Som utgångspunkt för att belysa den paradox som medieforskningen har att hantera vill jag lyfta fram en diskussion som fördes i den skandinaviska (och därigenom också i den svenska) medieforskningen under 1970-talet. Ett yttrande som stod centralt i debatten om hur medieforskning skulle bedrivas vid den tiden hade hämtats från Oskar Negt. I ett förord till en antologi med texter av Frankfurtskolans forskare, och i anslutning till den uppdelning i administrativ och kritisk forskning som Paul Lazarsfeld (1941) diskuterat relevansen av, menade han att den kritiska medieteorins centrum ligger utanför medierna själva (Negt 1973 s. ix). Särskilt inom den danska medieforskningen fördes denna utsaga fram från ideologikritiskt inriktade forskare med ursprung i humaniora (Mortensen 1977 s. 295 och 1994), vilka med detta avsåg att peka på mediernas roll i vidare samhällsprocesser (se även Andersen & Poulsen 1974 och Cheesman & Kyhn 1975). Tankarna stammar ursprungligen från Jürgen Habermas och hans tankar om vetenska-pens position i samhället, där vetenskavetenska-pens tyngdpunkt anses ligga ”utan-för sig själv, i det av konflikter fyllda samhället” (Liedman 1998 s. 129).
Denna diskussion om medieforskningens centrum kan illustrera pro-blemen med att avgränsa forskningsobjektet för medieforskningen, och därmed fungera som utgångspunkt för att diskutera några för medieveten-skapen viktiga frågor: Ska man som medieforskare studera medierna i sig, eller ska man studera fenomen som ligger utanför medierna, men som till sin karaktär innefattar medier? Kan man studera medier i sig, lösryckta från sin kultur- och samhällskontext? Från vilken utblickspunkt studerar vi som medieforskare medierna? Dessa frågor ska kort beröras i detta avsnitt. Eftersom medierna idag genomsyrar så stora delar av samhälleligt och kulturellt liv, kan mycket få discipliner undgå att befatta sig med medier. Detta leder naturligtvis inte till att alla för den skull blir medievetare, men kan ibland skapa en otydlighet när man vill avgränsa medieforskning från angränsande forskningsområden. Men, man behöver inte nödvändigtvis betrakta denna gränsdragningsproblematik som problematisk. Den reflexiva process som påkallas av att ständigt konfronteras med gränsdragnings-problematiken kan snarare betraktas som en fördel än som en belastning och en otydlighetsfaktor. Inte minst mediernas föränderliga karaktär gör
att deras plats i samhälle och kultur ständigt måste omprövas och omvärde-ras. Här är givetvis historiska perspektiv av högsta vikt för att förstå den samtida mediegeografin: genom en förståelse av hur medierna historiskt har förändrats och ingått i olika samhälleliga och kulturella processer, kan vi som studerar medierna bättre förstå de samtida förändringsprocesserna. Och om vi saknar historiska perspektiv på medierna och medieforskningen, och den vetenskapsteoretiska reflexivitet som i bästa fall föds ur dessa kunskaper om tidigare teoretiska och metodologiska strävanden, riskerar vi att återuppfinna hjulet med jämna mellanrum (jfr. Morrison 1998).
En förståelse av påståendet om medieforskningens centrum som liggan-des utanför medierna är att medierna ingår i samhälleliga och kulturella processer som går utöver och är vidare än ett studium av kommunikations-processen som renodlad överföring av information. Ibland har detta i medie-forskningens historia tagit sig uttryck i forskning om politisk opinionsbild-ning, där medier har setts gripa in i den samhällspolitiska processen, men det har också i hög grad handlat om hur medierna påverkar andra fenomen: samhällsmoraliska tillstånd, relationer och attityder till olika etniska folk-grupper, förhållningssätt till fiktionsvåld, benägenhet att utveckla aggres-siva sidor av mänskligt beteende, osv. Inte sällan har denna forskning initierats för att nå fram till lösningar på vad som uppfattats som dysfunk-tioner och negativa effekter på samhällsmaskineriet. Den typen av forsk-ning har haft som utgångspunkt att medierna förändrat betingelserna för diverse företeelser, oavsett om det rört sig om politisk opinionsbildning i relation till nyhetsmedier, eller om skapandet av smakkulturer och upprätt-anden av distinktioner mellan högt och lågt inom fiktionsutbud, eller huru-vida mediernas informativa och övertalande förmågor har gripit in i kom-mersiella, näringslivsrelaterade processer genom marknadsföringsstrategier. Gemensamt för merparten av denna forskning har varit att betrakta medierna som något nytt, som tränger in och förändrar något redan existe-rande, något som ses som en ”oberoende variabel” i samhälls- och kulturpro-cessen. Givetvis har ett sådant förhållningssätt sin relevans: det är svårt att förneka att vissa av dessa fenomen föregår de medier som uppkommer och griper in i t.ex. det politiska agerandet (politisk opinionsbildning, däremot, är svår att tänka sig utan inslag av mediering). Eller