Jag har funnit såväl ordet synvända som dess specifika innebörder och mångtydiga struktur i mitt forsknings-material. Alla dessa dimensioner av ordet har varit av av-görande betydelse i mitt arbete. För det första var ordets
närvaro i materialet en katalysator, ett ord i en historisk
text som utlöste ett tankearbete om minne, historia och kunskap, tack vare den förundran det väckte över dess
28 · minnesmärke
drag upptäckas i minnets synfält, dels schatteringarna – de vetenskapliga, historiska, nationella, estetiska och sociala dimensionerna – dels aspekt- och
perspektivseen-det, bland annat de arkeologiska, etnografiska,
konsthis-toriska, düsseldorfska och impressionistiska blickpunk-terna. De skilda elementen i dessa två olika sorters drag var aldrig lika betydelsefulla, utan de var alltid hierar-kiserade med utgångspunkt i specifika situationer i det västerländska och skandinaviska samt danska, norska och svenska 1800-talet. Som vi har sett formades vissa element till och med till övergripande dikotomier där övriga delar inom minnets synfält inneslöts. Genom att elementens olika kopplingar i skilda situationer skapar minnets relativa betydelser, blir det i hög grad intressant att utreda schatteringarna, perspektiven och aspekterna samt relationerna dem emellan. Jag hävdar att ordet syn-vända i all sin mångtydighet fungerar mycket väl som ledsagare under sådan utredning.
Att konstituera ett nytt minnets synfält
Ett nytt sätt att se på bodar och stugor uppstod hos vissa, till exempel konstnärer och byggnadshistoriker, men inte hos andra, som torpare och bönder, vid decennierna kring 1800-talets mitt. Det handlade hos de förra om en grundläggande förändring, en synvända från värdelöst till värdefullt, från ”Bonde-Kraat” till ”Mindesmærke”. Denna synvända, konstituerandet av ett minnets syn-fält, utgjordes av en enkelriktad rörelse från en synlig-het till en annan, från ett seende till ett annat. När väl tanken om minnesmärket hade uppfunnits och personer accepterat att en byggnad verkligen var ett minne kunde de inte i nästa andetag utbrista att det var bråte.42 Denna enkelriktade synvända innebar att åskådaren uppfattade att vardagens stuga var ett minne, inte att det enbart var
som ett minne. Böndernas byggnader hade alltså fått en
ny innebörd. I själva verket hade en dold, minnesmässig orsak till byggnadernas funktion och utseende uppenba-rat sig och var nu möjlig att undersöka genom sina upp-fattbara uttryck i stämning respektive fästpunkter. Ett nytt minnets synfält, sedermera alltmer utstofferad med sociala, estetiska, historiska, nationella och vetenskapliga schatteringar, hade gjorts synligt tack var denna grund-läggande synvända.43
det vill säga upprättandet av ett nytt minnets synfält be-stående av vetenskapliga, historiska, nationella, estetiska och sociala schatteringar; dels de bekymrade uttalandena hos allmogen att samma forskare, museimän och konst-närer slungade ut synvändor, i betydelsen den förvända
synens falska bilder, och att de senare personerna i själva
verket inte hanterade minnen utan förvända bilder av skräp.
På den senare estetisk-kunskapsteoretiska nivån kan i sin tur två skilda sätt att komma till upplevelse och kun-skap skönjas: aspektseendets växlande synsätt respektive
den perspektiviska synpunkten och möjligheten till perspek-tivskiften. Att iaktta ett objekt ur ett visst perspektiv är
att se hur ett objekt ter sig från en viss synpunkt, till skill-nad från ett aspektseende där sättet att se objektet växlar genom att dess form knyts till tidigare kända men skilda fenomen, som i den bekanta ”ankharen” med sin anka respektive hare.
