Det folkliga minnets synfält med sina byggnads-, bo-hags-, verktygs- och dräktlämningar konstituerades och breddes ut pö om pö tack vare de kulturhistoriska musei-männens många studie- och insamlingsresor samt deras kontakter med sina lokala museiombud under den andra hälften av 1800-talet. Dessa museimännens resor bestod av omvandlingsakter av bråte till minne i klockstaplar och uthusbodar runt om på landsbygden, akter som på samma gång inneslöt väckelseakter där fjällen föll från klockares och bönders ögon och de kom att se de folk-liga minnena framför sig. På så sätt väcktes lokalbefolk-ningen till museiombud och erhöll ett kall att upprätt-hålla denna nya, minnesmässiga synvända i grannskapet och skydda och bevara dess minnesmärken.
Detta nya synsätt på byggnader och föremål var på in-tet sätt oproblematiskt eller okontroversiellt i samtiden. Redan vid upprättandet av det folkliga minnets perspek-tiv förekom skarp kritik, såväl mot tanken på att bön-dernas vardagsföremål inkorporerade sociala, estetiska, historiska, nationella och vetenskapliga dimensioner som mot rätten hos de nya kulturhistoriska museimännen att utföra omvandlingsakter och samla in minnen till sina folkmuseer. I detta kapitel presenteras två exempel med det nya synfältet i fokus, dels ett från en klockstapel 1887 som visar hur folkminnen synliggjordes på den funda-mentala synvändans nivå, dels ett från ett nationalmuse-um 1897 som ger prov på arkeologers försök att inhibera dessa synliggörande omvandlingsakter och nya, folkliga perspektiv i minnets synfält. Vi befinner oss således på den mest grundläggande perceptionsnivån – synvändan som konstituerande av ett nytt minnets synfält – men också på perspektivseendets nivå, där de folkliga minnes-märkena länkades till etablerade estetiska och vetenskap-liga ordningar.
Att bilda minnen ur bråte
Hur Hazelius använde sig av sitt nyvunna tolkningspri-vilegium och sin omdömesförmåga för att bilda minnen ur bråte kan uttydas under en insamlingsresa i Norrland sommaren 1887. Vid besöken i kyrkor och gårdar fyllde
lämningarnas materialitet en avgörande betydelse för omvandlingsaktens eventuella förverkligande. Hazelius insamlingsresor var inte en helt öppen process, han valde inte riktning vid varje vägskäl, utan de utgjordes av be-stämda resrutter till kulturhistoriens etablerade platser runt om i Danmark, Norge och Sverige.
Redan 1869 hade till exempel samma klockstapel besökts av konstnären och folkminnesforskaren Nils Månsson Mandelgren. Även han hade skilt ut värdefulla föremål från bråten, och med orden ”den borde noggrant avtecknas” skissat av den undanställda altaruppsatsen från 1695 av den tyske dragonen Gregorius Raaf.62
Stapeln i Mattmar fanns således med i ett estetisk-kulturhistoriskt sammanhang långt före Hazelius besök. Det fanns dock en avgörande skillnad mellan konstnären och museimannen, nämligen att den senare kunde fästa sin omvandlingsakt i en vetenskaplig och museal praktik – i ett etablerat etnografiskt-kulturhistoriskt perspektiv – som inte förelåg på samma sätt vid tiden för Mandel-grens besök. Utifrån detta perspektiv kunde Hazelius identifiera en mängd legitima fästpunkter på föremålen i klockstapeln.63
Visserligen var Hazelius eget perspektiv och institu-tionsbygge utsatt för skarp kritik när han genomförde sin resa i Jämtland. Den främste av dessa kritiker, Hans Hildebrand, arkeolog och riksantikvarie vid Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets-Akademien och Statens Historiska Museum i Stockholm, riktade in sig just på institutionens legitimitet och menade att Haze-lius insamlingsverksamhet saknade både vetenskaplig och laglig grund. Intressant nog hade samma kritik även riktats mot Mandelgren, men av fadern och riksantikva-rien Bror Emil Hildebrand som slagit fast att konstnären både saknade vetenskaplig kompetens och juridisk ägan-derätt av insamlade kyrkliga föremål. Även Mandelgren hade tänkt sig att hans insamlade föremål skulle utgöra grunden för ett museum i Stockholm, närmare bestämt för ”ett inhemskt Historiskt Industri- och Konstmu-seum” i Svenska slöjdföreningens regi. Men när de bästa av de sakrala föremålen beslagtogs av riksantikvarien, ledde det till att Slöjdföreningen lade ned tanken om ett eget föreningsdrivet museum, just för att underlätta bil-dandet av ett statligt konstindustrimuseum.64
Fig. 4. ”Stapelen uti Mattmar”, skiss från den 9 juli 1869 av nils Månsson Mandelgren under hans dokumentationsresa i Jämtland. Med hjälp av denna hastiga skiss och andra på kyrkans inventarier för-sökte Mandelgren omvandla klockstapeln och dess innehåll till minnen. hazelius mötte dock inte ordnade minnessamlingar vid sin resa 18 år senare, utan en stapel fylld av bråte huller om buller. endast en etable-rad museiman inom ett erkänt kulturhistoriskt perspektiv kunde omvandla skräp till minnen, men vid resor bland personer utanför detta perspektiv behövde även han skapa perspektiviska utposter – museiombud som upprätthöll minnesvärdet. Mandelgrenska
36 · minnesmärke
bohag och verktyg – samt slutligen till stavkyrkor, klock-staplar och bondgårdar.
