Verkligheten var större än den empiriska världen och dess kausala sakförhållanden. Den bestod i grunden av en högre, andlig värld vilken uppenbarade sig för män-niskans sinnen som materiella och immateriella feno-men, eller som Viktor Rydberg skrev, ”som föremål och tilldragelser i tidens och rummets former.”661
För att skänka mänskligheten förebilder för ett gott leverne hade kulturhistorikern i uppgift att beskriva dessa andliga ideal och evigt bestående värden i deras ut-tryck i den empiriska, historiska, nationella och sociala verkligheten. Kulturhistorikern skulle, enligt Rydberg, uttolka historiens spekulativa grund samt dess
psykolo-Detta Hazelius försvar av det svenska modersmålet och kritik av bibelöversättarnas danska och tyska tenden-ser hyllades av Rydberg.668 Som vi har sett i portaltex-ten för Skansen, formulerad långt efter Hazelius tingliga vändning 1872, blev även tingen uttryck för folkets adel, sedlighet och grad av utveckling. Liksom Bibeln i sin språkdräkt var en folkets helgedom att älska och vårda, utgjorde Skansen i sin tingdräkt en helgad plats som skulle vara föremål för folkets kärlek och omsorg. Både Bibeln och det kulturhistoriska museet var således he-liga rum för folkets höga och stora minnen, rum vari det gudomliga återspeglades i sina väsentligheter och i sin särpräglade nationella form. Ett slags nationalrealism på andlig grund.
Några år tidigare, 1894, hade Troels Frederik Troels-Lund formulerat kulturhistorikernas uppgift med sam-ma betydelsefulla ord som Hamsam-marstedt och Hazelius. Kulturhistorikerna, skrev Troels-Lund, skulle idealisera det förbigångna genom att skapa idealbilder där endast väsentligheterna togs med. Denna kulturhistoriska his-torieskrivning, fortsatte han, skulle skapa bilder av ”en Ideal Verden”, bilder där det förgångna ”efter beste Evne Sandheden tro” tilläts att återuppstå men på ett nytt, idealiserat sätt som visade upp dåtidens väsentlighe-ter för samtiden. Den historiska dåtidens ”uhyra Bunke Enkeltheder” skulle således inte reproducerades såsom empiriska enskildheter:
Vi samler dem til et Billede, danner en ideal Ver-den, hvor vi, efter bedste Evne Sandheden tro, lader det forbigangne gentage sig, men paa en ny Maade, med forkortede Linjer mellem Aarsag og Virkning, med det efter vor Mening væsent-lige i saa klart et Lys, som det maaske aldrig viste sig for Samtiden. Dette er Historieskrivningens Kunst.669
Hos såväl Troels-Lund som Hazelius och Hammarstedt stod den sannfärdiga idealbilden som belyste det vä-sentliga i dåtiden mot det ensidigt empiriskt förgångna med dess mångfald av historiska enskildheter. Men dessa idealbilder grundades snarare i idealreella och poetisk-historiska väsentligheter – vilka inkluderade både kär-leksfullt spekulativa och induktivt empiriska metoder att hvilket senare begrepp dr Müller i här åsyftade uppsats
alt för mycket gör sig till träl.”665
Just detta citat har betydande likheter med Hegels be-skrivning av Aristoteles och dennes idealiserande konst-när. Hegel beskrev en porträttmålare som koncentrerade sig på verklighetens väsentligheter och förbigick tillfäl-ligheternas små oregelbundenheter för att avbildningen skulle bli så sann som möjligt. I ett sådant sammanhang pekar Hammarstedts och Hazelius distinktion snarast på
sanningen som spekulativ grund för verkligheten – och på
det väsentliga som syntetisk punkt som inrymmer både den spekulativa grunden och erfarenheten av en empirisk verklighet. Detta synsätt ställdes av dem i motsättning till en verklighet som enbart innesluter empiriska
tillfällig-heter, det vill säga ett utpräglat naturalistiskt synsätt som
Müller alltså fick företräda. Genom att tillfälligheterna utelämnades kunde det sanna och det verkliga framträda i sin fulla rätt – avbildningen av verkligheten blev så sann som möjligt eftersom endast det väsentliga togs med.666
