Den ekonomiska dimensionen av folkmuseernas kun-skapsobjekt och -syntetiseringar, här kallad museal
eko-nomism, kan synliggöras först när man breddar urvalet
av källmaterial i den idéhistoriska undersökningen och tar in såväl förordningar och arkivalier som föremål och utställningar i den. Jag undersöker därför nu andra käl-lor än de filosofiska och vetenskapliga texterna, där den idealrealistiska respektive naturalistiska dimensionen ti-digare återfunnits.
Med hjälp av dessa nya källor kan jag i denna avhand-lingsdel visa upp två grundläggande aspekter av den mu-seala ekonomismen. Dels att ekonomiskt kommersiella respektive ekonomiskt kollegiala avgöranden skar direkt in i de skandinaviska folkmuseernas syntetiseringar av kunskap och upplevelse, det vill säga att dessa beslut utgjorde fundamentala element i urvalet av historiska fö-remål och konstruktionen av stuginteriörer, museistugor och systematiska samlingar. Det handlade således inte i första hand om en indirekt påverkan genom en mer eller mindre ansträngd budget, en företeelse som ju är bekant såsom en alla institutioners samfällt delade premiss.
Dels visar jag att dessa museer länkades till en delvis formell, delvis praktisk äganderätt av upptäckta före-mål som låg inom institutionens insamlingsområde. Det rör sig följaktligen om en allmän, museal äganderätt som grundades i offentliga dokument och institutionella av-tal – men vid sidan av den enskilda, juridiska äganderät-ten – och som tillämpades i en institutionell praxis. En Den första museistyrelsen bestod av justitierådet Carl
Gustaf Hernmarck samt Magnus Isæus, arkitekt och professor vid Kungliga Tekniska Högskolan, och Axel Key, professor i patologisk anatomi vid Karolinska insti-tutet. Det är slående att denna styrelse, till skillnad från de danska och norska syskonmuseerna, inte inkluderade arkeologer, etnografer, historiker eller kulturhistoriker. Dessutom att styrelsen skulle bestå av ”minst en ledamot af Vetenskaps-akademien”, det vill säga den självständiga sammanslutningen bakom Naturhistoriska Riksmuseet med dess etnografiska samlingar, inte Vitterhetsakade-mien med dess statliga riksantikvarie och Statens Histo-riska Museum. Till skillnad från denna naturhistoHisto-riska koppling länkades både det danska och norska folkmu-seet framför allt till fornminnessektorns stora museer i Köpenhamn och Kristiania, institutioner där etno-grafiska avdelningar kunde återfinnas. I övrigt efter-liknade dock såväl Dansk Folkemuseum som Norsk Folke museum denna nya offentliga institutionstyp och skapade därför en kommitté respektive en förening för styrelsen. I statuterna för Dansk Folkemuseum 1886 stod det: ”Indtil Overenskomst med Statsmyndighederne om en saadan Indlemmelse er truffen, bestyres Museet som en for sig bestaaende offentlig Samling.”577
Att Hazelius organiska och frihetliga sätt att organi-sera Nordiska museet utanför de statliga myndigheternas kontroll ansågs vara nytt och oprövat i samtiden vittnade Pitt Rivers, grundare av Pitt Rivers Museum i Oxford, om i ett brev den 1 juli 1880, det vill säga inte ens en och en halv månad efter överlåtelsen av de skandinavisk-etnografiska samlingarna till det svenska folket och inte den svenska staten. Pitt Rivers hänvisade till Hazelius i sitt brev, ja, använde nära nog samma ord som han i sin argumentation för sitt planerade museum. Han hävdade nämligen att myndighetskontroll över det kommande museet skulle medföra att”femtioelva synsätt och avsik-ter skulle behöva förenas före ett enda steg kunde tas”. Hazelius museum i Stockholm, fortsatte Pitt Rivers, kunde anföras som ett typexempel, ”om han hade fjätt-rats av de statliga myndigheterna skulle han aldrig kunnat genomföra det.” Vid denna tidpunkt avsåg Pitt Rivers att i likhet med Hazelius donera sina omfattande arkeologiska och etnografiska samlingar till nationen,
vilken innefattade transaktioner mellan kommersiella parter respektive kollegiala parter.
