Entreprenadformer

En entreprenad är enligt Nationalencyklopedin ett åtagande av ett företag att för beställare utföra visst större arbete, särskilt avseende byggnad eller annan fast anläggning, t.ex. bro. Åtagandet resulterar i att ett kontrakt eller avtal ingås mellan parterna. Detta är en juridiskt bindande formalisering av åtagandet.

En central del av kontraktet avser den ersättning som utgår för ett utfört entreprenad- arbete. Det finns två huvudtyper av ersättning; fast pris som eventuellt är indexreglerat, eller som arvode plus verkliga kostnader, dvs. löpande räkning (på engelska cost plus

contract). Incitamentsavtal där beställare och utförare delar på kostnadsbesparingar och

-överskridanden jämfört med vad som avtalats enligt någon formel, är mindre vanlig i praktiska tillämpningar men existerar. I avsnitt 9.2.4 ges ett exempel på hur man använt en sådan konstruktion. I den svenska praktiken används inte dessa ersättningsformer så mycket som styckprisavtal.

Fortsättningsvis beskrivs fyra olika entreprenadformer. Som redan angivits är den första, utförandeentreprenaden, den i särklass vanligaste. Totalentreprenaden tycks vara något mera vanlig inom bygg- än i anläggningsbranschen. Funktionsentreprenad har i Sverige endast prövats vid några enstaka tillfällen för nybyggnadsprojekt medan Offentlig Privat Samarbete har testats i en enda tillämpning i Sverige, Arlandabanan. Avtal med funktionella krav på utföraren är däremot relativt vanliga i Vägverkets köp av drifts- och underhållstjänster.

Återigen finns det anledning att betona osäkerheten i de deskriptiva påståenden som görs och som beror på den bristande tillgången på data på projektnivå. Alla upphand- lande myndigheter arkiverar förfrågningsunderlag, inkomna anbud, de avtal som tecknas osv. Däremot finns inga förteckningar som på ett överskådligt sätt klargör kostnader för de projekt som genomförs, och hur kostnaderna varierar beroende på valet av avtalsform, osv.

Utförandeentreprenad: Ett centralt inslag i utförandeentreprenaden är att beställaren efterfrågar en ”input”, dvs. att entreprenören utför vissa på förhand bestämda arbets- moment. Beställaren – Banverket eller Vägverket – vill ha en väg eller bana mellan punkterna A och B byggd, och man definierar därför anläggningens egenskaper; bredd, linjedragning och andra tekniska specifikationer, ofta specificerat i en detaljritning eller ett projekteringsdokument.

Man specificerar därutöver också hur arbetet ska genomföras. Beställarens förfrågnings- underlag baseras på den fastställda arbetsplanen och de bygghandlingar som tagits fram (jfr. avsnitt 4.1 ovan). I bygghandlingen anges precis vilka arbetsinsatser som kommer att krävas i form av mängdberäkningar av alla olika arbetsmoment. Man preciserar också vilka kvalitetskrav som fyllnadsmassan ska tillgodose, vilken typ av beläggning som ska användas osv. och man anger massförflyttningar i form av kubikmeter berg som ska sprängas och flyttas, behov av fyllnadsmaterial av olika typer osv. Med ett samlingsbegrepp kallas detta en mängdförteckning. De anbud som lämnas avser respektive entreprenörs erbjudande om á-priser för de olika komponenterna i mängd- förteckningen. Genom att multiplicera anbud med kvantiteter beräknas en totalkostnad, och projektet tilldelas den utförare som lämnat det lägsta budet.

Det finns olika underkategorier av utförandeentreprenader. Delad entreprenad innebär att beställaren handlar upp de olika delarna var för sig och själv leder och samordnar de olika arbetsuppgifterna. En annan variant är samordnad generalentreprenad, där

beställaren handlar upp de olika delarna var för sig men utser en av entreprenörerna att sköta samordningen. En tredje variant är en utförandeentreprenad där beställaren handlar upp en entreprenör som i sin tur handlar upp underentreprenörer.

Totalentreprenad: En renodlad totalentreprenad innebär att beställaren handlar upp en entreprenör som genomför såväl detaljprojektering som själva projektet. I jämförelse med utförandeentreprenaden förändras entreprenörens roll till att i betydligt större utsträckning bli inblandad i planeringsarbetet och därmed också kunna påverka utformningen av det arbete som ska genomföras. Ett avtal om totalentreprenad kan därför skrivas tidigare under planeringsprocessen än ett avtal om utförandeentreprenad eftersom en del av förberedelsearbetet kommer att genomföras av entreprenören. Man behöver därmed inte ha en komplett bygghandling med mängdbeskrivningar.

I anglosaxisk litteratur går utförandeentreprenaden under akronymen DBB – design-bid-

build – medan totalentreprenaden kallas DB – design, build. Detta skrivsätt lyfter fram

det faktum att anbud i en upphandling med DBB lämnas efter det att beställaren lagt fast utformningen (design), medan upphandlingen med totalentreprenad/DB görs före det att detaljprojekteringen genomförts. Se Pakkala et al. (2007) för en översikt. I Sverige pågår för närvarande en utveckling av entreprenadformen. Bland annat har detta tagit sig uttryck i framtagandet av normer för hur sådana avtal ska ingås (Allmänna

Bestämmelser för Totalentreprenad – ABT 06).