Ett perspektiviskt seende kan visserligen möjliggöra att skilda aspekter av objektet framträder, till exempel att man växlar synsätt och ser minnesmärket utifrån an-tingen arkeologisk eller konsthistorisk blickpunkt varvid det blir synligt som det ena eller som det andra. Detta är perspektivskiftets synvända. Men att se ett objekt ur ett specifikt perspektiv kan också reducera dess mångtydig-het och slå fast en enda betydelse, till exempel att objek-tet är ett arkeologiskt minnesmärke, och inobjek-tet annat än det. Både aspekt- och perspektivseende kräver emellertid att det redan finns etablerade upplevelse- eller kunskaps-former att länka sitt seende till, exempelvis arkeologiska eller konsthistoriska fästpunkter. I bägge fallen avgörs också objektets betydelse utifrån etablerade och omstrid-da hierarkier: vid en viss tidpunkt ges helt enkelt vissa synpunkter större giltighet än andra, vilket innebär att vissa perspektiv kan överflygla andra. Till exempel an-såg vissa arkeologer i det sena 1800-talets Danmark och Sverige att deras perspektiv var så vittfamnande och be-tydelsefullt att de hade legitimitet att ge omdömen inom folkminnesforskarnas perspektiv, ja, till och med att sätta ifråga denna blickpunkts giltighet i minnets synfält – så-som både ny, minnesbärande synlighet och nytt, minnes-mässigt seende.
las som skräp, kommer att behandlas mer ingående sena-re. Men för att få en överblick över en av avhandlingens centrala frågeställningar – den nya, minnesbärande syn-ligheten, det nya, minnesmässiga seendet – kan det vara på sin plats att introducera problemet utifrån en debatt i den norska tidningen Aftenposten 1907 mellan två konst-historiker: Carl Schnitler och Harry Fett, den senare museumsassistent vid Norsk Folkemuseum.46
Debatten inleddes av Schnitler med en kritik rörande hur ”Museumsmænd” vid Norsk Folkemuseum till-gängliggjorde sina ”Kulturminder” för allmänheten. Fett misstänkte i sitt debattsvar att Schnitler i själva verket inte accepterade att Folkemuseets föremål var minnen, utan att han genom att kritisera tillgängligheten även hade en dold agenda att detronisera samlingarna. Sådana misskrediteringar, hävdade Fett, hade riktats mot både Dansk Folkemuseum och Nordiska museet, och då just av musei kolleger med åberopande av allmänintresset: Denna fundamentala synvända från bråtens
oregel-bundenhet till regeloregel-bundenheten i minnets vetenskapliga schattering beskrevs till exempel av folklivs- och social-forskaren Eilert Sundt i artikelserien Bygnings-Skik, 1861: ”Efter som jeg gik ud og ind paa flere og flere Gaarde, var det mig, som om Uregelmæssigheden veg noget til-side for Blikket, saa jeg fik skimte lidt af en oprindelig Regel og Enhed i Grunden.”44 Denna dolda regel och grundläggande enhet som han skymtade i gårdarna fick han ordentligt syn på tack vare sin metod att uppmärk-samma ”de mange Smaating” och ”enkelte Smaa-Træk”, vilka tillsammans avslöjade bygdens gemensamma ”Byg-nings-Skik” och i dess förlängning ”den hele Kultur-Ud-vikling” som den tagit sig uttryck i Norge och Skandina-vien.45 Det nya synfältet inneslöt således en vetenskaplig dimension som kunde utforskas empiriskt-induktivt med utgångspunkt i fästpunkterna.
I detta nya sätt att fästa blicken på vissa ställen i de gamla byggnaderna, och att skapa innebörder i relation till en dold generell – emellanåt absolut – ordning ab-straherades de unika husen; de blev till ett slags tingliga allmänbegrepp i detta minnets synfält med dess bygg-nadshistoriska blickpunkt: Raulandsstuen erhöll sitt museala namn och sin plats i kulturutvecklingen bredvid andra ”Mønsterbygninger” som Hovestuen, Grøslistuen och Aamlistuen. Även ord som ”Spor”, ”Levning” och ”Mindesmærke” kopplades till dessa bondgårdar under denna omvandlingsperiod från värdelöst till bevarande-värt, från bråte till folkliga minnen över naturnödvändig-heten och kulturutvecklingen. En ny distinktion upprät-tades mellan värdelöst bråte och bevarandevärt minne, vid sidan av den redan etablerade mellan uttjänt bråte och
brukbara ting.
