och det folkliga byggnadsminnet
Bevara eller reformera? Skulle de kulturhistoriska mu-seimännen bedriva sin verksamhet inom en vetenskap-lig, historisk, nationell, estetisk eller social dimension, eller på en och samma gång hålla alla dessa schatteringar aktuella i sina museer? Denna frågeställning behöll sin museala aktualitet under hela 1800-talet och skrevs också in i centrum av diskussionen om sekelslutets nya frilufts-museer.
Om konstituerandet av minnets synfält i de skandina-viska länderna samt synsätten och blickpunkterna inom det utgjorde brännpunkten i mitt förra kapitel, fokuserar jag i detta kapitel friluftsmuseet och museistugan, såle-des en specifik och institutionaliserad blickpunkt inom synfältet. Denna blickpunkt undersöks närmare genom att noggrant betrakta de allmänna schatteringarna i min-nets synfält – de vetenskapliga, historiska, nationella, estetiska och sociala dimensionerna – i deras specifika utbredningar inom just friluftsmuseets och museistugans perspektiv. Genom att undersöka dessa schatteringar i denna specifika situation kan en museistugans genealogi avtäckas och en syskonskara presenteras bestående av det schwarzwaldska gökuret, den nygotiska kyrkan, det Friluftsmuseet kan liksom poesin sägas vara ett
åter-sken av en högre verklighet som realiserades av musei-mannen respektive poeten genom att skapa holistiskt stämningsfulla sammanhang. Skansen var en sådan plats där ett idealtillstånd hade förverkligats och blivit till en levande, harmonisk och verkningsfull bild av människans och verklighetens grundvalar, det vill säga enheten av det eviga, det allmänna och det enskilda – idealen, kulturen och folket. På Skansen hade både det poetiska och det historiska en mening, en betydelse för samtiden, såsom å ena sidan en universell och överhistorisk länk mellan oli-ka epoker, vilket soli-kapade samhörighet, och å den andra en specifik och historisk fördjupning i en tidsanda, vilket skapade förståelse för det egna och särskilda.
Det som framträder här är en ny holism. Om holis-men i Geijers och Dahls gestaltningar hade varit ideal-realistiskt estetisk, så var den holism som fick sitt första uttryck i Sundts vetenskapliga stämningsbild snarast
idealrealistiskt naturalistisk, en kombination av en estetisk
moralaffektiv gestaltning och en empirisk systematise-ring. Denna nya idealrealistiskt naturalistiska holism, som ju hade fått ett lite annorlunda uttryck i Rydbergs kulturhistoria, utgjorde kunskapsgrunden för frilufts-museet och museistugorna – för Skansen, Lyngby och Bygdø. Både den moralisk-emotionella sinnligheten och den empirisk-rationella vetenskapligheten kan sägas vara inneslutna i Nordiska museets övergripande tänke-språk: ”Känn dig sjelf!” För att kunna nå kännedom om sig själv måste envar bejaka både aningen om inre, eviga samband – det vill säga att känna in sitt folk och land – och kunskapen om de yttre landskapen i för-ändring, det vill säga att komma till kännedom om och därigenom känna till sitt folks historia och sitt lands geografi.
Vid invigningen av Norsk Folkemuseum 1895 upphöj-de folkminnesforskaren Moltke Moe upphöj-detta tänkespråk till alla folkmuseers motto och pekade just på denna dubbelhet av fullödig kunskap och djup känsla: ”forstaa-else af vort nationale liv og vor kulturudvikling og en fø-lelse af samhørighed både inbyrdes og med de fremfarne slegter”. På så sätt skulle också mottot uppfattas som ett slags kallelserop till hela det norska folket:
Olsen ville i sin artikel etablera denna nya museiform som del av den empiriska naturalismen, säkerligen som ett försvar mot Müllers avfärdande av friluftsmuseets legitimitet inom det vetenskapliga museibegreppet. På friluftsmuseerna, skrev Olsen, återuppfördes varje histo-risk byggnad troget efter sin ursprungliga form och fick erforderligt skydd mot rivning eller ombyggnad. Stu-gorna behandlades med andra ord som källor från en svunnen tid och den museitekniska utvecklingen som en alltmer förfinad metod att nå och föra ut kulturhistorisk kunskap.