Denna schematiska teckning över det folkliga min-nets utvecklingsgång skulle lika gärna kunna vara en baksidestext över Hazelius bildningsgång. Hans språk- och sagoperiod inleddes med studier i nordiska språk vid Uppsala universitet på 1850-talet, fortsatte med lärartjänst och stavningsreformsarbete på 1860-talet, samt avslutades 1868 med utgivningen av svenska folksagor och folksånger i Fosterländsk Läsning för Barn och Ungdom och publice-ringen, 1869–71, av språkstudier som Det svenska
bibelöf-versättningsarbetet och Om svensk rättstafning I-II.65
I både den förra folkbildande läseboken och de senare vetenskapliga skrifterna, tydliggjorde han sina tankar om språkets betydelse – i bibelstudien formulerat som bestämning av, minne över och livskraft för ett folk, el-ler kan man säga, det folkligt levande i en grundtvigiansk mening: ”Den yppersta gåva ett folk såsom sådant fått af naturen, det, hvarigenom det är ett folk, skildt ifrån alla andra, och hvarigenom det kan räkna såsom sina alla de stora och sköna minnen, som lemnats det i arf af hug-store fäder – är dess språk.”66 Hazelius senare period, den materiella dräkt- och gårdsperioden, inleddes i sin tur med hans berömda resa till Dalarna 1872. Här införskaffa-des de första kläinförskaffa-desplaggen till Skandinavisk-etnografiska samlingen, och inleddes en praktik som ledde till förvär-vet av Morastugan 1885 och invigningen av Skansen 1891. Det var alltså under den senare perioden som trans-formationen ägde rum i Mattmarsstapeln. Den medför-de bland annat att medför-den gamla och förträffliga träbilmedför-den fördes in i en kultur- och konsthistorisk bildningskanon där den fortfarande befinner sig som Anna själv tredje. Från att ha varit bråte, och därmed haft sitt samband med de uttjänta tunnorna och kyrkväktarens hö, avskil-des vissa saker av Hazelius och skrevs in som delar i mu-seala och ekonomiska ordningar men också i vetenskap-liga och estetisk-moraliska områden.67
Hazelius nya minnesregim och museipraktik hade även etablerat sig i Köpenhamn där Bernhard Olsen, en före detta löjtnant, tidskriftsillustratör och tivolidirektör, hade börjat uttala sig om sådana historiska lämningars värde och betydelse, och dessutom grundat en museiin-stitution för att bevara och förevisa dem.
Hans Hildebrand hade liknande strategier för att hin-dra Hazelius, men 1887, vid besöket i klockstapeln, fanns det ett helt annat stöd för ett museum på folklig, inte statlig, grund. Dessutom hade nya estetiska och veten-skapliga praktiker konsoliderats under decennierna som gått; en klockstapel vid en medeltida kyrka kunde därför vara högintressant för både svenska folkminnesforskare och statliga konsthistoriker. I sådana miljöer fanns en potential till immateriella transformationer; kyrkplatser-na innehöll både vetenskapliga fästpunkter och en stämning som gav genklang hos dessa forskare – till skillnad från arkeologerna som gick dem förbi i jakten på bekräftande och minnesdräktiga gravhögar och bo-sättningar.