På så sätt kan man säga att den idealiserande konst-nären och dito kulturhistoriker hade samma sanningsmål för sina porträtt- respektive folklivsbilder. Man kan dock inte utifrån detta resonemang fastslå att Hazelius me-nade att idealet just var det estetiska i sig och den ratio-nella sanningen utan direkt gudomlig grund. Snarare kan man, med tanke på Hazelius kärlek till ”det stora, ädla, ljusa, sköna” men också på Skansens idémässiga grann-skap till Almqvists Idyllion och Rydbergs kulturhistoria, peka på en världsbild bestående av eviga idéer eller ideal som en kulturhistoriker kunde avtäcka i den historiska verklighetens mångfald och föra samman till väsentliga folklivsbilder. Redan 1868 hade Hazelius, som nordisk filolog, uttryckt en idealistisk grundsyn på språk, liv och bildning, en helig koherens mellan folkspråk, folkliv och folkbildning:
Språkets manliga starka rena klang är ett uttryck af ett folks lifskraft, mod och adel. Dess odling är mätaren af folkets. Dess förfall går hand i hand med folkets. Det bör således utgöra ett föremål för ett folks varma kärlek, för dess ömmaste och trognaste vård. Den, som bär hand på det samma, han förgriper sig på folkets helgedom.667
192 · folkmuseum
och det empiriskt konsthistoriska var avgörande för att något skulle ha ett bevarandevärde, och länkade 1893 samman de norska träbyggnaderna med den europeiska arkitekturhistorien.672
Vid sekelskiftet 1900 existerade det alltså idealrealis-tiska programformuleringar kring alla tre aktuella folk-museer, dessutom uttryckta av personer inom dessa insti-tutioner: Hazelius och Hammarstedt rörande Nordiska museet och Skansen, Dietrichson rörande Norsk Folke-museum och Kristiania KunstindustriFolke-museum samt Troels-Lund rörande Dansk Folkemuseum och frilufts-museer överhuvudtaget. Det är denna iakttagelse i ett praktisk-institutionellt sammanhang som utgör bränn-punkt här i avhandlingens del om museal idealrealism.
Även Bernhard Olsen lämnade vittnesbörd över bety-delsen för kulturhistoriker att skilja mellan det tillfäl-liga och det väsenttillfäl-liga och kopplade det senare till sin idealistiskt grundade syn på kulturutveckling. I en studie om mode 1892 gjorde han en distinktion mellan modets tillfälliga ”Façon”, med dess ständiga föränderlighet, och modets väsentliga ”Hovedform” där kulturutvecklingens stabila ”Væsen” uttrycktes. Emellanåt, hävdade Olsen, tog kulturhistoriker fel på dessa två former och undersökte då de tillfälliga formnyckerna som uttryck för ”Tidsaan-den” när de i själva verket enbart visade på ett grundläg-gande drag hos människan: ”Daarskaben, Faafænglig-heden, kort sagt Moden.” Olsen fortsatte: ”Moden kan vanskelig ifølge sin Natur komme til at være Udtryk for et Tidsrum som en Menneskealder. Den er bleven kaldt for flygtig men dens Væsen er tværtemot Stabilitet. En Mode staar fast i sin Hovedform i Hundreder af Aar, men den ændrer det uvæsentlige aarlig.”673
Liksom på Skansen visades de väsentliga huvudfor-merna upp på Dansk Folkemuseums friluftsmuseum i Lyngby, det vill säga de materiella uttrycken för ”Tids-aanden” – det ytterst trögrörliga ”Væsen” som förändrade verkligheten på ett grundläggande sätt bortom de stän-digt skiftande modenyckerna. Det innebar att enbart två byggnadstyper var av betydelse för att visa den väsent-liga, idealreella utvecklingsgången i de danska bönder-nas byggnadsskick under hundratals år: Røghuset och Skorstenshuset. I det förra skedet var hustypen allmän, medan det i den senare hustypen hade introducerats re-utforska världen med – än i ett rationellt
sanningsbe-grepp med likaledes induktivt emipriska metoder. Deras folklivsbilder utgjorde således resultatet av en idealrea-listisk historieskrivning där endast de syntetiserande vä-sentligheterna fick plats.
