Sedan dess har min akademiska gärning mest handlat om att på olika sätt fördjupa förståelsen av samhället, av människors medvetandeformer och de kommunikativa processer som frambringar dem.
Men är medie- och kommunikationsvetenskap (i fortsättningen MKV) nödvändigtvis en samhällsvetenskap?
MKV borde vara en samhällsvetenskap, det är min ståndpunkt. Med detta menar jag att vi bör ansluta oss till de forskningstraditioner som analyserar olika aspekter av det sociokulturella – och gör det med sikte på att få fördjupade kunskaper om hela samhällsformationen. MKV:s uppgift i ett arbetsdelat forskarsamhälle är att visa vad medier och kommunikativa processer betyder i det sammanhanget.
Det här innebär att vi har stor frihet, både teoretiskt och metodologiskt. Vi kan bedriva medieetnografi som Göran Bolin i Filmbytare eller studera opinionsbildning som Bengt Johansson i Nyheter mitt ibland oss – och mycket, mycket mer. Men vad vi än studerar måste fenomenen betyda något utöver sig själva; de måste relateras till det sociala. Här är vi dess-värre inte riktigt övertygande, och kanske är det därför vi har en ganska undanskymd position i forskarsamhället.
Rent allmänt refereras ju MKV-forskning ganska sparsamt utanför den egna disciplinen. Ibland sker det som i sociologen Bengt Larssons doktorsav-handling, Bankkrisen, medierna och politiken eller historikern Per-Olof Anderssons, Den kalejdoskopiska offentligheten eller språkforskaren Per Ledins, Arbetarnes är denna tidning. Här sker det av naturliga skäl, vi delar ju studieobjekt. Men MKV-forskarna har ingen central plats i deras analyser; de tycks över huvud taget utöva mycket litet inflytande över deras tankeliv. Man lånar mest enklare bakgrundsdata, ibland är det fråga om rent rituella referat för att visa att man en smula satt sig in i medieforskningen.
Att det ser ut så här i avhandlingar är kanske inget att förvånas över. Ofta är ju den egna disciplinens krav på kanonbehärskning så stark att doktoranden har svårt att nå utanför den. Liten kraft finns kvar för att sätta sig in i andras tänkande – även om det skulle vitalisera forskningen.
Än mindre nämns vi – vilket är det verkligt allvarliga – i brett upplagda samhällsanalyser. Ett litet undantag men samtidigt ett typiskt exempel är Göran Ahrne mfl, Det sociala landskapet: en sociologisk beskrivning av Sverige från 50-tal till 90-tal. Här refereras visserligen svensk medieforsk-ning: ett par artiklar ur Mediesverige 1993 och Kommunikationens kors-ningar samt Massmedier.3 Men återigen är det fråga om enklare upplys-ningar av bakgrundskaraktär.
Mer omsorg ägnas alltså inte medierna när utvecklingen i Sverige och de typiska inslagen i samhället från 50-tal till 90-tal ska genomlysas. Medi-erna liksom forskningen om dem förefaller betydelselösa.
Det svaga intellektuella genomslaget beror naturligtvis inte bara på MKV-forskarna själva. Det säger också något om andra samhällsvetare. John B.
Thompson har diskuterat frågan från sociologins horisont och menar att samhällsteoretiker fortfarande: ”hämtar sina referensramar i verk skrivna av författare som under 1800-talet och i början av 1900-talet försökte göra de industrisamhällen som tog form runt omkring dem begripliga. De klas-siska samhällstänkarna tillskrev sällan kommunikationsmediernas utveck-ling någon viktig roll.”4
Klassikerna – skulle vi kunna säga för att travestera en av dem – tycks hänga som en mara över de samtida sociologernas medvetanden. Visst kan de undantagsvis studera medier och kommunikation, men när de ska fånga de väsentliga dragen i samhället hamnar detta i bakgrunden.