Beroende på vilka vetenskapliga blickpunkter som de utgick ifrån, undersökte alltså dessa vetenskapliga resenärer i Jämtland antingen kyrkplatsen i Mattmar el-ler gravhögarna i Ubyn strax bredvid. Hazelius val av den förra platsen som undersökningsobjekt berodde på hans vetenskapliga skolning och sammanhang – hans perspektiviska synpunkt; man kan således säga att hans estetiska kärlek för fosterlandet och känsla för det vär-defulla avgränsades av en vetenskaplig disciplin. I den museala praktiken, till exempel under insamlingsresorna, styrdes hans perception till de etablerade objekten inom folkminnesforskningen.
Mandelgrens blickpunkt var däremot inte i lika hög grad specialiserad, utan han hade inventerat såväl kyrkor som bondgårdar och ättehögar under sina resor 1868–69, och tecknat av och samlat på fornminnen, folkminnen och slöjdexempel. Under de decennier som hade gått mellan de bägge resenärernas besök i Mattmar hade de skilda museala perspektiven så att säga smalnat av, även om arkeologerna försökte hävda sin hemortsrätt över hela minnets synfält.
Det var också med detta senare tunnelseende som det nya seklets forskare undersökte det förra seklet för att skapa sin ämneshistoria. Enligt denna smala och sam-tidsorienterade historiesyn befann sig Hazelius inom det perspektiv som hade konstituerat det folkliga minnet i början av 1800-talet – men då enbart som immateriella sagor, seder och musik – och som under andra hälften expanderat det till materiella artefakter – som kläder,
folkminnesarbete, dels därför att svensken represente-rade en redan etablerad och vida omtalad kulturhistorisk museipraktik, dels därför att samme svensk vid Världsut-ställningen i Paris 1878 hade väckt honom själv till mu-seimannakallet.
Hazelius akt i klockstapeln vid Mattmars kyrka var endast en i raden av liknande händelser som ägde rum under hans insamlingsresor. I själva verket passerade han i sin museipraktik ständigt mellan dessa sina ord av in-ordning och föremålens tysta in-ordning, och genom dessa ideliga passager och immateriella transformationer i de kyrkor och gårdar som han besökte, skapade han ett slags exempelsamlingar för folkliga minnen.
I Ullångers kyrka i Ångermanland omvärderade han bland annat en dopfunt, en straffstock och tre lampetter, ”alla dessa om hvart annat nedvräkt i tornrummet”, men fick också ett löfte av kyrkvärden Vestin i Bölen att han skulle köpa in saker till Nordiska museet vid auktioner i grannskapet. Det var med andra ord en dubbel ombild-ning som skedde vid dessa akter; samtidigt som bråten blev till folkliga minnen formades också bonden och kyrkvärden om till museiombud – liksom en gång Olsen väckts inför Hazelius och hans dioramor i Paris.
I dessa reseanteckningar från 1887 framgår det att Ha-zelius var en de folkliga minnenas väckelsepredikant på resa i obygden; gång efter annan noterade han vilka ut-fästelser han hade fått från lokalbefolkningen. Kyrkvär-dar och gårdsägare blev efter ett besök av honom varse de värdefulla minnena som fanns i deras vindar och ut-hus. De avgav sedan löften om att bli hans lokala ombud och kunde slutligen använda de samlingar av minnen som han hade avtäckt framför deras ögon som mönster-exempel vid inköp för museets räkning. Det var ett ef-fektivt omvandlings-, väckelse- och bevarandearbete som utfördes av museimannen.69
Skit är skit, om än det är gammalt skit
Det existerade hot mot både de materiella lämningarna och de immateriella omvandlingsakterna redan från för-sta början, redan vid de folkliga minnenas synliggöran-de. Så länge som lämningarna var omgivna av okunniga bönder och kyrkvärdar, för vilka de enbart var utrangerat bråte, var de hotade av förstörelse vid en eventuell upp-Olsen hade i samband med grundläggandet av Dansk
Folkemuseum bett sin svenska kollega om skriftlig väl-signelse. Han erhöll också ett uppmuntrande svar av Hazelius vilket han lät trycka som flygblad – men utan följande, här kursiverade bisats som fanns i originalbre-vet av den 5 november 1880:
För hvarje dansk, som älsker sitt fädernesland och dess minnen, bör det vara ett glädjande tidens tecken, att man nu i Danmark, liksom förut hos oss börjar inse den stora vigten af en närmare kännedom om sitt eget folks forna hemlif och se-der. Det är för eder säkerligen en stor lycka, att ni i löjtnant Bernhard Olsen fått en så kraftig bärare af idén. Hvad här framför allt behöfves är mindre
lärdom och grundlig vetenskaplig bildning än
foster-landskärlek, varmt intresse för saken, en kraft som förstår att trotsa svårigheter samt en klar praktisk blick, hvilket allt löjtnant Olsen synes i rikt mått hos sig förena.68
Denna strukna bisats passar mycket väl in i Hazelius tankar om fosterlandskärleken som holistisk grund för sann vetenskap och konst, vilken bättre än lärdom och vetenskaplig bildning, det vill säga lärdomssätenas tra-ditionella kunskapsbildning, kunde bestämma vad som var värdefullt att bevara och ställa ut på ett kulturhis-toriskt museum (den passar emellertid mindre väl med hans egen praktik som innebar att han koncentrerade sina efterforskningar på etablerade kunskapsobjekt inom folkminnesforskningens perspektiv, såsom kyrkplatser, bondgårdar, borgarhus, lappläger).