I denna artikel utgjorde den empiriskt korrekta spe-gelbilden och bevarandepraktiken grunden för frilufts-museernas existensberättigande. Och i sin historiska förebildliga arbetarhemmet och den vetenskapliga
bygg-nadstypen – samt alltså den idealrealistiskt naturalistiska museistugan.
en museiteknisk utvecklingshistoria
Samma år, 1897, som Olsen hade öppnat sitt första bygg-nadsmuseum i Kongens Have i Köpenhamn, skrev han en artikel om friluftsmuseerna i Salmonsens store
illustre-rede Konversationsleksikon. Han skisserade här, utifrån
ett ensidigt bevarandeperspektiv, upp ursprunget och utvecklingen av den nya museiformen, friluftsmuseet, ”til hvilken er henflyttet fuldstændige, gamle Bygninger, ge-nopførte i tro Efterligning og indvendig udstyrede efter deres oprindelige Skik.”235
Fig. 15. Aalborgstuerne i dansk Folkemuseum 1885, enligt olsen en mer utvecklad museiteknisk lösning vari besökaren helt omslöts av stugans gripande stämning. olsen menade att en närmast total illusion av historisk verklighet, fjärran från stadens myllrande brus, skapades i denna interiör – den fullständiga och permanenta interiören. Teckning: Karl Jensen, träsnitt i Illustreret Tidende, augusti 1885.
80 · minnesmärke
internationale Udstillinger ordnet sig et eget lille Folkemuseum afvigende fra det svenske og finske. Medens disse fremstille Interiørerne i mindre Rum, hvis fjerde Side er aaben ud mod Publikum, altsaa saaledes som det gjøres i Voxkabinetterne, der i flere Henseender har været Hazelii Forbille-der, havde Hollænderne her en hel Stue, i hvilken man kunde gaa ind. Hver enkelt Ting var tagen ud af gamle Huse og stod paa sin rette Plads. Virkningen var i Modsætningen til den svenske Maner gribende, og fra det Øjeblik, jag traadte ind i denne gamle Stue, hvor der var som i en an-den Veran-den, fjærnt i Tid og Rum fra an-den mylren-de, moderne Nutidsexposition, var det mig klart, at saaledes burde et Folkemuseum ordnes.239 Nästa steg i Olsens utvecklingslinje i lexikonet skulle mycket väl ha kunnat vara en kombination av dessa ele-ment av historiskhet, systematik och museiteknik. Full-ständiga och permanenta interiörer hade också, som vi kommer att se, kombinerats med en historisk byggnad och en systematisk gruppering fyra år tidigare, närmare bestämt i Hovestuen och Kong Oscar IIs Samlinger på Bygdø. Men i stället övergav Olsen denna teknisk-sys-tematiska utvecklingshistoria för att slå fast vilka namn som skulle äras för friluftsmuseets uppkomst; han lyfte fram sin egen delaktighet, ja, ”allerede 1879, da Dansk Folkemuseum grundlagdes, bragtes det ny System i For-slag.” Det innebar att han hade varit först med idén, till skillnad från Hazelius som placerades i de mer saktfärdi-gas krets tillsammans med Georg J:son Karlin, grundare av Kulturen i Lund.240
nationellt och socialt
I ett brev till Olsen av den 23 februari 1897 upprördes Hazelius över att denna fråga om företrädesrätt hade ak-tualiserats. Det var också i detta brev som Hazelius hade klargjort att Skansen inte enbart hade, som han skrev, ett kulturhistoriskt syfte, ”utan ock en viktig nationel och
social.”241 Man skulle kunna dra stora växlar på
skillna-den i synsätt i dessa texter mellan å ena sidan Olsens mer vetenskapligt bevarandeinriktade byggnadsmuseum och å den andra Hazelius poetiska bakåt- och fram-översikt över museiformen kunde Olsen upptäcka att en
liknande bevarandetanke hade existerat redan i Dahls flyttning av en enskild historisk och bevarandevärd byggnad: Vangs stavkyrka, 1844. Nästa utvecklingssteg i friluftsmuseets historia fann han i det gamla världsut-ställningspalatset Crystal Palace i London. År 1854 hade nämligen en helt genomförd och vetenskapligt repre-sentativ systematisering introducerats i ”en Række courts med Gengivelser af de store Kulturfolks Arkitektur i no-get formindsket Størrelse.”236
Olsens utvecklingskedja började i tanken om ett beva-rande av hela, historiska byggnader och fortsatte i etable-randet av en representativ och systematisk ordning. Som vi kommer att se kombinerades dessa två element i det av Olsen utnämnda första friluftsmuseet i världen: Kong Oscar IIs Samlinger fra Norges Middelalder på Byg-dø Kongsgaard, öppnat 1881 (icke att blanda ihop med Norsk Folkemuseum, förvisso en institution på Bygdø som inkluderade ett friluftsmuseum men först 1902).