Tittar vi vidare i Sociologiskt lexikon och den för sociologin centrala artikeln ’institution’, nämns ekonomin, politiken och familjen, men inte medierna.5 Beaktar man dem som Anthony Giddens i översiktsverket So-ciology blir de bara en kulturproducerande institution.6 Inom socialpsyko-login uppfattar man vanligen medier som en tertiär socialisationsagent.7
I den mån medier uppmärksammas är det alltså som en uteslutande kulturell instans som förmedlar mer eller mindre korrekta bilder av skeendet – ett skeende som i stort sett skulle haft sin gilla gång medierna förutan.
Så här ser det oftast ut inom sociologin och socialpsykologin, liknande saker kan sägas om andra samhällsvetenskaper.
Vore detta den enda förklaringen till mediernas frånvaro, var problemet endast deras, inte medie- och kommunikationsvetenskapens. De lämnar ju, som jag ser det, fältet fritt till oss att bedriva den verkligt vitala sam-hällsvetenskapen.
Men likgiltigheten beror nog inte bara på traditionens makt och discipline-ringen av doktorander. Det handlar också om MKV-forskningen själv. Vi förmår nog inte tillräckligt ofta övertyga som samhällsforskare.
I många studier kan vi numera se referenser till Giddens, Beck, Bourdieu eller Habermas, vilket indikerar att vi kontextualiserar och blivit mera makro- och samhällsteoretiskt medvetna än tidigare, men på vilket sätt? Inte sällan blir analysen att samhälleliga förändringar återspeglas i medi-erna. Vi accepterar sociologerna som auktoriteter, och modifierar inte de-ras utgångspunkter i någon vidare omfattning – trots dede-ras tydliga aspekt-blindhet. Moderniteten, för att ta ett vanligt tema, kan avläsas i medierna, säger vi, men vi säger inte på vilket sätt som medierna är en aktiv och medkonstituerande institution i moderniseringsprocessen. All förändrings-kraft förläggs till samhället. Medierna blir mer eller mindre ett bihang, som alltså producerar bilder av ett skeende som haft sin gilla gång även medi-erna förutan.
Här bör MKV-forskningen skärpa sig och skaffa sig lite större självför-troende.
John B. Thompson tillhör numera standardreferenserna inom ämnet. Han ska tas på allvar, inte minst det han skriver i Medierna och modernit-eten: ”Om vi vill förstå modernitetens natur – det vill säga de moderna samhällenas institutionella drag och de levnadsvillkor som skapats genom
dem – måste vi lägga stor vikt vid kommunikationsmediernas utveckling och verkningar.”8
Resonemanget kunde lika gärna gälla identitet, etnicitet, genus, globa-lisering, kort sagt, många av de problemområden som är och varit aktuella inom samhällsvetenskap och humaniora.
MKV måste våga bedriva samhällsanalys. Vårt studieobjekt utgör inte bara en delsektor av samhället. Vi studerar en institution, medierna, som är central för samhällelig förändring på alla nivåer och ett fenomen, kom-munikation, som ingår som en aspekt i snart sagt all mänsklig aktivitet. Vi borde därför befinna oss i samhällsvetenskapernas centrum.
En kommunikationsvetenskap
Länge, alltför länge menar somliga, förekom Osmo Wiios Kommunikation – vad är det? på litteraturlistorna runtom i landet. Vad man än anser om Wiios bok, så är i alla fall hans fråga fortfarande relevant för hela ämnes-området, vare sig vi betraktar det som en medievetenskap eller en kommunikationsvetenskap. Men den diskuteras nog lite för sällan, i all fall inte på ett sådant sätt att teoretiska skiljelinjer blir uppenbara.