Jag hävdar att ett slags museal ekonomism uppstod under 1800-talet, en ekonomism som kan avläsas både i formella dokument och i en normativ praktik. Det hand-lade emellertid inte i denna nygamla förvaltnings- och marknadsekonomi om en förändring av vardagsföremå-len från ett bondskt bruksvärde till ett musealt utställ-ningsvärde, eftersom bägge i själva verket var olika slags bruk av föremålen.580 Och med tanke på att ett musealt bevarande också är ett sätt att bruka föremålen – natio-nellt, socialt, vetenskapligt, estetiskt, historiskt – betyder det att tingen har ett bruksvärde även inom en museiin-stitutions bevarandeverksamhet.
Förändringen stod i stället att finna i föreställningen om skräp och dess relation till bevarandevärdet. Som vi tidigare har sett var vanligtvis de uttjänta föremålen el-ler byggnaderna skräp för bonden, medan samma objekt kunde vara bevarandevärda minnen för museimannen. Skräp för den kulturhistoriske museimannen var i sin tur i mångt och mycket liktydigt med de massproducerade, själlösa industriprodukterna, medan samma produkter för bonden kunde ha både ett stort bruks- och skönhets-värde. Det är således tydligt att allmogen och museimän-nen hade två sätt att tillskriva värde till de brukbara före-målen: å ena sidan användbart eller uttjänt i förhållande till bondens livsåskådning och vardagspraktik på åkern och i hemmet; å andra sidan bevarandevärt eller värde-löst i förhållande till museimannens föreställningsvärld med dess spekulativt grundade folk- och nationsbegrepp – vilket förkroppsligades i folkmuseets bild av den ideal-reelle bonden – men också i relation till museipraktiken med dess omfattande ekonomiska transaktioner – såle-des samma folklivsbilds nära nog osynliga aspekt.
Även om samtidens museimän inte officiellt erkände det ekonomiska värdets betydelse i deras urval av objekt och syntetisering av kunskap i stuginteriörer och musei-stugor, så hade detta ekonomisk-vetenskapliga samband en oupplöslig karaktär redan vid folkmuseernas etable-ringsperiod. Explicit framkommer denna ekonomiska di-mension av folkminnet och folklivsbilden i formella tex-ter om offentligt ägande och i de intex-terna museiarkiven. allmän, museal äganderätt som hämtade legitimitet från
både den nordiska rättstraditionen och den mer sentida föreställningen om ett bevarandevärde.
Överhuvudtaget var den allmänna äganderättens in-stitutionella grund och vidd omstridd vid decennierna runt sekelskiftet. Men samtidigt rådde det vid samma tidpunkt enighet i synen på denna gamla rättstraditions sammankoppling med föreställningen om ett
bevaran-devärde. Det vill säga ett på samma gång ideellt
spekula-tivt och reellt empiriskt värde, vilket i ett kulturhistoriskt sammanhang bestämdes såväl vid myndigheter som vid folkmuseer och antikvitetsbodar. Jag visar således i detta kapitel hur ett rättsbegrepp laddades om, dels genom 1800-talets nya synsätt hos musei- och vetenskapsmän om bevarandevärda stenyxor och bondgårdar, dels genom en förändrad attityd hos den breda allmänheten, en ny, allmän föreställning om gamla föremål och byggnader som museala. Begreppet allmän, museal äganderätt in-rymmer både bevarandevärdet som ny tyngdpunkt i det allmänna ägandets tradition och föreställningen om det museala som brett begrepp – och allmän föreställning – vilka kunde inkludera den nya mångfalden av offentliga sammanhang och sammanslutningar inom det allmänna. Denna begreppsliga bredd och mångtydighet är av avgö-rande betydelse för att kunna beskriva en brokig minnes- och museisektor som inkluderade vitt skilda offentlighe-ter i Danmark, Norge och Sverige under 1800-talet.