I denna kungliga byggnadssamling infördes även yt-terligare ett element, interiören, vilken hade sin egen utvecklingshistoria, en historia som Olsen hade beskrivit redan 1885 i en artikel om Dansk Folkemuseum.237 Olsen hävdade i denna artikel att han hade väckts som musei-man av Hazelius och dennes interiörer från Lappland och Sverige vid Världsutställningen i Paris 1878. Utifrån dessa ursprungliga och partiella interiörer, vilka sedan 1873 hade haft sina permanenta platser i Skandinavisk-etnografiska samlingen i Stockholm, skapade Olsen en museiteknisk utvecklingshistoria. Han tog läsaren med på en vandring i 1878 års utställning, från de hazelianska dioramorna till holländarnas fullständiga men tillfälliga interiörer. Slutmålet var hans egna fullständiga interiörer som sommaren 1885 hade ställts upp permanent vid Dansk Folkemuseum i Panoptikonbygningen i Köpen-hamn.238
Olsen sammanfattade sina intryck från de nya interi-örerna vid Parisexpositionen sju år tidigare, intryck som satt djupa spår i honom och givit hans liv en ny riktning:
Finland og Sverig var ikke ene om Methoden. Hollænderne havde enten af egen Opfindelse eller belærte ved Hazelii Deltagelse i tidligere
nivå och ett samhälle att realisera på en ideal nivå. År 1896 när Hazelius själv gav en bild av sin fader framstod denne också som en upphöjd figur med ett idealiserat bondehjärta, vilken i sitt levande och verklighetsnära värv stod i kontakt med tidlösa värden:
Han gaf mig i arf något af sin brinnande
foster-landskärlek, förakt för egennytta och småsinne, motvilja mot alt ensidigt och oklart, mot partier och byråkrati, kärlek till själfständighet, till rast-löst arbete och – om jag vågar säga det – till det stora, ädla, ljusa, sköna.245
Hazelius beskrivning av fadern, denne nära nog full-komliga man, kan förutom Almqvists idealbonde även jämföras med Rydbergs kulturhistoriker och dennes ar-bete med idealens realiseringar på jorden. För Hazelius beskrev i detta sitt publicerade brev ett uppoffrande och rastlöst arbete med universella värden, och gav en bild av en man som hade höjt sig till det allmänna långt bortom det partikulära och råa i egennytta och partipolitik. Den-ne fader var verksam på en allmän nivå; han hade frivil-ligt försakat sina omedelbara begär, sina personliga behov och sina privata intressen. Det var en närmast schellingi-ansk idealbild över människan som gudalikt hade renat sig från allt egoistiskt och materialistiskt för att kunna realisera sig som samhälleligt och individuellt subjekt – som nationalindividuell styresman över sin egen värld.
Denna distinktion mellan ädel och värdig insikt och oädel och lidelsefull förvillelse hade Hazelius etablerat redan under rättstavningsstriden 1870, när han belyste skillnaden mellan en vetenskapsman och en partiman. Man kan, skrev han, ”icke föreställa sig, att ett ändrings-förslag alltid skall mötas med det värdiga allvar och lugn, som höfves den sanne vetenskapsmannen, utan att vapnen ofta skola föras med partimannens lidelsefulla häftighet.”246
I brevet 1896 skrevs detta värdiga allvar in i hans fa-dersfigur, en själens aristokrat som stod över de splitt-rande och lidelsefulla krafterna i samtiden. Det var in-trycket av denne fader, så äkta och så utpräglat svenskt, som enligt Hazelius själv hade utlöst de starka känslorna hos honom för det höga och ädla och avsky för det låga åtriktningar på friluftsmuseet i Stockholm, alltså hans
kombination av ett kulturhistoriskt samt ett samtids- och framtidsinriktat nationellt och socialt syfte. Men som vi har sett fanns denna senare dimension i högsta grad närvarande även vid Dansk Folkemuseum, i tan-ken om återerövringen av ”de tabte Lande” och skapan-det av en ny, bredare nationell historia för den danska ungdomens väl.242 Denna ambivalens av bevarande och reformation fanns ju redan från första början innesluten i föreställningen om ett musealt minne, hos en Geijer, en Dahl.
