Erkännande av utländska fastställelser

I en del fall har det redan före barnets ankomst till Sverige och i ett annat land meddelats ett avgörande om t.ex. fastställande av fader-skap. Vi ska här beskriva vad som gäller när så är fallet.

Bestämmelser om erkännande av utländska fastställelser av fader-skap genom bekräftelse eller dom finns i både IFL och NFL. Den

senare lagen gäller i förhållande till andra nordiska länder och har företräde framför IFL. Bestämmelserna i IFL och NFL innebär i huvudsak följande.

Utgångspunkten är att utländska fastställelser av faderskap är giltiga i Sverige, dvs. att de här tillerkänns rättsverkan i olika avseen-den. Det krävs dock att vissa grundläggande omständigheter är för handen och att det inte finns skäl att vägra ett erkännande. Vi in-leder med att beskriva de grundläggande omständigheterna.

En dansk, norsk, finländsk eller isländsk dom om faderskap är giltig i Sverige om den har vunnit laga kraft. Med dom jämställs en sådan förlikning som har ingåtts inför en domstol i Danmark (1 § NFL). För att ett utomnordiskt domstolsavgörande om faderskap ska vara gällande i Sverige, krävs det, förutom att avgörandet har vunnit laga kraft, att det med hänsyn till en parts hemvist eller medborgarskap eller annan anknytning har funnits skälig anledning till att talan prövades i det landet (7 § IFL). Bestämmelserna i IFL gäller även för avgöranden om föräldraskap enligt 1 kap. 9 § FB (10 a § IFL). Kravet på särskild anledning kan enligt förarbetena vara uppfyllt i sådana fall där barnet vid tiden för rättegången hade hemvist i den främmande staten eller fall där talan fördes mot en eller flera män som då hade hemvist i den staten (prop. 1984/85:124 s. 55).

Även en dansk, norsk, finländsk eller isländsk fastställelse av faderskap genom bekräftelse är giltig i Sverige (2 § NFL). En utom-nordisk sådan fastställelse är giltig i Sverige om den är giltig enligt lagen i det land där barnet eller den som lämnat bekräftelsen hade sin hemvist vid fastställelsen. Detsamma gäller om den är giltig en-ligt lagen i ett land där någon av dem då var medborgare. En utom-nordisk bekräftelse ska dessutom alltid anses giltig till formen om den uppfyller formföreskrifterna i lagen i den stat där den har läm-nats (8 § IFL). Bestämmelserna i IFL gäller även för fastställelser av föräldraskap enligt 1 kap. 9 § FB.

Det är som tidigare nämnts möjligt att vägra ett erkännande även om de grundläggande omständigheterna är för handen. Reglerna om de s.k. vägransgrunderna är formulerade på något olika sätt i NFL och IFL, men innebär i huvudsak följande.

En utländsk fastställelse av faderskap eller föräldraskap gäller normalt inte i Sverige om den strider mot en annan fastställelse som är giltig här, eller om det vid tidpunkten för den utländska

fastställel-sen redan pågår en rättegång som kan leda till en i Sverige giltig fastställelse. En utländsk fastställelse gäller inte heller om det t.ex. skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna fastställelsen (s.k. ordre public). För mer information om vägransgrunderna, se 3 och 5 §§ NFL samt 7, 8 och 10 a §§ IFL.

Svea hovrätt har i två ärenden2 prövat frågan om det kan anses strida mot svensk ordre public att erkänna en amerikansk dom i vilken två män har fastställts som barnets rättsliga fäder. Bakgrun-den i ärenBakgrun-dena var i allt väsentligt Bakgrun-densamma och följande. Det svenska paret, två manliga makar, hade genomgått ett surrogat-arrangemang i USA och vid behandlingen av surrogatmodern använt den ena mannens spermier. En amerikansk domstol hade sedan fastställt den mannen som barnets biologiska och rättsliga far, och den andra mannen som barnets rättsliga far. När männen och barnet kom hem till Sverige, uppstod frågan om den amerikanska domens giltighet här.

I det första ärendet angav hovrätten inledningsvis följande. Sverige saknar uttryckliga lagregler om surrogatmoderskap. Förekomsten av surrogatmoderskap kan därför inte sägas vara förenlig med svensk lagstiftning. Det förhållandet att barnet har tillkommit genom ett surrogatmoderskap är samtidigt inte tillräckligt för att den utländska fastställelsen ska anses vara uppenbart oförenlig med den svenska rättsordningen. Inte heller vad som upplysts om arrangemanget kring surrogatmoderskapet leder till en sådan slutsats. Hovrätten angav därefter följande.

Att erkänna avgörandet i den del det avser faderskapet för barnets genetiska far är väl förenligt med svensk rätt eftersom hans spermier har använts vid behandlingen av surrogatmodern. När det gäller den andra mannen, dvs. den genetiska faderns make, noterar dom-stolen att det enligt svenska adoptionsregler är möjligt för en make att adoptera den andra makens barn. Det är också möjligt att i vissa fall fastställa faderskap för en annan man än barnets genetiska far. Mot bakgrund av detta kommer hovrätten till slutsatsen att det inte heller finns några hinder mot att erkänna domen såvitt avser den andra mannen trots att han inte är biologisk far till barnet.