Man kan kalla den allmänna, museala äganderätten samt bevarandevärdet för element i en marknadseko-nomi för minnesmärken som uppstod under 1800-talet, en ny ekonomi som hade viktiga beröringspunkter med en äldre förvaltningsekonomi för allmänägda jordfynd av ädla metaller och dylikt med månghundraåriga rättsin-stitut. I denna del av avhandlingen används inte ordet
ekonomi i dess potentiellt stora mångtydighet – vilken
kan belysas med ord social ekonomi, tidsekonomi och livsekonomi – utan här lyfts enbart två betydelser fram för att specificera undersökningen av det museala som brett och mångtydigt ord. Det är huvudelementen i denna museala ekonomism som undersöks i föreliggande avhandlingsdel, således dels förvaltningen av materiella värden utifrån en nordisk rättstradition av allmän ägan-derätt, dels marknaden av antikviteter och museiföremål
166 · folkmuseum
1800-talets Danmark, Norge och Sverige huvudsakli-gen bevarandevärda fornfynd samt förhållandet mellan dem och de offentliga museerna – vilka slags minnes-märken skulle rapporteras till eller hembjudas statliga eller statligt sanktionerade institutioner; vilka gränser för insamling förelåg mellan dessa offentliga museer. I dessa förordningar och skrivelser specificerades således grund-läggande kategorier av minnesmärken – föremål av ädla metaller, kyrkliga inventarier, fasta fornlämningar, of-fentliga byggnadsverk – som fanns inskrivna i en allmän, museal äganderätt. Således ett slags minnesmässig all-mänrätt som den specifike, enskilde ägaren var tvungen att förhålla sig till. I andra dylika dokument upprättades formella ägogränser mellan de skilda museerna, det vill säga en offentlig sanktionering av specifika insamlings-områden inom ett allmänt, musealt ägande av bevaran-devärda föremål och platser som jordägare, gårdsägare och sockenbor var i besittning av.
Skillnaderna mellan de tre ländernas förordningar, regleringar och nationella institutioner var förhållandevis stora. Danmark karakteriserades av en statligt central-styrd minnes- och museisektor, förvisso utan lagregle-ring men med detaljreglerade kungliga instruktioner och resolutioner. Sverige av en likaledes statligt centralstyrd minnes- och museisektor men med övergripande och lagreglerade förordningar; denna statliga offentlighet utmanades tidigt av frivilliga föreningverksamheter på nationell nivå. Norge slutligen utmärktes av en statligt sanktionerad men förenings- och universitetsbaserad minnes- och museisektor, således en sektor med mel-laninstitutionella avtal utanför direkt statlig kontroll.582
I Danmark var en rikstäckande myndighetstillsyn samt minnes- och museipraktik förenad i en enda insti-tution under större delen av seklet. I den absoluta mo-narkin innefattade Kongelige Commission til Oldsagers Opbevaring, 1807–1849, både en insamlande och utfors-kande museiverksamhet i huvudstaden samt en invente-ring och fredning av fasta fornlämningar i landet. Med arkeologen Christian Jürgensen Thomsen i spetsen bilda-de Oldsagscommissionen såväl Det Kongelige Museum for Nordiske Oldsager, öppnat 1819, som Directionen for de antiqvariske Mindesmærker, 1847, och Det Kongelige Ethnografiske Museum, 1849. I samband med det
kung-offentliga institutioner i danmark, norge och Sverige
Tanken i det sena 1800-talet om en allmän, museal äganderätt kan spåras i såväl nordisk rättstradition som formella dokument och en etablerad institutionell praxis. Dessa dokument och arkivalier utgör källmaterial i den-na del av avhandlingen, men inden-nan jag undersöker dem behöver jag kvalificera det begrepp som jag kallar för ”museal äganderätt”.