Om Olsen framför allt hade skisserat bevarande-aspektens och museiteknikens utvecklingshistoria i dessa sina två texter, tog Hazelius sin utgångspunkt i den nationella och sociala dimensionen, närmare bestämt i modersmålets reformering, den nationella dikten och det ideala bondelivet som förebild för ett nytt folkliv. Det är talande att Hazelius 1872 planerade att ge ut Almqvists samlade skrifter och brev, det vill säga långt före Alm-qvistrenässansen som Ellen Key utlöste med sitt beröm-da föredrag 1894: Sveriges modernaste diktare.243
Två år tidigare, 1870, hade Hazelius givit ut Almqvists novell Kapellet som tredje delen i sin populärt hållna skriftserie Svensk folkläsning, en handling som rimmade väl med tanken om en kunskapsgrund i en jordnära och fosterländsk idealrealism. Almqvist skildrade nämligen här en ung pastorsadjunkts verklighetsuppfostran, det vill säga dennes konfrontation med verkligheten och omvän-delse från ”blott ord” till ”sak”. Från att ha tillbringat sina dagar i en artificiell skönhetsvärld fjärran från livet och verkligheten omvändes prästen till ett enkelt, levande och innerligt liv, ett liv med andlig närvaro. Detta liv i sak, sanning och verklighet realiserades först i mötet med det enkla och gudfruktiga folket, ett möte som i denna novell ägde rum i ett fiskekapell på en skärgårdsö. För att finna och poetiskt uttrycka verklighetens skönhet och sanning behövdes inga konstgjorda effekter, utan enbart folkets enkla men substantiella uttryck, till exempel dess böne- och hemliv.244
På Nordiska museet lät Hazelius bevara den omsorgs-fullt inbundna och rika brevväxlingen mellan fadern Johan August Hazelius och författaren Almqvist som ett slags heliga skrifter om ett arbete att utföra på en allmän
82 · minnesmärke
väckta och kärleksfulla folkets förståelse och lojala stöd i deras gemensamma fosterländska och ”allmännyttiga företag” vid Nordiska museet och Skansen.
Dessa två grundläggande band, den hazelianska suc-cessionen och Nordiska museet som utsprunget av och ur folket, tydliggjorde Hazelius själv genom att publicera betydelsefulla brev som hade skickats till både fadern och honom själv i skrifterna Runa och Saga, bägge med följande underrubrik: Minnesblad från Nordiska Museet. Dessa brev sattes formmässigt samman i häftena med sångnoter, uppsatser, målningar och dikter till en sinnligt stämningsfull nationell komposition, som kunde realise-ras i varje hem och därigenom skapa en god och levande stämning. Här fanns både vetenskapliga redogörelser och konstnärliga gestaltningar i bild, text och ton av det svenska och nordiska genom tiderna. Denna poetisk-historiska stämningsbild knöts samman i de i skrifterna publicerade brevens innehåll rörande själsfrändskapen mellan två generationer Hazelius och den levande folk-lighetens och litteraturens märkesmän i Norden: Alm-qvist respektive Zacharias Topelius.
Männen i hazeliussläkten befann sig på samma våg-längd som dessa föregångsmän, de var ett med deras genialitet, och dessutom förmådde sonen Artur att för-medla deras och sina egna insikter på ett sätt som grep tag i den svenska nationen. På Nordiska museet beva-rades minnet av dessa den nya tidens väckta folkmän och deras idé att förverkliga ett sakpoetiskt samhälle, en estetisk idealrealistisk social sfär (således ett annat socialt fält än det empiriskt naturalistiska som hade utforskats av Nilsson och Sundt).