att medierna haft stora konsekvenser för hur olika kulturella kanon har utvecklats. Eller för hur det kommersiella marknadssystemet utvecklats med hjälp av t.ex. reklam. Sålunda har forskare från statsvetenskap och sociologi, litteratur-och filmvetenskap, företagsekonomi litteratur-och psykologi, litteratur-och en lång rad andra discipliner, intresserat sig för dessa processer. Man har tagit sig an de problematiker som dessa aktualiserat, utifrån sitt eget ämnes specifika för-utsättningar, vilket bidragit till att lägga en grund för den dynamiska mång-fald som präglar ämnet och forskningsområdet. Idag blir dock ett förhåll-ningssätt där man utgår från mediernas påverkan på redan befintliga pro-cesser allt svårare att upprätthålla, eftersom allt färre företeelser saknar medierade inslag. För att låna en uppdelning från en av dem som för
många medievetare fungerat som en sinnebild och representant för en vidsynt medieforskning – Kjell Nowak – kan man säga att medierna ofta har betraktats ”utifrån, som visserligen viktiga men ändå sekundära feno-men inom de olika discipliner de studerats” (Nowak 1999 s. 67f). Nowak konstaterar att ett sådant perspektiv utgör en otillräcklig grund för en dis-ciplin, och pekar på att ämnet medie- och kommunikationsvetenskap, för att kunna göra anspråk på en specifik inomdisciplinär kunskap, också måste studera medierna
inifrån, som företeelser vilkas specifika egenskaper förtjänar uppmärk-samhet och intresse i kraft av sig själva, som en integrerad del av grund-läggande sociala och kulturella processer och av den mänskliga tillvaron i dagens samhälle (och, för den delen, gårdagens). (Nowak 1999 s. 68)
Mot bakgrund av detta påstående, skulle jag vilja diskutera, eller kanske snarare plädera för, en integrativ medieforskning – för utvecklandet av ett kunskaps- och undervisningsområde (MKV) som tar fasta på medierna ”i kraft av sig själva”, och därigenom kan skapa en egen kunskapsmässig suveränitet och expertis inom den medierade kommunikationens område (jfr. Drotner 2002). Denna forskning bör utveckla sin expertis om just de medierade och kommunikativa inslagen i de ovan nämnda processerna och fenomenen, snarare än att studera dessa på samma sätt som görs i de discipliner varifrån medie- och kommunikationsämnet ursprungligen stam-mar. Samtidigt är det också uppenbart att denna forskning och kunskaps-utveckling måste hålla sig öppen gentemot de delar av andra discipliner som genererar vetande om mediernas verkningar i samhälls- och kultur-processer. Balansgången är ingalunda oproblematisk. Men om medie-forskningen ska kunna hävde suverän expertis, måste den göra detta uti-från specialkunskaper som inte finns inom andra ämnen. En suverän medi-evetenskap måste således finna sin mening i kraft av att kunna säga något annat än vad man kan utifrån statsvetenskapen, litteraturvetenskapen, sociologin, ekonomin, etc. Därför är också Oskar Negts devis om medie-forskningens centrum som liggandes utanför medierna problematisk, om man syftar till att uppnå ämnesmässig excellens, eftersom den inte erkänner medieringens specifika karaktär som en avskiljbar problematik i sig, utan endast ser medierna som inslag i vidare samhälleliga (snarare än kulturella) problematiker. För att uppnå en ämnesmässig excellens inom medieforsk-ningsområdet måste man därför – i mina ögon – gripa sig an och lösa vissa disciplinära problem.
Det är möjligt att hävda att de problem som ämnet har att handskas med inför den närmaste framtiden, och som ämnet måste lösa för att kunna uppnå en sådan expertis, å ena sidan återfinns utanför ämnet (men inom akademin), och å den andra sidan inom ämnet. Mitt argument utgår såle-des från att medieforskning som en enskild disciplin måste överskrida en rad av historiska skäl separerade, men inte nödvändigtvis inkompatibla, dikotomiska utomdisciplinära uppdelningar, bl.a. härrörande från
fakultets-uppdelningen mellan samhällsvetenskap och humaniora, men också uppdelningar av mer vetenskapsteoretisk och metodologisk art som följt på fakultetsuppdelningen, t.ex. mellan kvantitativt och kvalitativt inom forskningen. Men ämnet måste också överskrida åtminstone två stycken trikotomiseringar av inomdisciplinärt slag – den mellan nyheter, informa-tion/reklam och underhållning, samt den som upprättats mellan produk-tion, text och reception. Jag ska i det följande kort diskutera dessa utom-disciplinära och inomutom-disciplinära problematiker. Jag kommer att diskutera detta utifrån de två främsta uppgifter som akademin har – forskning och undervisning. Det vill säga både utifrån de konsekvenser som de olika uppdelningarna får för den forskningsmässiga praktiken, och de kunska-per som genereras där, och utifrån hur vi som lärare i MKV förhåller oss till dessa praktiker och kunskaper när vi undervisar. Ty som det mesta här i världen hänger även dessa ting samman med varandra.