För det första använder jag det mer mångbottnade ”museal äganderätt” i stället för en arsenal av ord som antikvarisk, statlig eller föreningsgrundad äganderätt. Jag är nämligen ute efter en såväl formell som informell fö-reteelse i sekelslutets minnes- och museisektor, en prak-tik som grundas i tanken om bevarandevärde. Att an-vända ”museal äganderätt”, hävdar jag, gör det möjligt att undersöka både statliga förordningar och en statlig, civil och enskild offentlig institutionsverksamhet som delar i en och samma grundsyn på verkligheten som minnes-bärande. Således att jämföra och utreda innehållsdigra mönster och företeelser i det sena 1800-talets museala minnespraktik, vilken innefattade statliga myndigheter, stiftelse- och föreningsdrivna folkmuseer samt privat-ägda antikvitetsbodar.581 Som vi kommer att se fanns intentionen att inneluta en sådan bredd av verksamheter inom det museala klart uttalad hos samtida skandinavis-ka museimän. Ordet ”museal” används alltså av mig i sin breda betydelse av ett ting eller en företeelse som hör till,
angår, har avseende på eller gör skäl för en plats på
muse-um, inte i sin mer sentida, pejorativa mening att något är föråldrat eller dammigt.
För det andra hänvisar ”museal äganderätt” inte till ett juridiskt, musealt ägande som övertrumfade ett juridiskt, privat ägande, även om den innebar en inskränkning av den enskildes ägande- 0ch förfoganderätt. Snarare kan man beskriva den som en allmän, museal äganderätt som fanns innesluten i den överordnade enskilda, juri-diska äganderätten, men som aktualiserades enbart när det gällde bevarandevärda ting, platser och företeelser – fornminnen, folkminnen och konstminnen.
Hur såg då 1800-talets minnes- och museioffentlighet ut i de skandinaviska länderna? Allmänt sett behand-lade de formella stats- och myndighetstexterna i det sena
Museum 1855 tillhörde även detta museichefskap riks-antikvarien. Förutom att leda insamling, inventering och forskning skulle riksantikvarien tillämpa och utöva översyn över lagstiftningen: 1828 års respektive 1867 års fornminnesförordning. Vid invigningen av Nationalmu-seum i Stockholm 1866 placerades de förhistoriska och medel tida samlingarna från Statens Historiska Museum i samma byggnad som konst- och antiksamlingarna från Kongl. Museum samt föremålssamlingarna från Kongl. Klädkammaren, Kongl. Livrustkammaren och Kongl. Myntkabinettet.584
Under seklets andra del var den svenska respektive danska minnes- och museisektorn nära nog lika centrali-serad till en offentlig institution och en ansvarig äm-betsman, närmare bestämt riksantikvarierna Bror Emil Hildebrand och Hans Hildebrand vilka motsvarades av museidirektörerna Thomsen, Worsaae och Müller. På sätt och vis hade Bror Emil Hildebrand till och med över-trumfat sin danske kollega Worsaae i sitt förverkligande av en fornminnesvårdande centralinstitution. Bror Emil Hildebrand hade nämligen lyckats att reglera relatio-nerna mellan Akademien och de nybildade, regionala fornminnesföreningarna. Worsaae hade å sin sida försökt men misslyckats att formalisera sitt förslag 1866 om ett landstäckande museisystem med ett statligt centralmu-seum och flera stads- och föreningsdrivna provinsmu-seer. I Sverige anslöt sig under 1860-talet tio regionala fornminnesföreningar genom att anta stadgar som Aka-demien först hade godkänt; ett statligt och vetenskapligt museicentrum med en föreningsgrundad och folkbildan-de museiperiferi förverkligafolkbildan-des.585
