Vad som är och bör vara det primära syftet med att bedriva forskning om medier och kommunikation kan säkert diskuteras. Ett mål kan dock sägas vara att producera vetenskapligt grundad kunskap om just medier och kommunikation. Möjligen går meningarna sedan isär angående om syftet och forskarens uppgift sträcker sig längre än så. Bör det också finnas ett uttalat syfte att förändra och förbättra, t.ex. hur medierna arbetar och vil-ken utkomsten av denna verksamhet blir? Forskare i de kritiska traditionerna
arbetar ofta med ett uttalat sådant förändrings- och förbättringssyfte, medan andra ’nöjer sig med’ att försöka öka kunskapen om medierna och deras verksamhet. En kunskap som givetvis i förlängningen också kan leda till förändringar och förbättringar.
Att forskning leder till att något blir bättre låter ju förstås mycket tilltalande, men man måste då fråga sig om det är självklart vad ’bättre’ innebär. Är det upp till forskaren att bestämma och med vilken rätt gör vi i så fall detta? Man kan förstås hävda att det finns grundläggande värden i samhället, t.ex. demokratiska, som ska utgöra grunden för denna bedömning och att forskarens uppgift är att verka för att dessa värden uppfylls.
Man bör också fråga sig vem denna kunskap primärt är till för. Är det för forskarna, samhället, publiken, eller kanske för medierna? Ett rimligt krav att ställa är förstås att forskningen ska vara samhällsrelevant på något sätt. Det ska ha betydelse för någon mer än den enskilde medieforskaren vad man kommer fram till. Denna betydelse kan sedan ligga primärt på mikro- eller makronivå. Viktigt för medieforskningen är dock enligt min mening att fokusera på relationen och kombinationen mellan makro- och mikro.
Jämfört med många andra forskningsområden och discipliner har medi-eforskarna en tämligen speciell relation till sina studieobjekt. Inte sällan är det medierna som finansierar den forskning som bedrivs och det är också oftast via medierna som resultaten av forskningen presenteras för den större allmänheten. Detta gör att vikten av att kunna tydliggöra och moti-vera syftet med forskningen är oerhört stor. Det är också viktigt att kunna behålla ett kritiskt perspektiv och ett analytiskt förhållningssätt. Men, som vi brukar säga till studenterna – att vara kritisk innebär inte att man måste vara negativ.
I detta sammanhang är det på sin plats att även ta upp relationen mel-lan uppdragsforskning och grundforskning. Mycket av den forskning som finansieras av medier eller andra företag på mediemarknaden har karaktä-ren av uppdragsforskning och även om denna forskning också är relevant och bidrar med mycket kunskap finns det en fara att den blir för domine-rande och att grundforskningen riskerar att bli lidande. Martin Eide (1992) formulerar det som att dagsaktuella frågor riskerar att tränga undan de eviga. De eviga frågorna som inte får försummas, handlar då t.ex. om teori- och metodutveckling inom ämnet.
Om man nu ställer frågan om vad medieforskning är ligger det nära till hands att också fråga vem som är att betrakta som en medieforskare. Hur ska man avgöra detta? Handlar det primärt om institutionstillhörighet eller är det forskningsområden och vetenskapliga perspektiv som är det mest centrala? Forskningsområdet medier och kommunikation är som påpekats åtskilliga gånger tvärvetenskapligt till sin karaktär men också mång-vetenskapligt. Det är inte självklart att alla som forskar om detta område per definition är medieforskare.
En variant är att låta medlemskapet i FSMK vara avgörande på samma sätt som en journalist ofta definieras som en person som är medlem i det svenska journalistförbundet (SJF). Enligt FSMKs stadgar gäller följande för att erhålla medlemskap i föreningen: ”Som medlemmar i föreningen kan antas personer som är eller har varit forskare inom området eller på annat sätt dokumenterat ett intresse för sådan forskning.” (§5 FSMKs stadgar) Enligt denna princip är det alltså forskningsinriktningen som är det avgö-rande. Med tanke på denna något breda definition och att personer som endast hyser ett intresse för området kan bli medlem i föreningen (vilket givetvis inte är något fel i sig), förefaller det dock som om medlemskap i FSMK inte är en bra definition på en medieforskare.
Utifrån den diskussion om ämnet som tidigare förts skulle man kunna tänka sig att identifiera olika kategorier eller typer av medieforskare mot bakgrund av utbildning, institutionstillhörighet och forskningsinriktning. Tre huvudsakliga kategorier skulle då kunna urskiljas: Kategori 1 ’Den formella medieforskaren’ består av de personer som har sin utbildning (grund- och eller forskarutbildning) i ämnet, som är medlem av en MKV-institution (inom universitetsvärlden) och som sysslar med forskning där medier står i fokus. Kategori 2 ’Den traditionella medieforskaren’ är de forskare som inte har sin utbildning i ämnet, men som tillhör en MKV-institution och som ägnar sig åt forskning med medier i fokus. Den tredje kategorin medieforskare ’Den affilierade medieforskaren’ har inte utbild-ning inom ämnet och tillhör inte heller primärt en MKV-institution. Däre-mot sysslar personen i fråga med forskning där medier står i fokus. En underkategori är de som sysslar med forskning där medier endast utgör en del av problemområdet. Möjligen kan också en fjärde kategori urskiljas ’De intresserade’. Det gäller då inte personer som definieras som medie-forskare utan de som endast hyser ett intresse för området. Som synes är det idag en överlappning mellan de olika generationerna och de olika kategorierna. Det finns dock inget som säger att så kommer att vara fallet även i framtiden.
En annan fråga som diskuterats är medieforskningens synlighet och varför medieforskarnas så sällan syns i medierna. Om det är så att medi-eforskare syns mer sällan än forskare från mer etablerade discipliner, torde detta i så fall åtminstone till viss del bero på dels att forskningsområdet är nytt (jämfört med många andra områden), dels att antalet medieforskare varit relativt litet. Om antalet medieframträdanden (som ett mått på synlig-het) relateras till exempelvis antalet disputerade inom ämnet, skulle för-modligen bilden bli annorlunda.
Det är förstås också relevant att i sammanhanget fråga sig vilken roll man vill ha och om och i så fall när man vill synas. Som utgångspunkt verkar det vettigt att tänka sig att en viss synlighet är viktig. Detta om man anser att forskningen bör nå ut utanför den akademiska världen. Att nå ut är ett sätt att uppmärksamma forskningsområdet och kan i sig bidra till ökad förståelse och intresse för medierna och deras verksamhet. Den typ
av forskning som får mest uppmärksamhet torde vara uppdragsforskningen och även om det är viktigt att nå ut med den kunskap som nås via forsk-ningen bör man inte låta synligheten styra syftet med forskforsk-ningen.