En referensram för kvalifikationer för livslångt lärande

Europaparlamentet och Europarådetrådet antog den 23 april 2008 en rekommendation om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande (2008/C 111/01), European Qualification Framework (EQF). EQF är en gemensam och neutral referensram med åtta nivåer som kan fungera som ett översättningsverktyg mellan olika kvalifikationssystem. Det övergripande syftet med EQF är att främja rörlighet och livslångt lärande. Den nationella referensramen föreslås innehålla åtta nivåer som var och en beskriver det resultat av lärande uttryckt i form av kunskaper, färdigheter och kompetenser som är av betydelse för respektive nivå. Det är i huvudsak kvalifikationer inom det offentliga utbildningsväsendet som avses. När det gäller de kvalifikationer som inte anges i förordningen föreslås kvalifikationens nivåer i referensramen fastställas efter ansökan från kvalifikationens utfärdare. Ansvaret för att fastställa nya kvalifikationer enligt ramverkets direktiv föreslås ligga hos Myndigheten för yrkeshögskolan (Prop. 2014/15:1 ).

6. Bakgrund

Även om en historisk överblick över svensk vuxenutbildning inte är en huvudsak i denna rapport, vill vi ge perspektiv på den övergripande frågan om

villkor för hållbar vuxenutbildning.14 Minnet är som bekant kort. Det gäller

både det individuella och det kollektiva, och det är lätt att förlora kunskapen om vilken funktion och betydelse som vuxenutbildningen har haft under perioder av mer eller mindre genomgripande förändringar av det svenska samhället. Ett annat motiv för en kortfattad översikt är den undanskymda roll som vuxenutbildningen haft i Sverige under det senaste decenniet. Allt tal om globalisering, omställning, teknologisprång, livslångt lärande15 etc. till trots, så är det som om både statsmakten och enskilda kommuner inte tagit vuxenutbildningen riktigt på allvar. “Det är oomtvistligt att kunskap är en viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt. Dessutom är kunskap en viktig variabel i flera andra avseenden som sträcker sig från den individuella tillfredsställelsen av att tillgodogöra sig nya insikter till inkomstfördelningens utseende i en ekonomi. Framförallt är kunskapens utveckling och spridning nyckeln till utvecklingskraft och omställningsförmåga i en ekonomi” (Slutrapport från Globaliseringsrådet, 2009).

En helt annan aspekt av vuxenutbildning som medel för ekonomisk tillväxt

och regulator för arbetslöshet, handlar om begreppet bildning. Bildning är inget

entydigt begrepp. Det har getts olika innebörd över tid och varje tid måste ge sina svar på vad bildning är och hur bildning sker. När Wilhelm von Humboldt i början av 1800-talet gav bildningen dess moderna innebörd

15 Livslång lärande är både en politisk term och ett begrepp för utbildningsplanering. OECD diskuterade i början av 1970-talet återkommande utbildning med utgångspunkten att en människas utbildning under livstiden inte endast kan planeras till ungdomsåren, utan måste utifrån livsvillkor och övergångar under livet, spridas under hela livsfasen. Det var på 1990-talet som livslångt lärande blev ett begrepp på policynivå. Men den tanke som begreppet livslångt lärande företräder går långt tillbaka. I England lanserades t.ex. Adult Education Act 1919, och där man starkt argumenterade för att det livslånga lärandet inte var en lyx för ett fåtal, utan en nödvändighet för alla medborgare. OECD har varit pådrivande i frågor om det livslånga lärandet sedan 1970-talet. Även UNESCO och andra ”governmental organisations” har policies för det livslånga lärandet. Se t.ex. OECD (1996). Lifelong Learning for All. OECD, Paris; OECD (2007). Qualifications Systems. Bridges to Lifelong Learning, OECD, Paris; OECD (2005). Promoting Adult Learning, OECD, Paris.

LÅNGSIKTIGT HÅLLBAR VUXENUTBILDNING I VÄSTRA GÖTALAND

40

handlade det om individens emancipation. Tanken var att kunskap berikar människan och bygger upp hennes förmåga att relatera till omvärlden, och att ge henne en inre kompass. Detta begrepp har varit helt centralt inom nordisk folkbildning sedan slutet av 1800-talet. Vad som avses med bildning blir inte sällan föremål för intensiv debatt. För oss handlar bildning bland annat om selektion av information och att forma och artikulera personliga kunskaper. Människor måste mer än någonsin lära sig vad som är viktigt från vad som inte är det. Vad som är sant och vad som inte är sant. Vad som är relevant i ett visst sammanhang och vad som inte är det. Bildning förknippar vi med sådan tolkningsförmåga som hjälper oss till urskiljning. Allt är inte värt att veta. Om utbildningsystemet – inklusive vuxenutbildningen – inte hjälper människor att utveckla sin bedömningsförmåga och den kritiska blicken, så kan de få svårt att formulera kunskap som betyder något på riktigt. Det vi här kallar för

bildning förfinar oss kanske inte som människor, men det kan utveckla vårt

omdöme.

Vad som avses med vuxenutbildning är inte någon ny frågeställning. Sverige har en lång tradition av vuxenutbildning, och folkbildningen har historiskt sett varit en betydande del av den svenska vuxenutbildningen. Ibland anförs husförhören som främjade en åtminstone grundläggande läskunnighet i befolkningen. Denna historiska bakgrund kan vara en viktig del av förklaringen till att Sverige i jämförelse med andra länder redovisar betydligt högre deltagande i det livslånga lärandet bland den vuxna befolkningen. Det är sannolikt också en förklaring till de goda svenska resultaten på de internationella mätningarna av vuxnas läs-, skriv- och räkneförmåga (OECD-studierna IALS, 2000 och PIAAC 2014). När

folkhögskolan introducerades i Sverige 186816 så skedde detta i ett samhälle

stadd i genomgripande förändringar på flera plan. Precis som idag sågs vuxnas kunskaper och färdigheter som förutsättning för att människor skulle kunna hantera allt det nya. Även korrespondensutbildning, som efter engelsk förebild introducerades av Nils Svensson Hermod 1898, riktade sig till människor med budskapet om kunskap som medel för att kunna hantera förändring, och för att kunna ta del av den nya kunskap som växte fram. Det var huvudsakligen privata initiativ som främjade vuxenutbildningen under denna tid. Även kvällsgymnasierna under 1950-talet, och som föregick den kommunala vuxenutbildningen, startades på privat initiativ genom