kommer till ägarkoncentration. Detta tordes leda till att bolagen liknar varandra. Men så är inte fallet. Istället syns skillnader redan när separationen mellan ägandet och kontrollen granskas i bolagen.

Här visar Företag D inte någon separation alls och Företag A och Företag B en låg grad av separation där ägaren på ett eller annat sätt är involverad i verksamheten. Företag C uppvisar slutligen en hög grad av separation där ägaren varken är involverad eller representerad i den dagliga verksamheten, vilket i viss mån överensstämmer med den rakt nedåtstigande kommunikationsväg som stora bolag har.

När sedan ägaridentiteten granskats i varje bolag syns skillnaderna mellan bolagen i ännu större utsträckning. Denna granskning visar att ju närmare kontakt ägaren har med den dagliga verksamheten i bolaget desto mer influerade är bolaget av ägarens identitet, mål och personlighet. Detta leder till att Företag A, Företag B och Företag D upplevs ha liknande åsikter vid beslut som ägaren. I Företag A och Företag D upvisar ägaren tecken på ett

rationellt tänk där vikt läggs vid att effektivisera verksamheten. Främst i Företag A urskiljs också ägarens fokus vid att leverera höga vinster, vilket påverkar de beslut som tas. I Företag B å andra sidan drivs ägaren mer av att bidra till något för samhället och där främst de äldre, vilket får effekt i att stort fokus i bolaget läggs vid att vårda relationer. I Företag C har ägaren gått in som en finansiell investerare och befinner sig långt ifrån bolaget vilket har gjort att Företag C inte alls har samma anknytning till ägaren där denne inte heller utnyttjar samma möjligheter att influera bolaget med sin identitet som resterande ägare har.

Revisorns oberoende 5.3.2

Tidigare uppställda antaganden gällande agentteorin och den separation mellan ägandet och kontrollen som bland andra Fama (1980), Jensen och Meckling (1976) och Fama och Jensen (1983) urspungligen ställt upp har visat sig överensstämma med de bolag som undersökts i denna studie. Det indikerar på att mindre bolag kan uppleva separation mellan ägande och kontroll, trots att detta tidigare endast förutsatts för större bolag. Detta skapar ett intresse för att analysera vad de empiriskt undersökta bolagen anser om vikten av en oberoende revisor. Företag D uppvisar som tidigare nämnt ingen separation med anledning av det som tidigare tagits upp rörande båda ägarnas involvering i bolaget. Detta till skillnad från Företag A och Företag B som uppvisar en tydlig separation när bolagets struktur diskuteras men under samtliga intervjuer med bolagen visar det sig att ägarna är mer insatta i verksamheten än att bara stå ägare. Påföljden blir att ägarna i både Företag A och Företag B har möjlighet att påverka beslut som ledningen planerar att fatta och som inte överensstämmer med ägarens intressen innan besluten fattas.

Vad gäller ägarstrukturen i Företag C associeras denna snarare med större bolag med en rakt nedåtstigande kommunikation. Resterande bolag har utifrån ovanstående resonemang istället en mer integrerad kommunikation där det snarare handlar om samtal och en gemensam överenskommelse om

besluten mellan bolagets parter än som i fallet med Företag C. Watts och

besluten mellan bolagets parter än som i fallet med Företag C. Watts och