Ersättning baserad på á-priskontrakt

En slutsats från litteraturen är således att man mycket sällan bör välja någon av extrem- formerna fast pris respektive löpande räkning, utan man bör i stället hitta en lämplig parameter för att dela på över- och underskridanden mellan beställare och utförare. Samtidigt är det i praktiken ovanligt att observera sådana incitamentsavtal. I vissa länder tycks ersättningar till fast pris vara vanliga medan man i Sverige liksom i många andra länder framför allt använder á-priskontrakt (unit price contract). Följande

förfarande tillämpas:

1. Beställaren beräknar med utgångspunkt från den gjorda projekteringen behovet av arbetsinsatser. Förfrågningsunderlaget omfattar aktiviteter som ersätts på tre olika sätt (i tabell 7.2 nedan ges exempel på respektive del av ersättningen):

a. R: Reglerbara aktiviteter.

b. OR: Icke reglerbara aktiviteter; beställaren har beskrivit ett arbetsmoment men arbetsinsatserna kan inte kvantifieras.

c. Reglerbara aktiviteter som inte kan kvantifieras: Beställaren kan i vissa fall ha svårt att på förhand kvantifiera omfattningen av vissa

arbetsmoment som man vet kommer att behöva genomföras i projektet. 2. Den ekonomiska delen av ett anbud avser därmed tre delar: Ett á-pris för

reglerbara aktiviteter, en fast ersättning för icke reglerbara arbetsuppgifter och ett á-pris som kommer att tillämpas när arbetsinsatsens omfattning blir känd. 3. Med undantag från de icke kvantifierade arbetsuppgifterna (1 c), multiplicerar

beställaren reglerbara kvantiteter med de priser som lämnas i upphandlingen. Till detta adderas de ersättningar som begärs som inte är reglerbara. Den anbudsgivare som lämnat det sammanlagt lägsta budet vinner upphandlingen.

4. Inom ramen för de av beställaren fastlagda maximala volymerna, betalas ersättning ut för det faktiska arbete som utförs.

Man kan sammanfattningsvis beskriva detta förfarande med nedanstående uttryck, där B symboliserar värdet på det samlade anbud som lämnas av den vinnande budgivaren, pi

är det pris som lämnas per arbetsmoment, qiden av beställaren beräknade maximala åtgärdsvolymen för varje arbetsmoment och c är den kostnad för icke reglerbara arbetsmoment som här för enkelhets skull summerats till ett enda värde.

∑

= pq c

B i _i

Utgångspunkten för en bedömning av denna ersättningsmodell är sannolikt att den delar upp risktagandet i två distinkta delar. Beställaren tar ansvar för alla beskrivningar som gjorts i förfrågningsunderlaget, vad som här sammanfattas i q_i. Utförarens risktagande

begränsar sig därmed till de á-priser som lämnas; om man inte lyckas hålla sina

produktionskostnader nere har man inte heller möjlighet att kräva extra ersättning för att slutföra ett uppdrag. Man kan se detta som en separering av ansvaret för exogena risker (i detta fall den uppdragsbeskrivning som resulterar i mängdberäkningar) som bärs av beställaren medan endogena risker (som handlar om att man klarar uppdraget till det anbud som läggs) bärs av beställaren.

Förfarandet är förenat med flera principiella problem. En viktig del av förarbetet för upphandlingen är uppenbarligen att den upphandlande myndigheten gör en förhands- bedömning av de arbetsinsatser som krävs. Om bedömningarna är felaktiga kan detta utnyttjas av anbudsgivare som tror sig veta vilket det faktiska behovet av arbetsinsatser är genom att lämna ”obalanserade” (unbalanced) bud. Man kan illustrera problemet med stöd av ett exempel som hämtats från Bajari et al 2007. I tabell 6.1 har en entreprenör lämnat ett anbud som innebär en förväntad kostnad om något mer än $715 000.

Tabell 8.1 Exempel på bud som lämnas av en entreprenör i en upphandling med á-prisersättning. Från Bajari et al. (2007).