En liknande ståndpunkt gav Lorentz Dietrichson uttryck för fem år senare, 1899, men då i form av några tillbakablickande textrader av den person som hade varit ledande i 1860- och 1870-talets idealrealistiska, eller sunt realistiska strömning i Sverige och Norge: ”Vi troede paa Idealerne bag Tingen; den moderne Realisme, der i virkeligheden er Naturalisme, tror blot paa Naturen og intet andet. Vi troede paa, at der i alt gjemte sig en Spire til sandt og godt, og at det var Kjærlighed, at søge denne Spire overalt, opvise den i Digtet, værne om den, frede den og pleie den.”670
Varken i detta eller i de andra citaten är det lätt att avgöra vilken grund för världsbilden som beskrivs. Hos Dietrichson står ett närmast platonskt konstaterande att idealen befinner sig bakom eller bortanför tingen mot ett mer aristoteliskt yttrande att ett frö av sant och gott gömmer sig i allt. Kanske är det så att paradoxen var avsedd eller ansågs som irrelevant eftersom fokus inte låg på ontologi utan på metodologi, det vill säga hur man skulle gå tillväga för att idealisera verkligheten på ett specifikt idealrealistiskt sätt. Estetikern skulle enligt Dietrich son vara denna nya sorts realist, en realist som låg ”lige langt fra Idealisme og Romantik, som fra Na-turalisme og Materialisme.”671 I just denna idealrealism, men utan att avgöra frågan om världsbildens yttersta grund, är det möjligt att visa upp en närhet mellan este-tikern hos Dietrichson och kulturhistorikern hos Ryd-berg, Hazelius respektive Troels-Lund. De utforskade nämligen alla idealens närvaro i den historiska verklig-heten och lyfte fram dem såsom det väsentligaste i varje tidsperiod; kulturhistorien uppehöll sig både vid det spekulativa sökandet och vid den erfarenhetsgrundade utforskningen.
Dietrichsons idealrealism var dock inte bara tillbaka-blickande. Fortfarande vid sekelslutet och etableringen av Norsk Folkemuseum hävdade han en estetisk-konst-historisk idealrealism i motsats till en ensidigt typologisk naturalism. Han slog då fast att det spekulativt estetiska
I en sådan idealrealistisk världsbild förekom det inte några avgörande gränser mellan människa, minnesmärke och folkliv. Allting var uttryck av andens liv i högre eller lägre grad – det vill säga så länge som sambandet mel-lan ande, själ, kropp, skick, arbete och alster var intakt och medvetandegjort. Hotet stod att finna i samtiden – splittringens och nivelleringens tid – närmare bestämt att den nya tiden hade förstört det väsentliga sambandet och ”at den ny Tid havde udjævnet al provinsiel og na-tional Ejendommelighed”.677 Men det existerade alltså fortfarande ett slags folklig själsgemenskap mellan dessa eviga ideal och deras materiella och immateriella uttryck i den timliga verkligheten. En människa som kände sig själv och därigenom befann sig i folklivets vakna till-stånd kunde omedelbart känna igen sitt folks minnen. Genom denna samvaro på en ontologisk nivå kunde en medveten individ rent intuitivt sortera ut bevarandevär-da minnen från värdelöst skräp. På en mer allmän nivå gav människans kärlek till sanningen och skönheten en förmåga att upptäcka deras uttryck i världen. På en mer specifik nivå gav människans kärlek till det egna, till det särpräglade, nationella uttrycket av ande – fosterlands-kärleken – en kapacitet att urskilja vem och vad som var av samma sort, och därmed värdefullt. Det handlade om en sorts romantisk kärlek med olika köttsliga, språkliga, tingliga, sedliga och bildliga element – folk, folkspråk, folkminne, folkliv och folklivsbild. Dessa delar var inne-slutna i en själslig helhet – den danska, norska respektive svenska folksjälen – vilken stod i kontakt med den eviga, transcendenta fullheten: Gud såsom fullkomlig sanning, skönhet, ädelhet och storhet.678
På så sätt visade Skansen upp ett slags kärleksfullt, himlajordiskt folkhem. Skansen var inget mindre än ett Idyllion, en bild av Idyllen och den idealiserade bonde-levnaden, för att tala med Almqvist och Johan August Hazelius.
