Utförandeentreprenad och (bristen på) nytänkande

Trots att det finns motiv för att låta beställaren bära (exogen) risk finns det skäl att överlåta åtminstone en del av också denna risk på utföraren. Anledningen är att det i praktiken kan vara möjligt att begränsa konsekvenserna av olyckliga omständigheter. Om berget visar sig vara dåligt, och om det finns olika metoder att under genomförandet av ett projekt begränsa problemen, finns i själva verket skäl att lägga åtminstone en del av risken hos utföraren. Även om fastpriskontrakt skulle kosta extra i form av en riskpremie i anbudet kan möjligheten att bemästra problem genom att välja alternativa produktionsmetoder vara så värdefull att man bör låta risken ligga hos utföraren. I vetskap om att man bär risken kan utföraren också i vissa fall ha möjlighet att på ett tidigt stadium välja en produktionsmetod som är mera flexibel och som i så fall

smidigare och till en lägre kostnad kan justeras beroende på exakt vilka förutsättningar som visar sig vara för handen i det enskilda fallet.

Detta ger en utgångspunkt för analysen av den svaga produktivitetsutvecklingen i bygg- och anläggningsbranschen. Man bör då hålla i minnet att branschen är internationell till sin karaktär. Med undantag för skillnader mellan länder som beror på klimat och geoteknik ser arbetsuppgifterna relativt likartade ut när man bygger vägar, broar och fastigheter oavsett var projekten genomförs. Branschen utgörs därför av ett jättelikt fältexperiment där erfarenheter som vinns på vissa ställen snabbt kan överföras mellan länder.

Ingenting talar därför för att en långsam produktivitetsutveckling beror på att man inte utvecklar nya anläggningsmaskiner och nya tekniska lösningar på generella problem. Tillverkare av utrustning levererar för att tillgodose krav på lastbilar, väghyvlar, byggnadsmaterial osv. på en marknad som kan ses som ett ständigt pågående utveck- lingsexperiment. När sådana produkter och produktionstekniker kommer till användning

i ett land torde det relativt snart sprida sig till de anbud som lämnas i en upphandling i ett annat land, inte minst därför att framför allt de stora entreprenörerna har många olika arbetsställen. Kunskapen sprids också snabbt genom att personal rekryteras mellan de olika företagen.

Den tanke som prövas här är att den svaga produktivitetsutvecklingen snarast kan kopplas till utförandeentreprenaden. De fördelar med entreprenadformen som beskrevs i föregående avsnitt innebär också nackdelar med avseende på nytänkande i branschen. Den detaljerade uppdragsbeskrivningen, åtföljd av en mängdförteckning som ingår i förfrågningsunderlaget ger mycket begränsat utrymme för nytänkande. Beställaren bär också ansvaret för att de volymberäkningar som utgör kärnan i det avtal som tecknas är korrekta. I den utsträckning som det visar sig nödvändigt med större volymer än

beräknat kommer merkostnaden ofta att få bäras av beställaren.

Detta innebär att utföraren har svaga incitament att utveckla nya tillvägagångssätt för att begränsa konsekvenserna av en uppkommen situation. Incitamenten är i stället de omvända, dvs. att sträva efter att få genomföra så stor andel av de arbetsuppgifter som specificerats som möjligt, och att i stället sträva efter att få tilläggsbeställningar. Vi har också sett att utförandeentreprenader upphandlas som sista steget i en lång planeringsprocess. Medan privata företag som bygger fastigheter måste träffa avtal med markägare och andra som direkt berörs av ett projekt, kan beslut om att bygga vägar och järnvägar genomdrivas utan sådana frivilliga överenskommelser. Priset för detta är de hårda krav som ställs på att de som är berörda verkligen får säga sitt innan man utnyttjar rätten till inlösen av fastigheter. Denna planeringsprocess kan bli lång och under dess genomförande begränsar man successivt allt mer av handlingsfriheten, exempelvis i form av en exakt dragning av en väg eller genom att peka ut vilken teknisk lösning som ska användas. Konsekvensen är att det är svårt för utföraren att anpassa genomförandet till situationen på byggplatsen.

Förutsättningarna för att teckna avtal om att bygga hyreshus och kontor är i flera avse- enden annorlunda än i anläggningsbranschen. Som redan beskrivits är man inte omgär- dad av den lagstiftning som emanerar från statens möjlighet att använda tvångsinlösen. Många byggprojekt upphandlas av kommersiella huvudmän och omfattas därför inte av LOU på det sätt som gäller inom offentlig sektor. Detta ger en större frihet att ingå ett avtal utan föregående upphandling. Internationella erfarenheter talar för att sådana avtal inte sällan tecknas med en ersättning på löpande räkning.

En tredje skillnad är att det förekommer att fastigheter byggs på spekulation. En byggare som har för avsikt att sälja en färdig fastighet på marknaden – till exempel till en bostadsrättsförening – har anledning att utforma fastigheten med hänsyn till anlägg- ningens livscykelkostnader. Skälet kan vara att man vill maximera sannolikheten att få den såld och man har då full frihet att genomföra arbetet på det sätt som man själv finner mest lämpligt.

Sammantaget innebär detta att det inom byggbranschen finns en större variation på beställarsidan och därmed mera utrymme för att pröva nya lösningar än då man bygger vägar och järnvägar. Detta kan bidra till att förklara de uppfattningar som finns om att dynamiken är större inom bygg- än i anläggningsbranschen. De diskussioner om kvalitetsproblem i bostadsbyggandet som nu och då återkommer (se till exempel Byggkommissionens slutbetänkande) kan paradoxalt nog ses som ett uttryck för att det ändå finns en beredskap att pröva nya byggnadstekniska lösningar. Fastighetsbyggande har också under en följd av år kännetecknats av en ökad grad av industrialisering i det att komponenter av den blivande byggnaden färdigställs i fabrik och transporteras ut till

byggplatsen. Motsvarande utveckling tycks vara mindre snabb i anläggningsbranschen, även om det tycks pågå en utveckling mot prefabricering av exempelvis broar och broelement.