Denna ordning utmanades dock på nationell nivå 1869. Svenska Fornminnesföreningen konstituerades då som ett slags riksorganisation för att hävda de regio-nala fornminnesföreningarnas självständighet gentemot Akademien, men också för att skapa ett offentligt intres-seforum för föreningar och enskilda som ville se en mer omfattande vård av och forskning om fornminnen. Men denna frivilliga och centralistiska organisering av min-nesmärkenas vård och utforskning var redan då av gam-malt datum i Sverige. Mellan 1811 och 1824 hade Götiska förbundet verkat för att etablera en nationellt organise-rad fornminnesvård och -forskning. Redan i sin anmälan liga enväldets avveckling inordandes dessa institutioner
i ett helstatligt ägande och lades 1866 samman med de historiska samlingarna som ställdes under arkeologen och kammarherren Jens Jacob Asmussen Worsaaes led-ning. År 1892, slutligen, ombildades denna breda institu-tion till Nainstitu-tionalmuseet och delades upp i museets två avdelningar: den första avdelningen för dansk förhisto-ria samt allmän etnografi och antiksamlingar, den andra avdelningen för dansk historia, exklusive samlingarna vid Dansk Folkemuseum, samt det antikvarisk-topografiska arkivet och efter några år även myntsamlingen.583
Förutom att Nationalmuseet i Köpenhamn med sin föremålsinsamling, sitt uppteckningsarkiv och sin antikvariska myndighetsutövning låg innanför statens domäner, detaljreglerades dess och andra museers in-samlingsområden i Bekendtgørelse om Grænserne for
Na-tionalmuseet og de danske Kongers kronologiske Samling paa Rosenborg over for de øvrige historiske Samlinger, fastställd
av Ministeriet for Kirke og Undervisningsvæsendet 1897. Detta dokument slog fast vilka slags föremål som de olika offentliga museerna fick inneha i sina samlingar, bland dem Dansk Folkemuseum som sedan 1886 erhål-lit statsstöd (men som blev en helstatlig institution först 1920 när museet inordnades som Nationalmuseets tredje avdelning). Regleringen fick också som indirekt följd att ett slags inofficiella samlingar av otillåtna museiföremål upprättades vid vissa museer, närmare bestämt samlingar av föremål som inneslöts inom dublettsamlingen och som kunde säljas kommersiellt utanför museisektorn el-ler bytas kollegialt utanför det danska riket. Detta är en iakttagelse att återkomma till i denna avhandlingsdel om museal ekonomism.
I Sverige utgick den offentliga antikvariska, minnes-vårdande verksamheten från Kongl. Vitterhets Histo-rie och Antiqvitets Akademien, grundad 1753, ombildad 1786. Akademien utgjorde i motsats till den helstatliga Oldsagscommissionen en juridiskt självständig sam-manslutning för lärdomens förkovran, men kopplades redan från början till staten genom att samtidigt vara ett ämbetsverk för fornminnesvård och -insamling. Un-der hela 1800-talet var riksantikvarien samtidigt Aka-demiens sekreterare, och när Kongl. Antiqvariska och Historiska Museum ombildades till Statens Historiska
168 · folkmuseum
ar, samlingar som kom att utgöra fundamentet för Old-sagsamlingen vid Universitetet i Kristiania, öppnad 1832. Den andra viktiga föreningsbildningen, Foreningen til Norske Fortidsmindesmærkers Bevaring, grundades 1844 med bland andra Dahl, Holst och Keyser som stiftande medlemmar. Fortidsminneforeningen förmådde redan under sitt första verksamhetsår Den Konglige Norske Regjerings Departement for Kirke- og Undervisnings-væsenet ”at lade udgaae til Rigets Geistlighed et Cirku-laire med Anmodning om at indsende Oplysninger om Beskaffenheden og Ælden af de Levninger af Oldtidens Kunst, hvilke endnu maatte forefindes i dens respective Embedsdistricter”.587