Kärlekens och sanningens centrala roll i Artur Haze-lius idealreella världsbild kan skönjas i de ovan citerade programmatiska texterna från 1896 och 1897. Hazelius och Hammarstedt etablerade ju en skillnad mellan san-ning och verklighet, samt mellan det väsentliga och det tillfälliga – i häftig polemik med Müller och dennes na-turalistiska vetenskapssyn. Trots sin skissartade form kan gionala variationer i Nordschleswig, Halland och Skåne
vilka också skulle visas på Dansk Folkemuseum. Enbart dessa fyra husformer skulle bli museistugor över bön-dernas bostadshus, alla andra historiska formspråk var antingen oväsentliga modeformer eller mer sentida kon-struktioner – som fallet var med bondgårdarna inom det samtida danska riket. Olsen gav dock plats i folkmuse-ets provinsiella stuginteriörer för väsentliga minnesmär-ken över kulturutvecklingens långsamt och olikformigt förändrande kraft i skilda danska bygder. ”Disse Stuer”, skrev Olsen 1881, ”vil tjene til at vise Kulturens Gang i vort Land og de højst ulige Tider, paa hvilke den har kunnet fortrænge den ældgamle Ordning i de forskjel-lige Provinser.”674
Hazelius, Troels-Lunds, Dietrichsons och Olsens pro-grammatiska formuleringar från 1890-talet liknar i sin idealrealism Almqvists ”poesi i sak”, det vill säga en kun-skaps-, samhälls- och konstsyn som slog fast att de eviga idealen var grundläggande och skulle utforskas i livets och verklighetens alla former. Almqvist skrev 1839 apropå sin sakpoetiska syn på världen: ”Icke en enda sten vid vä-gen är trivial, invä-gen stuga lumpen, och intet förhållande opoetiskt, det hvare hvilket som helst, högt eller lågt.”675 Vid sidan av ”känn dig sjelf ” kan detta almqvistcitat sägas vara ett motto för de skandinaviska folkmuseerna. Skansen var både en sorts komprimeringsmaskin och ett slags hagioskop där förebilder, väsentligheter och de eviga värdenas uttryck i verkligheten trycktes samman på en liten yta samtidigt som de visades i en jordbundet symbolisk, materiell och immateriell form i museistu-gor och under vårfestivaler. Som idealrealistiskt verk var Skansen en öppning mot den andliga världen, ett slags almqvistskt Idyllion där besökarna kunde ana skeenden och sammanhang som empiriskt inte kunde systematise-ras. Det var här i denna idealiserade folklivsbild som det kulturhistoriska väckelsearbetet, det vill säga bildningen av ett sannskådande folk ur landets blinda massa, hade den bästa förutsättningen att lyckas. Skansen var med andra ord ett kulturhistoriskt folkbildningsrum, ett tem-pel för den svenska folkbildningen, eller som Hazelius själv skrev: ”På detta åt fosterländska minnen och käns-lor helgade område må hög och låg i broderlig sämja enas! Själens adel gifver här sköldebrefvet.”676
194 · folkmuseum
betydelse i relation till landet, självet, arbetet och idealen – det vill säga såväl de sinnligt reala som de andligt idea-la aspekterna av kärleksbegreppet. Han gav detta vittom-famnande kärleksbegrepp en avgörande betydelse såsom uttryck för ett vaket tillstånd av klarlagda relationer mel-lan det ideala och det reala; själens adel var ett medvetet, broderligt sammanhang, en gemenskap av det världsligt höga och låga vilken alltså skapades av en högre broders-kärlek mellan själsliga likar. Med hjälp av detta alm-qvistskt klingande budskap om idealens närvaro i både slott och koja, tydliggjorde Hazelius ett tillstånd där alla vakna människor – alla själsbröder – hade kontakt med eviga värden och kunde arbeta i enlighet med dem. I lik-het med både Almqvist och Rydberg gav det ideala hos Hazelius upphov till kulturutvecklingen i det reala, hos den sistnämnde museimannen framför allt i verklighe-tens nationella och sociala schatteringar.
Det är först när man analyserar Hazelius bägge pro-grammatiska texter som en på samma gång konkret och symbolisk, idealreell världsbild framträder, en diffus men ändå urskiljbar världsbild som inkluderar skissar-tade framställningar rörande frågor om etik, estetik och kunskap. Denna idealrealism hade sin grund i eviga och andliga ideal, uttrycktes i nutidsmänniskans estetiska, vetenskapliga och samhällsbyggande arbete och bredde ut sig i den historiska, nationella, sociala och empiriska verkligheten. Ande, själ och kropp – samt mänsklig verk-samhet som satte spår i den fysiska verkligheten.
Innan jag skriver vidare måste jag nu under några rader uppehålla mig vid de metodspörsmål som har ak-tualiserats på avhandlingens senaste sidor. Det handlar framför allt om frågan om att tolka vaga textutsagor och gestaltade utställningar, det vill säga om att säga nog mycket men inte alltför mycket.
Jag vill poängtera att Hazelius idealrealistiska världs-bild med dess allestädes närvarande kärleksbegrepp en-dast vagt skisserades i hans programmatiska texter. Vag-heten till trots menar jag mig ändå kunna visa hur denna vision i sina grunddrag knöt an till Atterboms utredning av kärleksbegreppet. Det jag vill frilägga i analysen som följer är en konstellation baserad på närhet i idéer och föreställningar, snarare än på direkt biografiskt inflytan-de eller kausal påverkan – även om sådana aspekter inte man urskilja grunddragen i en symbolistisk världsbild
bestående dels av en andlig sanning som säkert och evigt ideal, dels av en sinnlig verklighet som man kan under-söka antingen i sina sanningsuttryck, i sina syntetiska
väsentligheter, eller i sina enbart materiella tillfälligheter.