Detta nya minnesmärke, det vill säga sammanlänk-ningen mellan vardagliga bondgårdar och den nya, min-nesbärande synlighetens sociala, estetiska, historiska, nationella och vetenskapliga schatteringar, godkändes emellertid inte av alla. Det sena 1800-talet kan snarare sägas vara en period präglad av häftiga strider mellan vissa röststarka arkeologer respektive folkminnesforskare vid kulturhistoriska museer. Danska och svenska arkeo-logers ifrågasättande av vad som skulle få vara ett minne, och vad som även fortsättningsvis endast skulle
behand-Fig. 2. ”Selpinnarne, deras betydelse, användning m.m.” detta och lik-nande satiriska porträtt av Artur hazelius som skräpsamlare och som Sveriges störste tiggare publicerades gång på gång i pressen under 1890-talet. karikatyren grundades i ett ifrågasättande av honom som juridiskt och vetenskapligt legitim museiman. Figaro den 16 mars 1895.
30 · minnesmärke
inkluderade av det yngre och det lägre, det vill säga från forntida krukskärvor och gravhögar, från kungens och kyrkans monument, till mangelträn och selpinnar som bönderna fortfarande använde när de samlades in till kulturhistoriska museer.
Det var inte självklart att minnets synfält skulle bred-das på detta sätt. I själva verket präglades denna utbred-ningsrörelse av ständiga stridigheter mellan företrädare inom de redan etablerade perspektiven, vilka ville försva-ra sin vetenskapliga metod och fördjupa kunskapen inom sitt kunskapsobjekt – till exempel fornminnet – och per-soner som ville utvidga fältet genom nya perspektiv och skapa nya kunskapsobjekt, som folkminnet. Stridslinjen mellan dessa blickpunkter är värd en undersökning efter-som den tydliggör historieskrivningens föränderlighet och situering i lokala praktiker med kollegialt bistånd el-ler motstånd. Detta kom att bli mycket tydligt i den häf-tiga debatten 1897 mellan danska och svenska arkeologer och folkminnesforskare, en debatt som undersöks senare i avhandlingen. Två kollegiala perspektiv och nations-överskridande sammanhang stod mot varandra.
Synsätt och synpunkter på minnesmärkena
Även om själva konstituerandet av minnets synfält var enkelriktat, karakteriserades det nya synfältet av att det var såväl växelriktat som perspektiviskt, det vill säga att det innehöll ett växelspel av olika synsätt men också blickpunkter från flera skilda ämnen och traditioner. På så vis aktualiseras synvändans upplevelse- och kunskaps-bildande nivå och betydelser som aspektseendets synsätt respektive den perspektiviska synpunkten. Å ena sidan att ett minnesmärke kan ses antingen som en stämnings-full plats eller som en vetenskaplig fästpunkt, antingen
som uttryck för en statisk kultur eller som uttryck för en
progression, etcetera.48 Å andra sidan att ett minnes-märke ser annorlunda ut från en respektive arkeologisk, byggnadshistorisk och etnografisk samt düsseldorfsk och impressionistisk synpunkt.
Återigen kan debatten i Aftenposten 1907 skänka ett exempel, närmare bestämt ett exempel som tydliggör perspektivskiftets betydelse för aspekternas framträ-dande. Man kan, hävdade Fett, se på minnesmärket och dess institutioner från olika utblickspunkter: ”Sagen er, at
Fig. 3. ”et storartet Fund.” denna skämtteckning föreställande musei-grundaren hans Aall och arkeologen gabriel gustafson framför ett fallfärdigt utedass visar dels att debatten om värdelöst och bevaran-devärt var aktuell för norsk Folkemuseum, dels att relationen mellan arkeologer och kulturhistoriker var betydligt mer komplicerad än en entydig konflikt mellan bråte och minne. Vikingen den 14 maj 1910.
De var saa rørende ubehagelige, disse ædle, saa planlagt chikanøse, at man imellem næsten kunde være fristet til at tro, at det ikke altid bare var i den kjære Almenheds og den kjære Sags Interesse de optraadte. ’Hazelii skräpkammare’ var det bil-lige Slagord, man alltid brugte om hans Sam-linger.47
Citatet visar att det fanns en nationsöverskridande kol-legial beredskap mot attacker från andra kolleger – fö-reträdesvis arkeologer och historiker i Danmark och Sverige – som aldrig hade godkänt synvändan från bråte till minne inom det folkliga perspektivet. Dessa senare forskare och museimän godkände endast vissa perspek-tiv inom minnets synfält medan andra perspekperspek-tivs objekt förblev bråte för dem. Men detta avfärdande stod inte som en oföränderlig monolit under seklets gång. I stället kan en minst sagt knyckig rörelse skönjas som går från ett erkännande enbart av det äldsta och det högsta till ett
synen hos en person. Denna betydelse hade i alla fall den
svenske diplomaten och folkminnesforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius tecknat ned och publicerat i
Wä-rend och Wirdarne: Ett försök i Svensk Ethnologi, 1863–64.