Ett sådant yttrande var emellertid inte passande för Olsens göromål i november 1880. Han var ju såsom lek-man i färd att grunda ett nytt slags museum som sam-lade på andra saker än övriga museer i Danmark, och han skulle dessutom göra det i ett land med ett starkt vetenskapsarkeologiskt museiperspektiv. Olsen sökte med andra ord endast legitimitet för dessa sina nuva-rande och kommande omvandlingsakter, allt som kunde misstolkas – kärlekens företräde framför lärdom och ve-tenskaplig bildning – strök han ur sitt flygblad. Han ville få Hazelius ord på att han var rätt man att utföra detta
38 · minnesmärke
gotländska församlingar hade blifvit föranledda att på ett mot lagen stridande sätt till Nordiska Museet utlemna hvarjehanda kyrkliga föremål.”71
Detta var inte det enda fallet, fortsatte han, mängder av församlingar och myndigheter hade lämnat ifrån sig inventarier till Nordiska museet. Hildebrand konstaterade att detta var olagligt, och redan 1879 hade han dessutom påtalat att museet var ovetenskapligt eftersom det under ledning av en samlare som Hazelius införlivade föremål ”som i denna icke äro annat än curiösa, i andra samlingar derimot skulle intaga fullt och berättigat rum.”72
Enligt detta Hildebrands synsätt hade Hazelius inte rätt att tillskriva dessa kyrkliga lämningar ett värde, än mindre att samla in dem. Han hade så att säga varken ett vetenskapligt perspektiv eller formell lagstiftning bakom sig när han uttalade sig i klockstapeln. Därför skulle hans omvandlingsakt i klockstapeln annulleras. I stället skulle dessa artefakter ha bundits till Hildebrand som museiman på Statens Historiska Museum, en offentlig och vetenskaplig institution med kulturhistoriskt upp-drag. Ett sanktionerat perspektiv.
Hazelius gick emellertid i svaromål 1887 och hävdade tillsammans med sin museistyrelse dels att de kyrkliga inventarier som verkligen häftade vid en statlig hem-budsplikt endast var deponerade på Nordiska museet, dels att en stor mängd av dessa skatter hade försking-rats och förstörts på grund av Vitterhetsakademiens sekellånga oförmåga att samla in och bevara. ”Och ännu i dag”, fortsatte Hazelius, ”fortfar samma vanvård i många delar af landet. Ännu ligga vid många af våra kyrkor högst intressanta föremål kastade huller om bul-ler i de allra olämpligaste förvaringsrum, i klockstaplar, i material bodar, i uthus, ja, stundom under de samma.”73
Även i Danmark var denna omvandlingsakt av bråte till folkligt minne hotad, och även här på både en episte-mologisk nivå, som inkluderade Hazelius och Skansen, och en juridisk-politisk nivå, mot Olsen och frilufts-museet vid Dansk Folkemuseum. Begripligt nog hade Olsen funnit stöd för sitt museum hos Hazelius, vilken hade som ambition att denna hans nya museiform skulle spridas internationellt.74 Men hos Sophus Müller, arkeo-log och direktör för den förhistoriska och etnografiska avdelningen vid Nationalmuseet i Köpenhamn, fann röjning eller restaurering av stapeln. Men i och med att
fler personer kom till insikt om deras värde, blev stöldris-ken i den olåsta klockstapeln det främsta hotet mot dem. Ett sådant fysiskt hot mot lämningarna kan uttydas i ett brev som en ung Ellen Key, sedermera författare och pedagog, skrev till Hazelius den 17 november 1873 i sam-band med att hon hade vandrat omkring i trakterna runt Sundsholm och Västervik för att köpa etnografika för hans räkning. Helst skulle hon ha fått sakerna till skänks, men eftersom hon hade gjort de bästa fynden i ”fattig-mans stugor”, det vill säga hos dem som hade knappt om bröd för dagen, och därför inte kunde förväntas ha ”blick för framtiden och den fosterländska odlingens betydel-se” – för minnets sociala och nationella schatteringar – hade hon tvingats att öppna sin portmonnä. Den akuta faran för förstörelse fanns emellertid inte hos fattigfol-ket, snarare skulle de väl skydda sina föremål bättre tack vare deras nya ekonomiska värde. Risken var då betydligt större bland fraktkarlarna på ångbåten till huvudstaden, och därför var hon ”synnerligen obenägen att släppa min kära ’bråte’, som folket här vanvördigt nog uttrycker sig, utanför min egen omedelbara uppsyn.”70