Fortidsminneforeningen var med sin påverkan på statliga myndigheter och med sina hundratals medlem-mar inom- och utomlands redan från starten en central-institution för norsk fornminnes- och byggnadsmin-nesvård. Denna landsomfattande ambition uttrycktes också i föreningens filialavdelningar som grundades i Trondheim 1851, i Bergen 1871 samt i Sogn, Oplandene och Vestfold 1902. I Norge motsvarades alltså de sam-organiserade och landsomfattande offentliga centralin-stitutionerna, det vill säga det statliga Mindesmærkes-directionen och Oldsagsmuseet i Köpenhamn samt den fristående Vitterhetsakademien och det statliga Historis-ka museet i Stockholm, av den frivilliga och civilt offent-liga Fortidsminneforeningen. Denna ”Centralforening” inneslöt emellertid inte nationella museisamlingar, utan överlät redan från starten sina upptäckta föremål ”til en af Rigets Oldsamlinger eller andre offentlige Samlinger”, det vill säga till universitets-, stiftelse- och föreningsdriv-na museer runt om i landet.588
Visserligen hade Universitetets Oldsagsamling allt-sedan stiftelseögonblicket haft nationella ambitioner – och ägdes såsom universitetssamling indirekt av staten. Dock existerade det i praktiken inte någon motsvarig-het i Norge till de statliga centralmuseerna i Danmark och Sverige, och därigenom inte heller något vetenskap-ligt centrum på statlig grund.589 Professuren i arkeologi var också knuten till Oldsagsamlingen, men eftersom föremålssamlingarna framför allt inneslöt artefakter från Østlandet saknades den i samtiden så avgörande natio-nella representativiteten i museet. Gabriel Gustafson, av förbundets tidskrift Iduna tydliggjorde Geijer
bety-delsen av en sådan verksamhet för historieskrivningen överhuvudtaget: ”Utan fornforskning kan aldrig någon Historia finnas”. Till en början bedrev Götiska förbun-det sin fornminnesverksamhet i öppen motsättning med Akademiens antikvariska mynt- och textfokusering. Men redan 1814 deltog förbundsmedlemmar informellt i den centrala frågan rörande tillsättningen av tjänsten som Kongl. Antiqvitetsintendent. Och vartefter förbundets medlemmar valdes till akademiledamöter förändrades även den statliga minnes- och museiverksamheten.586 Skillnaden i förhållande till Danmark är slående. I 1800-talets danska minnes- och museisektor slog inte den frivilliga associationsidén igenom på en nationell nivå. Den centrala institutionen i Köpenhamn, vilken in-kluderade både Oldsagsmuseet och Mindesmærkesdirec-tionen, behöll sin offentliga ensamrätt och sin karaktär av statligt minnes- och museicentrum, omgiven av stads- och föreningsdrivna provinsmuseer på landsorten.
Samma slags skillnad mellan en nationell, oppo-sitionell frihetlighet i Sverige respektive en nationell, syntetiserande statlighet i Danmark avspeglades även i konstitueringen av Nordiska museet 1880 och Dansk Folkemuseum 1881. Å ena sidan skedde det i öppen mot-sättning med riksantikvarien och museichefen Hans Hildebrand, som själv planlade ett statligt kulturhisto-riskt riksmuseum. Å andra sidan i nära samarbete med fornminnesinspektören och museidirektören Worsaae som ingick som statlig representant i den styrande kom-mittén för Dansk Folkemuseum.
I Norge hade två föreningsbildningar avgörande bety-delse för den nationella minnes- och museisektorns eta-blering och utveckling. År 1809 bildades Det Kongelige Selskab for Norges Vel som en fristående förening med en landstäckande organisation av distriktsavdelningar, vilken bland annat hade som syfte att skapa ett norskt, nationellt universitet och dito museum. Som en frivillig motsvarighet till den danska Kongelige Commission for Oldsagers Opbevaring upprättades sällskapets Norske Antiqvitets-Commission, vilken i sin tur grundade Det Norske Antiqvitets-Museum 1811. Detta föreningsdrivna nationalmuseum inneslöt såväl pergament- och skrift-samlingar som mynt-, mineral- och
fornminnessamling-reningen mellan 1852 och 1899, och drev från och med mitten av seklet frågan om ett statligt övertagande av