Verksamhet Beskrivning Beräknad

kvantitet Bud per enhet, $ Beräknad kostnad, $

1 Asfalt (ton) 25 000 25 625 000

2 Trottoar (m2) 10 000 9 90 000

3 Vägmarkeringar (st) 50 5 250

Sammanlagd anbudskostnad 715 250

Den anbudsgivaren som tror sig genomskåda att de angivna kvantiteterna är felaktiga kan lämna bud med extra höga priser på aktiviteter där man förväntar sig att kvantite- terna blir större än förväntat. I gengäld kan man lämna ett pris som är lägre än vad som vore motiverat av kostnadshänsyn för de aktiviteter där man förväntar sig mindre kvantiteter än vad beställaren uppskattat (se litteraturgenomgången i appendix C för ett

numeriskt exempel på hur man på detta sätt som budgivare kan öka det förväntade intäkten av uppdraget utan att försämra sannolikheten att vinna en upphandling). Det samhällsekonomiska problemet med sådana obalanserade bud är att konkurrens- upphandlingen kanske inte lyckas med att identifiera den mest kostnadseffektive

utföraren: Om beställaren har gjort en felaktig förhandsbedömning av arbetsinsatsen kan en mer informerad budgivare vinna upphandlingen tack vare sitt informationsövertag. Det finns ingenting som garanterar att den mest informerade utföraren också är den som ”egentligen” är mest effektiv. Á-priskontrakt skapar därmed en risk för att mindre effektiva utförare vinner upphandlingen.

En annan problematisk egenskap hos á-priskontraktet har att göra med de svaga incitament till volymbesparingar som skapas. Dilemmat kan förklaras i tre steg.

1. I samband med att ett anbud lämnas har alla anbudsgivare anledning att i detalj tänka igenom hur man kan genomföra ett projekt till lägsta tänkbara kostnad. Detta är kärnan i den konkurrensmekanism som upphandlingen bygger på. 2. Om man skulle välja en fastprisersättning har den vinnande anbudsgivaren anledning att undersöka ytterligare möjligheter att under genomförandet av uppdraget hitta ännu fler besparingar. Värdet av fastprisavtal är just att skapa incitament för sådana kostnadsbesparingar, och detta åstadkoms genom att utföraren får stoppa vinsten från eventuella billigare lösningar i egen ficka. 3. Huvuddelen av detta incitament försvinner med á-priskontraktet. Utförarens

intäkter ligger då i stället i att säkerställa att så mycket som möjligt av den verksamhet som preciserats i förfrågningsunderlaget och som regleras av avtalet faktiskt kommer till genomförande. Det finns inte längre skäl att utveckla kostnadsbesparande lösningar eftersom detta går ut över den egna lönsamheten. Även om det skulle kunna vara möjligt att minska resursförbrukningen och ändå kunna leverera den efterfrågade slutprodukten, har entreprenören inte skäl att eftersträva detta. Efter det att ett företag vunnit en upphandling vill man kunna flytta så många kubik- meter jord och lägga ut så många kvadratmeter ny beläggning som möjligt. Innovativa tekniska lösningar på produktionsproblemen står då i direkt konflikt med möjligheten för utföraren att tjäna pengar.

En annan oönskad egenskap med denna ersättningsform är att det krävs en bilateral omförhandling av avtalet om det visar sig att åtgärdsvolymerna blir (väsentligt) större än vad som framgår av det avtal som tecknats. Utföraren har då möjlighet att kräva större ersättning än i det ursprungliga budet, exempelvis med hänvisning till att man har svårt att frigöra de extra resurser som krävs till samma kostnad som om man från början hade kunnat planera arbetsinsatsen. I denna situation har beställaren inte längre möjlig- het att utan betydande merkostnader vända sig till någon annan utförare. Omförhand- lingar genomförs därför alltid i ljuset av en minskad konkurrens vilket kan göra det svårt för beställaren att hålla tillbaka entreprenörens ersättningskrav.

I praktiken används i viss utsträckning ytterligare en teknik för att minska utförarnas osäkerhet. Med olika typer av prisindex minskar man risken för kostnadsökningar till följd av att arbetsuppgifter som ska utföras under en längre period drabbas av oväntade prishöjningar. En indexjustering innebär att anbudsgivarna inte längre behöver bygga in en marginal för osäkerhet i detta avseende i sina bud. Samtidigt försvagar indexeringen incitamenten att hushålla med resurser som successivt blir allt dyrare. Á-priskontrakt i

kombination med långtgående kostnadsindexering minskar radikalt utförarens risk och därmed också incitamenten till kostnadsbesparingar under genomförandet.

Sammanfattningsvis har á-priskontrakt, som flera gånger påpekats, stora likheter med avtal som betalar ut ersättning på löpande räkning. Utförarens incitament till

kostnadsbesparingar är därmed mycket små. Principerna för riskfördelning mellan parterna är via de regler som styr utförandeentreprenaden också hårt uppstyrda:

Utföraren har ansvar för att arbetet utförs på ett skickligt sätt, medan beställaren bär alla andra risker för kostnadsöverskridanden.