I en okunnig och oförstående värld, var hon tvungen att själv upprätthålla det folkliga minnets perspektiv och värdet hos lämningarna, tvungen att personligen hålla ett vakande öga på minnena under överfarten till Stock-holm. Key var således ett av dessa museiombud som vid-makthöll den kulturhistoriska synvändan utanför huvud-stadens institutionella sammanhang.
Samtidigt ifrågasattes också Hazelius omvandlingar av bråte till folkligt minne. Hade dessa nya folkliga min-nen egentligen ett estetiskt, vetenskapligt och kulturhis-torisk värde, eller var de i själva verket bara bråte? Hade dessa museimän rätt att företa dessa ombildningsakter på det sätt och i den omfattning de gjorde, eller var de endast märkliga selpinnesamlare som fyllde sina museer med skrot och kuriosa?
Arkeologen och riksantikvarien Hans Hildebrand var en av dem som menade att Hazelius var ovetenskaplig, ja, ibland rent av illegal i urval och insamling. År 1886 hade han författat en skrivelse i detta ärende: ”Förlidet år hade Akademien anledning att för Eders Kungl. Maj:t anmäla, att genom ett af Nordiska Museets ombud några
ste primitivt redskab, hvis et mangletræ ikke hav-de noget, eller hvis blot et tekstilredskab som vi manglede i den systematiske samling ikke havde ornamentik, så købte han det ikke. Og da jeg be-gyndte at komme hjem med sådan noget så sagde han: Å sådan et loppetorv sådan et loppetorv.78 Som vi kommer att se senare i avhandlingen erkände Hazelius den empiriska och utvecklingshistoriska etno-grafins typer såsom minnen på Nordiska museet, men han kunde även utan minsta tvekan acceptera dessa typer iklädda en historieidealistisk konsthistorias stilformer. han enbart avfärdande. I ett anförande vid ett nationellt
museimöte i Köpenhamn 1897 och i en efterföljande tid-skriftsartikel, Museum og Interiør, publicerad i september samma år, diskvalificerade Müller nämligen betydande delar av det skandinavisk-etnografiska perspektivet som källa för kunskap, insamling och utställning. I sin kol-legiala brevkorrespondens tog han bladet från munnen och utropade: ”Skidt er skidt, selv om det er gammelt skidt”.75
Vad som var skit och vad som var minnen var emel-lertid omdebatterat även innanför de nya folkmuseerna. Hazelius lät till exempel varje år från och med 1882 på-minna läsarna av museets Meddelanden att varje enskild historisk form av mänskligt arbete i de nordiska länderna var intressant för Nordiska museet:
Då erfarenheten gifvit vid handen, att mången lå-ter afhålla sig från att till museet insända föremål, emedan han föreställer sig, att flere exemplar där redan förut finnas af de samma, må här fram-hållas, dels att likartade föremål dock ofta äro så skiljaktiga, att denna skilnad bör åskådliggöras, dels att många exemplar i flerfaldiga afseenden underlätta forskningen och möjliggöra säkra slut-satser.76
Denna hazelianska ansamling av stora mängder nära nog likadana redskap och vardagsting, vilka gång efter annan betecknades som skräpsamlingar,77 inordnades liksom Hildebrands fornminnen i typserier och undersöktes med komparativa metoder utifrån samtida