Hazelius syn på geniet och relationen mellan geniet och folket kan tydliggöras med hjälp av den samtida föreställningen om folkmän. Jag har lånat ordet
folk-man från litteraturhistorikern och skandinavisten
Ru-dolf Hjärne och hans beskrivning 1875 av Georg Carl von Döbeln, generalmajor under Finska kriget 1808-09. Poängen med att använda detta ord är att det synlig-gör ett samtida sätt att upprätta en idealrealistisk bild, en poetisk-historisk förebild för folket; således inte en enskild individs karaktär, utan en allmän folkmans drag. En folkman för Hjärne inkorporerade redan i sin per-sonlighet, karaktär och handlingskraft en realitet som och råa. Och i enlighet med tanken om djupa,
livsavgö-rande intryck beskrev han hur hans eget rastlösa sökande efter sanningen väckts, samtidigt som den osjälviska fosterlandskärleken lett honom rätt bland samtidens alla blindskär och onyttigheter.247
Denne fadersfigur kan även med fördel jämföras med poeten och filosofen Nikolai Frederik Severin Grundt-vigs nordiske historieskrivare i Nordens Mythologi från 1832.248 Även här skissades bilden av en andlig hjälte upp, en nordbo som lyssnade till tidens tecken och
”Men-neske-Aandens Kald til os”, en man som ville ta upp den
krona som fäder och fränder så manligt kämpat för, men inte genom att imitera deras handlingssätt utan genom att med upplyst eftertanke ta efter de stora sprången, ”som efterlignes kun virkelig af hvem der tager dem!”249
Det handlade om att påbörja ett gemensamt arbete för sanningen och kärleken innan det var för sent, att betänka vad i den mänskliga utvecklingen som hade lett till tomhet och vanmakt. De nordiska männen hade ålagts uppgiften att upphäva detta tillstånd av oförmåga hos mänskligheten, och att förklara det genom att om-fatta det mänskliga i dess helhet – både det höga och det låga, det himmelska och det jordiska. Detta var ett gemensamt kall, en handling av klokskap, osjälviskhet och människokärlek, som skulle utföras av dessa män just ”som Nordiske Mænd, med forenede Kræfter, med giensidig Opoffrelse af alt det Særskildte, som ikke Ærlig-hed og SanddruÆrlig-hed helliger, og som derfor ei er mindre uforeneligt med den sande Klogskab end med den ægte Kiærlighed!”250
Samma kall, hävdar jag, kan sägas ha ålagts den haze-lianska dynastin, med far, son och sonson. I likhet med den grundtvigianskt dansk-nordiske historieskrivaren befann sig de svensk-nordiska folkmännen i ett folk-ligt nationellt och socialt rum av ande, liv och kärlek, av grundläggande relationer till det levande folkliga som universell princip för en god och harmonisk folk- och nationsbildning. De bilder av sin far, sig själv och sin son som Hazelius gestaltade under 1880- och 1890-talet var i mångt och mycket personifikationer av Grundtvigs historieskrivare i idogt arbete med det universella, det levande och det sanna. Och såsom försvarare och utfors-kare av detta folkliga, menade han sig kunna påräkna det
männen, det vill säga de som kände sig själv genom sin nation och sin historia och agerade på denna sin självkän-nedom, förebilder för det svenska respektive norska folket. Dessa folkmän i de personhistoriska samlingarna var också del av en europeisk tankeströmning. Denna tanke om en andlig återerövring av förlorade landarealer hade nämligen reaktualiserats gång på gång under 1800-talets lopp, bland annat av Esaias Tegnér efter Finska kriget, ”att inom Sveriges gränser vinna Finland åter”, samt av den preussiska kungen Friedrich Wilhelm III efter Napoleonkriget, ”att ersätta det som förlorats fysiskt med andlig styrka”.252
Bernhard Olsen, löjtnant under det dansk-tyska kri-get 1864, hade som vi minns gjort detta tankemönster till ett grundläggande argument för sina insamlingar av bondbyggnader från Halland, Schleswig, Skåne och Småland till friluftsmuseet vid Dansk Folkemuseum: ”Ungdommen skal her belæres om alt det, der en Gang har hørt til Danmark, fæstne Mindet om det Tabte og bane Vejen for den aandlige Samling af det Spredte, der
er den eneste Form for en Generobring, som jeg kan øjne”.253
Betydelsen av sådana kulturella folkmän tydliggjordes också i invigningstalet för Bygdø-anläggningen 1902. Här skisserade Moe en idéhistoria över hur tanken om ”et Museum til Fremstilling af Folkets Liv” hade realiserats i Norge. Signifikativt var att talet och samlingarna upprät-tade ett nytt slags folklig historia, det vill säga en succes-sion av kulturella folkmän som grundades på själslig va-kenhet och personlig handlingskraft, inte på blodsband, etnicitet eller börd. Det var på sätt och vis en skillnad melan ett samhälle grundat på personlighet respektive privilegier, ett liberalt frihetligt drag i detta museum över det norska folket – ett slags nationalliberalism.254 I sitt invigningstal nämnde Moe fyra namn av avgörande bety-delse för att Aall hade kunnat ro sitt folkmuseum i land.