Funktionsentreprenad: En funktionsentreprenad är i grunden en totalentreprenad med tillägget att avtalet också omfattar ett underhållsåtagande efter det att anläggningen tagits i bruk. Detta uttrycks ibland som förlängd garantitid och kan ses som ett steg mot

livscykeltänkande.9 Funktionsentreprenader omfattar därmed en väsentligt längre avtalsperiod än de båda tidigare avtalsformerna.

En central skillnad mot utförandeentreprenaden är betoningen på ”output” från, istället för ”input” till ett projekt. Beställaren efterfrågar inte ett visst utförande utan en

funktion hos den färdiga anläggningen. Detta innebär att utföraren ges större frihet att utforma den anläggning som ska byggas. I sin mest extrema form kan beställaren nöja sig med en detaljerad beskrivning av den funktion som den färdiga anläggningen ska leverera, och överlåta dess utformning – tjocklek av bärlager, val av beläggning osv. – till entreprenören. På detta sätt tvingas entreprenören ta konsekvenserna av den utform- ning som den nya anläggningen getts: Om man har sparat på investeringskostnader kan detta innebära att underhållskostnaderna blir högre, och vice versa.

Funktionsentreprenaden upphandlas därför på basis av ett nuvärde av kostnaderna över hela avtalsperioden, som kan vara från några år efter öppnandet (”förlängd garantitid”) upp till 20–30 år. På så sätt kommer de bud som lämnas att avspegla anbudgivarens bedömning av summan av bygg- och underhållskostnaderna.

På samma sätt som behandlades i samband med totalentreprenaden förutsätter

funktionsentreprenaden att det finns ett förfrågningsunderlag som är kalkylerbart. Detta innebär bland annat att de risker som kan förknippas med genomförandet ska vara möjliga att bedöma.

Offentlig-Privat Samverkan: På samma sätt som i en funktionsentreprenad är kärnan i OPS ett långsiktigt avtal mellan den offentliga sektorn och en privat part. Utföraren, ett företag eller ett konsortium av flera företag, bildar ofta ett projektbolag för att genom- föra uppdraget. Detta är ett sätt att avgränsa sitt risktagande till att endast omfatta det kapital som avsätts för ett specifikt projekt, inte moderbolagets hela tillgångsmassa. Det uppdrag som köps kan bestå i att tillhandahålla en väg, ett sjukhus etc., och avtalet mellan parterna reglerar den ersättning som projektbolaget får i utbyte mot att få en tjänst levererad under en förutbestämd tidsperiod, exempelvis 25–30 år. Den viktiga skillnaden jämfört med funktionsentreprenaden är alltså att projektbolaget använder egna medel – en kombination av eget kapital och lån – för att bygga den infrastruktur som kommer att leverera den efterfrågade tjänsten.

Den ersättning som projektbolaget får kan ta sig olika former. I OPS-projekt som rör tillhandahållande av en transporttjänst förekommer fast pris, skuggtullar eller brukar- avgifter. Fastprisersättningen utgår med ett i förväg bestämt belopp under varje år av kontraktstiden. Detta är den ersättning som det offentliga betalar till den privata parten för rätten att få nyttja anläggningen. Från beställarens perspektiv innebär detta att man ersätter en direktavskrivning av investeringskostnaden med en avbetalningsfinansiering. På samma sätt som med en funktionsentreprenad kan ersättningen kombineras med möjligheter till bonus för extra goda resultat och avdrag om uppställda villkor inte tillgodoses. Beställaren kan till exempel betinga betalningen på att vägen eller järnvägen är tillgänglig för trafik, dvs. om anläggningen stängs av för underhåll etc. påverkas storleken på den utbetalning som görs. Sådana ersättningar kallas stundtals tillgänglig- hetsersättningar eller availability payments.

9 _{Den anglosaxiska benämningen är performance contracts, och används inte sällan som en del av de}

projekt där Världsbanken är inblandade i genomförandet, inte minst vad gäller ersättningar för vägunderhåll. Se till exempel Stankevich et al. (2005).

Ett alternativ är att projektbolaget ges rätt att själv ta ut avgifter från brukarna under den stipulerade avtalsperioden.10 Den tull som finansierar Öresundsbron är ett exempel och de biljettintäkter som används för att betala för Arlandabanan ett annat. Denna lösning innebär att koncessionären bär projektets efterfrågerisk.

Slutligen kan man använda en så kallad skuggtull. Ersättningen kopplas då till den faktiska mängden trafik men det är inte trafikanterna utan beställaren som betalar, dvs. anläggningen finansieras med skattemedel. Också detta innebär att en del av trafikrisken förs över på utföraren, även om denne inte ges rätt att själv bestämma hur hög skugg- tullen är, vare sig i genomsnitt eller fördelat på olika fordonskategorier.

De olika entreprenadformerna skiljer sig alltså åt med avseende på vilka delar av ett projekt som respektive part har ansvar för. På samma sätt som vid en funktions-

entreprenad är avsikten med OPS är att beställaren preciserar vilket slutresultat man är ute efter medan projektbolaget svarar för genomförandet och leveransen av den

efterfrågade tjänsten. Detta omfattar design, byggnation, finansiering, drift- och underhåll under en lång avtalsperiod.