Hyltén-Cavallius skildrade i denna studie hur naturen hos allmogen bestod av en levande och meningsfull ska-pelse full av både synliga och osynliga tecken att tyda, el-ler som han också skrev, ”ingenting i naturen är utan sina tydor, men allt ordnar sig med nödvändighet, på grund af en synlig eller osynlig yttre inverkan.”50
Fundamentalt i dessa bönders världsbild, fortsatte Hyltén-Cavallius, var Gud men också hemlighetsfulla naturväsen och de fyra elementen. Den dynamiska prin-cipen i tillvaron utgjordes i sin tur av föreställningen om jämvikt och likhet, som i tanken att vara vid sunda vätskor respektive att lika botar lika. Detta jämviktsför-hållande var emellertid alltid hotat; det kunde förskju-tas av naturväsen eller trolldom, och därigenom kunde fattigdom och sjukdom förläggas hos vissa personer eller gårdar medan andra då kunde erhålla rikedom och god hälsa. I denna besjälade och fysikoteologiska världsbild fanns det förvisso en sann verklighet att avtäcka och förstå – Guds plan – men samtidigt fanns det plats för två mäktiga och magiska institutioner som bägge kunde påverka tillvarons skeende och den enskilde bondens liv. Å ena sidan fanns den kloke som genom sin inre klar-syn kunde ”se i klar-syne”, det vill säga tyda hela naturen och avtäcka verklighetens alla förtäckta skrymslen och i för-längningen både upphäva trolldom och sia om framti-den. Å andra sidan trollbackan som genom sina konster och besvärjelser kunde ”vända syn”, det vill säga för-vränga verklighetsuppfattningen hos en utsatt person, men också ”förvilla folk” så att de blev ifrån vettet och ”oförmögna att se och urskilja.”51
Gott stod mot ont hos dessa Hyltén-Cavallii bönder, vitt mot svart, klarhet mot förvrängning, den kloke med sin klokskap och förmåga att se i syne mot trollbackan med sin trolldom och förmåga att vända syn.
Det fanns stora likheter mellan dessa bönders sätt att se på sin tillvaro och Carl von Linnés syn på naturen som en Guds plan att tyda och utforska. Visserligen kan kanske detta visa på att en annan världsbild än bygg-nadshistorikernas och landskapsmålarnas fortfarande en Ting i det uendelige kan ses fra to Sider. Det samme
gjelder ogsaa Angrebene paa Folkemuseet, et Angreb der blev fremfort med forskjellige Argumenter.”49
Nya upptäckter av folkliga minnesmärken kunde inte ske förrän minnets synfält hade konstituerats och dess folkliga perspektiv tillerkänts betydelse av konstnärer och vetenskapsmän. Samtidigt omformade dessa upptäck-ter synfältets sammansättning genom att nya perspek-tiv och aspekter som innefattade stämningar respekperspek-tive fästpunkter infördes och bearbetades, men också genom att stämningarna och fästpunkterna länkades med olika hög hållfasthet till de olika schatteringarna. Detta arbete innebar inte ett ifrågasättande av synfältet – det upprätt-hölls av alla som godkände tanken om minnet – men be-roende på sina utgångspunkter lyfte forskare och konst-närer fram vissa upptäckter som mer väsentliga än andra och tydliggjorde därigenom endast vissa perspektiv på och aspekter av minnet, om de ens erkände att minnet var ett minne annat än utifrån deras egna perspektiv. De olika blickpunkterna hierarkiserades, och deras kopp-lingar till de olika schatteringarna förtydligades. Hos de danska och svenska arkeologerna skulle de vetenskapliga fästpunkterna framför allt kopplas till vetenskaplighet och historicitet, i lägre grad till den nationella och den sociala, och inte alls till den estetiska schatteringen.