För mig har det varit oerhört viktigt, men svårt, att finna rimliga svar. Den positivistiska och beteendevetenskapliga kommunikationsuppfattning som finns hos Wiio har aldrig övertygat mig, och egentligen inte heller de modeller som presenteras i Windahl och McQuail – de är åtminstone otill-räckliga. Ett centralt problem, som jag ser det, är att man inom det tidigare så kallade dominerande paradigmet9 för ofta undviker att klargöra vad språk egentligen är. Man saknar helt enkelt språkteori. Shannon och Weaver är ett känt undantag, men deras teori är snarast en abstrakt informations-teori, som inte är särskilt klargörande när det gäller att förstå hur männis-kor skapar och utbyter mening med naturliga språk.10
I allmänhet är språket i den tidigare mainstream-forskningen underteo-retiserat. Språket, förefaller det, uppfattas som ett verktyg, ett system där information kan inkodas, distribueras och avkodas. Ett slående exempel är Bernard Berelsons standardverk Content Analysis in Communication Re-search som knappast ägnar några rader åt att fastställa vad studieobjektet – i huvudsak verbalspråk – har för grundläggande egenskaper. Mellan raderna kan man emellertid ana att en förenklad version av den logiska empirismen är tagen för given. Boken handlar egentligen mest om reliabilitetsproblem, och idealfallet tycks vara när forskaren lyckas inta samma position som det optiska ögat i butikskassan.
Man kan undra varför kommunikationsforskarna inte gick till språk-vetenskapen.11 Tittar vi närmare på den förstår vi mer. Inom traditionell språkvetenskap har man nämligen tömt språket på betydelse. Man har mest varit intresserad av språket som abstrakt system: av regler på olika
nivåer för att kunna beskriva korrekta eller möjliga strukturer i ett visst språk.
För att använda Saussures begrepp har la langue varit viktigare än la parole, eller Chomskys, competence viktigare än performance.12 Och där-för har det kommunikativa: språket som betydelseskapande och menings-bärande system hamnat i bakgrunden – just den aspekt som har den mest omedelbara relevansen för MKV-forskarna. För oss är det onekligen intres-santare att se hur fenomenet X konstrueras med hjälp av språk, än att veta att substantivfrekvensen i nyhetsspråket ökat med 3,2 procentenheter mellan 1945 och 1985.13 Vi vill i det senare fallet veta mer om vilka substantiv som används, i vilket sammanhang – och vad de kan tänkas betyda för männis-kors medvetanden och handlande.
Cultural studies innebar en viktig teoretisk förnyelse. Här presenterades en hel teori om den sociala produktionen av betydelse, och i den uppmärksammades språket, främst genom Saussure, som kom att använ-das för delvis nya syften. Med honom, skriver Graeme Turner i sitt arbete om brittisk cultural studies, kunde verkligheten göras relativ.14
Saussure visade att språket inte är någon enkel avspegling av verklighe-ten. Den ligger inte där ute, öppen för alla att koda språkligt. Betydelse, menar han, skapas som en inomspråklig relation. Språket vilar på konven-tioner, och dessa varierar från samhälle till samhälle och därmed männis-kors verklighetsuppfattningar.
Kontentan av utgångspunkten – för att göra en lång och känd historia kort – sammanfattar James W. Carey i en flitigt refererad essä, A Cultural Approach to Communication, från 1975: ”Communication is a symbolic pro-cess whereby reality is produced, maintained, repaired and transformed.”15
Ungefär här står vi idag, få forskare finner Carey kontroversiell. Att medierna konstruerar snarare än speglar har blivit common sense, nästan en truism, likaså att verkligheten är relativ.
Men det är viktigt att gå vidare och klargöra skiljelinjer, alla kan knap-past ha blivit radikala postmodernister? Hur relativ är verkligheten och språket? Kan till exempel vilka ord som helst – när som helst och av vem som helst – introduceras och accepteras? Hur etableras egentligen konven-tioner? Kommer de till genom demokratiska förhandlingar eller genom andra processer med asymmetriska maktförhållanden?
Cultural studies slutade för tidigt att diskutera språk i dessa termer, i synnerhet verbalspråket. Man blev också, menar jag, oklarare i sin maktana-lys, bland annat som en följd att man utvecklats mot en postmodern kultur-vetenskap där sociala och ekonomiska strukturer hamnar i bakgrunden.16