2 Hovrättens ärenden Ö 6952-14 (beslut den 7 oktober 2014) och Ö 9822-14 (beslut den 20 januari 2015).

Hovrätten kom alltså fram till att den amerikanska domen om faderskap skulle erkännas i Sverige. Hovrätten resonemang i det andra ärendet var i allt väsentligt detsamma som i det första ärendet. Detsamma gäller för utgången i ärendet. Inget av besluten över-klagades och Högsta domstolen har därför inte prövat den rele-vanta frågan.

Frågan om en utländsk fastställelse gäller i Sverige ska normalt prövas av den myndighet, t.ex. Skatteverket, där frågan aktualiseras (prop. 1984/85:124 s. 32 och 62). Det kan samtidigt förekomma att olika myndigheter gör olika bedömningar. Osäkerhet i fråga om en utländsk fastställelses giltighet i Sverige kan dessutom vara otillfreds-ställande för berörda parter. IFL innehåller därför en bestämmelse som möjliggör prövning av en fastställelses giltighet i Sverige i så-dana fall där fastställelsen har skett genom ett utländskt domstols-avgörande. Bestämmelsen, som finns i 9 § IFL, innebär att en tings-rätt kan pröva fastställelsens giltighet efter ansökan av någon som har varit med i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Även en svensk myndighet kan begära en sådan prövning. Någon motsvarande bestämmelse om prövning av andra fastställelsers giltig-het finns inte.

5.3 Regler om vårdnad, boende och umgänge

Internationellt privaträttsliga regler om vårdnad, boende och um-gänge finns framför allt i Bryssel II-förordningen3 och 1996 års Haag-konvention4. I förhållanden mellan Sverige och vissa länder kan även andra författningar vara tillämpliga. De viktigaste andra för-fattningarna är förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (fortsättningsvis 1931 års förordning), lagen (1977:595) om erkänn-ande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (fortsättningsvis 1977 års lag), lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om

3 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Förordningen har publicerats i Euro-peiska unionens officiella tidning (EUT L 338, 23.12.2003, s. 1–29).

4 Konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (dagtecknad i Haag den 19 oktober 1996).

flyttning av barn (fortsättningsvis 1989 års lag) samt lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL).

Bryssel II-förordningen är bindande och direkt tillämplig för alla EU-medlemstater utom Danmark. Utfyllande regler av betydelse för tillämpningen av förordningen finns i bl.a. lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. I förhåll-anden mellan Sverige och Finland ska bestämmelserna i 1931 års förordning gälla i stället för motsvarande bestämmelser i Bryssel II-förordningen (se artikel 59.2 i den sistnämnda II-förordningen och de förklaringar som har lämnats av Sverige och Finland). Det bör sam-tidigt tilläggas att 1931 års förordning har ett mycket smalare tillämp-ningsområde än Bryssel II-förordningen.

Artiklarna 1–53 i 1996 års Haagkonvention ska enligt 1 § lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention gälla som lag i Sverige. Bestämmelserna i konventionen ska dock inte tillämpas om man i stället kan tillämpa bestämmelserna i t.ex. 1931 års förordning eller 1977 års lag (artikel 52 i konventionen). Bryssel II-förordningen gäller framför konventionen i sådana fall där barnet har hemvist inom en medlemsstats territorium, utom Danmark. Detsamma gäller när det är fråga om att erkänna och verkställa en medlemsstats dom i en annan medlemsstat (artikel 61 i Bryssel II-förordningen). Konven-tionen ska dock gälla i den mån den har ett vidare tillämpningsom-råde än förordningen. Bryssel II-förordningen innehåller t.ex. inga bestämmelser om lagval och i detta avseende ska således konvention-en tillämpas. I mittkonvention-en av november 2015 hade sammanlagt 42 stater undertecknat 1996 års Haagkonvention.

När frågan om vårdnad, boende eller umgänge uppkommer i sam-band med ett äktenskapsmål mellan barnets föräldrar, gäller 1931 års förordning i förhållanden mellan de nordiska länderna. I andra fall gäller 1977 års lag i förhållanden mellan Sverige, Danmark och Norge. I förhållanden mellan Sverige och Finland gäller bestämmelserna i Bryssel II-förordningen i stället för bestämmelserna i 1977 års lag och i förhållanden mellan Sverige och Island gäller bestämmelserna i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av en dom, som meddelats i Island, i stället för bestämmelser i 1977 års lag.

1989 års lag kan vara tillämplig i förhållande till sådana länder som har tillträtt Europarådskonventionen5. Bestämmelserna i lagen ska dock inte tillämpas om Bryssel II-förordningen kan tillämpas (jfr artikel 60 d i Bryssel II-förordningen). De ska inte heller tillämpas i förhållande till de övriga nordiska länderna i den mån annat gäller (se föregående stycke) eller om barnet i fråga har fyllt 16 år (2 § lagen).

Bestämmelserna i IÄL ska inte tillämpas om bestämmelserna i 1931 års förordning är tillämpliga. De ska inte heller tillämpas om bestämmelserna i Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonven-tion är tillämpliga.