En museiman som Fett såg till exempel minnesmär-ket som ett objekt utifrån sin konsthistoriska position, men han var också väl medveten om de andra perspekti-ven som runologer, byggnadshistoriker, folkminnesfors-kare och landskapsmålare anlade och försvarade. Alla dessa specialister var nämligen mer eller mindre invol-verade i det museala arbetet vid Norsk Folkemuseum, det vill säga vid formandet av en åskådlig museistuga på friluftsmuseet: Raulandsstuen. Detta det minnesmäs-siga synfältets aspekt- och perspektivseende gav det dess högintressanta bredd, brokighet och mångfald, ja, dess kamp om vad som var betydelsefullt i minnet. En kamp och mångfald som kan avtäckas i dag genom att använda innebörderna i det likaledes mångtydiga ordet synvända.
trolldom och den förvända synens falska bilder
Ordet synvända användes också av en del bönder i sam-tiden och då i betydelsen att genom trolldom förvända
32 · minnesmärke
materialet gällande Kong Oscar IIs Samlinger på Bygdø i Kristiania.54 Dessa uttryck av förvåning var tvehågsna och inrymde både hyllningsbrev om klarsyn och and-lig uppfostran och textrader som snarare andades av oro över förvillelse – och kanske rent av över trollkonster.
I ett brev till Hazelius 1876 användes just ordet för-villa. Bälter Anders Hansson, skaffare och insamlare för Nordiska museet, kunde här berätta hur han under en av sina insamlingsresor ansetts vara ifrån vettet av en hel bygd: ”I Ore har största delen af folket trott att jag varit från mina sinnen. En qvinna ’lär ha’ gråtit öfver min jäm-merliga ställning, att jag var så alldeles förvillad.”55
I detta citat sätts ordet förvillad i förbindelse med galenskap. Just detta specifika samband lösgör ordet från dess mer allmänna betydelser som att leda någon på vil-lovägar eller att vilseleda någon genom falska uppgifter. Två innebörder förblir emellertid aktuella, dels förvil-lad som ett symptom orsakat av trollkonster, det vill säga samma betydelse som hos Hyltén-Cavallius, dels förvil-lad som en beskrivning av det galna tillståndet men utan någon orsaksbestämning. Den senare beskrivningen ute-sluter förvisso inte den förra magiska orsaken, men den kan ju även länkas till andra orsaker som fanns spridda i samtiden, som det medicinska sinnesjukdomsbegrep-pet.56 I vilket fall kan kvinnan knappast ha ansett att det var vetenskap och fosterlandskärlek som hade drivit skaffaren ut på socknen utan snarare något slags förvil-lelse med magisk eller medicinsk orsak. Det är alltså fullt möjligt att Hazelius, som den passionerade och karisma-tiske museiman han var, betraktades som en trollbacka som i en exalterad sinnesstämning slungade ut synvän-dor och förvillelser och drev sina skaffare ut att samla minnen – som i verkligheten var uttjänt skräp.
I andra fall hyllades Hazelius för sin visionära klar-syn och sin förmåga att förstå det innersta i den svenska folksjälen och förmedla denna nya syn på liv och leverne till sina lärjungar. Tisdagen den 31 juli 1883 betygade till exempel skaffaren Torjus Leifson Jore Bolkesjø från Gransherad i Telemark Hazelius sin tacksamhet, ”den ædleste af Sveriges Sønner”, och klargjorde hans bety-delse som andlig lärare som givit klarsyn och riktning i arbetet:
hade viss aktualitet hos bönder vid 1800-talets mitt, men närheten beror också troligen på att Hyltén-Cavallius i sin forskning ofta utgick ifrån Linnés beskrivningar av bönderna och deras seder och folktro.
Samtidigt fanns det också stora skillnader mellan Linné och Hyltén-Cavallius bönder, exempelvis gällande hur jämvikten i naturen upprätthölls. Denna kontroll av jämvikten i böndernas världsbild hade av Hyltén-Caval-lius placerats hos den kloke och hans förmåga att upp-häva trolldom och bota förgärningar.
Linné hade 1741 tydliggjort att han ansåg att en sådan praktik som fann orsaken till ohälsa hos vattenälvor eller andra naturvättar var vidskeplig, att den var ”helt serskild ifrån medicinska faculteten: ty, såsom orsaken var ej ma-teriel, så borde ej heller medicamenterna vara materiela,