Å ena sidan en idealrealism där såväl folkliga föremål och företeelser som gestaltade museistugor var åskådliga symboler och jordfästade öppningar till idealen bakom det mångfaldiga – således det väsentliga i verkligheten. Å andra sidan en typologisk naturalism där föremål och företeelser enbart var osäkra enskildheter vars föränder-liga betydelser skapades i relation till de systematiserade museiuppställningarna – det tillfälliga i verkligheten.
Detta var, menade Hammarstedt och Hazelius, skill-naden mellan deras verksamhet vid Nordiska museet och Müllers vid Nationalmuseet i Köpenhamn. Men som vi tidigare har sett inneslöt Hazelius vetenskapssyn också en naturalistisk, typologisk sida, medan Müllers vetenskaps- och museibegrepp även inbegrep ett idealt sanningsbegrepp. Mot Nordiska museets idealrealistiska naturalism stod således Nationalmuseets naturalistiska realidealism. I det förstnämnda fallet förbands det ideala med det reala med hjälp av en kärlekens kunskaps- och samhällssyn, i det sistnämnda fallet lades all energi på att systematisera det reala, med det ideala som en sista, ve-tenskapligt irrelevant kategori.
Den förra ståndpunkten innebar, i enlighet med Ryd-berg 1884, att kulturhistorien utgjorde ”redogörelsen för
sammanhanget mellan de händelser och företeelser, som fått sina impulser från dessa ideal ”, en idealrealism som
omfat-tade empirism och positivism men underordnade dem det spekulativa sökandet efter det högre ursprunget. Den senare en position som, i enlighet med filosofen Harald Høffding 1872, innebar att ”al Virkelighed i sidste In-stants er af ideal Natur”, en verklighetsidealism i uttalad motsättning mot en spekulativ idealism. Å ena sidan idealen som spekulativ utgångspunkt för kulturhistorisk verksamhet, idealen såsom verklighetskonstituerande ge-nom det mänskliga psykets ändamålsgrundade handling-ar. Å andra sidan ideal som yttersta rationellt gudsbe-grepp i en annars helt erfarenhetsgrundad, induktiv och analytisk forskningsverksamhet.679
avhandlingens folklivsdel, varför de nu inte analyseras på nytt utan endast sätts i spel mot detta hazelianskt folk-museala sammanhang.
Eftersom Atterboms och Hazelius kärleksbegrepp uppvisar denna närhet, hävdar jag att begreppet också kan användas som ett verktyg för att ge skarpare kontu-rer åt de vaga men programmatiska utsagorna i muse i-texterna. En sådan konstellation av närbelägna filosofiska och museala texter kan således tydliggöra den vagare tex-ten av de två. Jag skulle faktiskt vilja påstå att vinstex-ten av en sådan analys är betydligt större än faran att säga för mycket – att övertolka – i synnerhet som denna fara nu uppmärksammats. Det handlar således om att fundera över tolkningens rimlighet utifrån både närhet i idéer, at-tityder och föreställningar och det idé- och mentalitets-historiskt möjliga vid en specifik tidsperiod.681 När en sådan närhet och möjlighet har kunnat avtäckas, bland annat genom en utredning av begreppsliga innebörder, kan man gå vidare till nästa steg och ställa innehållsbä-rande texter brevid varandra, det vill säga tydligare, utre-dande texter vid sidan av vagare, programmatiska texter. Man kan nämligen, hävdar jag, genom att enbart tillåta sig att ta detta ytterligare steg i en utredande, filosofisk abstraktionsnivå nå större förståelse för vilket slags kun-skap, upplevelse och handling som till exempel Skansen skulle väcka, utveckla och inspirera till.
Rent konkret ställer jag Hazelius programmatiska texter vid sidan av Atterboms inledning till Studier till
philosophiens historia och system. På dessa inledande sidor
etablerade poet-filosofen sitt kärleksbegrepp och dess viktigaste aspekter samt utredde deras grundläggande betydelse för världsbild samt folk-, kunskaps- och sam-hällsbildning.
Atterbom slog fast att människan varken kunde handla eller överhuvudtaget förnimma något utan för-mågan att älska.682 Först när man älskade överträdde man sitt själv och överlät sig i och omslöts av något an-nat för att slutligen göra detta andra till del av sitt själv. Denna process av överträdelse, förening och hemkomst var, hävdade Atterbom, kunskapens och bildningens –