Det ovan anförda visar att den internationellt privaträttsliga reg-leringen på området är relativt komplex. Vilken författning som ska tillämpas bestäms till stor del av vilka länder som är eller har varit involverade i det enskilda fallet.

Vid de surrogatarrangemang i utlandet som innefattat personer från Sverige har frågor om vårdnad m.m. som regel inte prövats förrän barnet har kommit till Sverige. Frågorna har då oftast kunnat prövas enligt svensk lag (se kapitel 14) samt inneburit att barnets genetiska och rättsliga far beviljats ensam vårdnad om barnet. Det finns därför inte skäl att här lämna någon mer detaljerad beskriv-ning av de internationellt privaträttsliga reglerna om vårdnad, boende och umgänge.

5.4 Regler om ett barns folkbokföring

och medborgarskap

5.4.1 Folkbokföring

Ett barn som föds utom landet ska som regel inte folkbokföras i Sverige vid födseln. Undantag gäller i vissa fall om minst en av för-äldrarna är utsänd i svenska statens tjänst eller om det finns synner-liga skäl för att barnet ska folkbokföras i landet (2 § folkbok-föringslagen [1991:481]). Det senare undantaget ska enligt för-arbetena bara tillämpas i speciella undantagsfall (prop. 2012/13:120 s. 146). Om barnet ska folkbokföras i Sverige med stöd av nu nämnda

5 Konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (dagtecknad i Luxemburg den 20 maj 1980).

bestämmelser, ska barnets födelse anmälas till Skatteverket senast en månad efter födelsen (24 § lagen).

Om ett barn flyttar till Sverige, ska det folkbokföras här under förutsättningen att det kan antas få en sådan anknytning till landet som anges i 3 § lagen. Barnet ska således folkbokföras i Sverige om det anses vara bosatt här eller om det med hänsyn till samtliga om-ständigheter får anses ha sin egentliga hemvist här. Om barnet vid inresan till Sverige är en utlänning, måste det också uppfylla kraven i 4 § lagen (t.ex. kravet på uppehållstillstånd). I förarbetena anges det följande. Om modern är bosatt och folkbokförd i Sverige, bör förutsättningarna för folkbokföring vara uppfyllda direkt vid barnets ankomst till Sverige. Detsamma gäller om fadern eller en förälder enligt 1 kap. 9 § FB vid barnets inflyttning är folkbokförd i landet och dessutom vårdnadshavare till barnet (prop. 2012/13:120 s. 146).

När ett barn har flyttat till Sverige och ska folkbokföras här, ankommer det på barnets vårdnadshavare att göra en anmälan om inflyttning av barnet. Anmälningen ska göras till Skatteverket och inom en vecka efter det att barnet har vistats i Sverige mer än tre månader (26 och 30 §§ lagen). En anmälan om inflyttning ska inne-hålla uppgifter om bl.a. namn, personnummer, ny adress, inflytt-ningsdag, avsikten med vistelsen i Sverige och vistelsens beräknade varaktighet (28 § lagen). Bestämmelser om var barnet ska folkbok-föras finns i 6 § lagen (se avsnitt 4.5.1).

5.4.2 Medborgarskap

Ett barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födseln om en av barnets föräldrar är svensk medborgare eller om en avliden förälder till barnet var svensk medborgare vid sin död. Bestämmelserna, som finns i 2 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap, gäller oav-sett om barnet föds i Sverige eller utomlands.

Om barnet inte per automatik har fått svenskt medborgarskap vid födseln, kan barnet under vissa förutsättningar förvärva det genom en anmälan av den eller de som har vårdnaden om barnet. En förut-sättning för sådant förvärv är att barnet har permanent uppehålls-tillstånd i Sverige och en annan förutsättning är att barnet har hem-vist i landet sedan tre år eller, om barnet är statslöst, två år (7 § lagen). Kravet på uppehållstillstånd gäller dock inte om barnet är

medborgare i ett annat nordiskt land. I fråga om EES-medborgare och deras familjemedlemmar likställs uppehållsrätt med permanent uppehållstillstånd (20 § lagen).

En anmälan om förvärv av svenskt medborgarskap enligt 7 § lagen ska göras skriftligen och ges in till Migrationsverket eller, om anmäl-ningen avser en medborgare i ett annat nordiskt land, till länsstyrel-sen. Till anmälningen ska det bifogas ett personbevis eller, om anmälningen avser en person som inte är folkbokförd i Sverige, en annan likvärdig handling (22 § lagen samt 2 och 3 §§ medborgar-skapsförordningen [2001:218]). Den mottagande myndigheten ska göra den utredning som behövs i ärendet (7 § förordningen).

Om Migrationsverket beviljar en anmälan om förvärv av svenskt medborgarskap, ska verket skyndsamt underrätta Skatteverket om det. Migrationsverket ska också utfärda ett bevis om svenskt med-borgarskap (9 och 10 §§ förordningen). Det som nu har angetts om Migrationsverket gäller också för länsstyrelsen i de fall då det är läns-styrelsen som ska pröva en anmälan.