Hälso- och sjukvårdslagstiftningen Allmänna bestämmelser Allmänna bestämmelser

Målet för hälso- och sjukvården ska vara en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdig-het samt uppfylla kraven på god vård. Det senare innebär bl.a. att

vården ska vara av god kvalitet och lättillgänglig. Det innebär också att vården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Den som har störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården (2 § och 2 a § hälso- och sjukvårdslagen [1982:763], HSL, samt 1 kap. 6 § patientlagen [2014:821]).

Varje patient ska få information om de metoder som finns för undersökning, vård och behandling. Informationen ska anpassas till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och andra individuella förutsättningar. Den som lämnat informationen ska så långt det är möjligt försäkra sig om att mottagaren har förstått inne-hållet i och betydelsen av den lämnade informationen (2 b § HSL samt 3 kap. 1, 6 och 7 §§ patientlagen). Patienten ska också få en sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvali-tet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet (1 kap. 7 § patientlagen). Hälso- och sjukvård får nor-malt inte ges utan patientens samtycke och vården ska, så långt det är möjligt, utformas och genomföras i samråd med patienten. Om det finns flera tänkbara behandlingsalternativ, ska patienten få möj-lighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska också få den valda behandlingen om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behand-lingen framstår som befogat (3 a § HSL samt 4 kap. 2 §, 5 kap. 1 § och 7 kap. 1 § patientlagen).

Förbud mot diskriminering

Inom hälso- och sjukvården råder ett förbud mot diskriminering. Förbudet, som gäller också för annan medicinsk verksamhet, hind-rar dock inte att kvinnor och män behandlas olika om en sådan behandling har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet. Detsamma gäller för särbehandling på grund av ålder (2 kap. 13–13 b §§ diskriminerings-lagen [2008:567]).

Personuppgiftsbehandling och sekretess

Informationshanteringen inom hälso- och sjukvården ska vara orga-niserad på ett sådant sätt att den tillgodoser patientsäkerhet och god kvalitet. Personuppgifter ska utformas och behandlas så att patientens och övriga registrerades integritet respekteras. De ska också hanteras och bevaras så att obehöriga inte får tillgång till dem (1 kap. 2 § patientdatalagen [2008:355] och 10 kap. 1 § patientlagen). Personuppgifter får behandlas inom hälso- och sjukvården om det behövs för att fullgöra de skyldigheter som anges i 3 kap. patient-datalagen, bl.a. skyldigheten att föra patientjournal, och för att upprätta annan dokumentation som behövs i och för vården av patienten. Personuppgifter får också behandlas om det behövs för att t.ex. upprätta annan dokumentation som följer av lag, förord-ning eller annan författförord-ning (2 kap. 4 § första stycket 1 och 3 patient-datalagen).

En patientjournal ska innehålla de uppgifter som behövs för en god och säker vård av patienten. Som exempel kan nämnas uppgifter om patientens identitet, bakgrunden till vården och ställd diagnos samt uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder. Som ytterligare exempel kan nämnas uppgifter om den information som har läm-nats till patienten och de ställningstaganden som har gjorts i fråga om valet av behandlingsalternativ. En patientjournal får också inne-hålla andra uppgifter som enligt lag eller annan författning ska an-tecknas i en patientjournal (3 kap. 5–7 §§ patientdatalagen).

Inom hälso- och sjukvården gäller sekretess för uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, exempelvis insemination och befruktning utanför kroppen (25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400], OSL). Sekretessen hindrar dock inte att uppgifter läm-nas till en enskild enligt vad som föreskrivs i 6 och 7 kap. lagen om genetisk integritet m.m. (25 kap. 11 § 6 OSL). Denna sekretess-brytande bestämmelse gör det möjligt för personer som har tillkom-mit genom en assisterad befruktning med donerade könsceller att inhämta information om donatorn, se avsnitt 4.2.3.

Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

De allmänna riktlinjerna för prioriteringar inom hälso- och sjuk-vården redovisades år 1996 och då i propositionen Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop. 1996/97:60). Riksdagen har ställt sig bakom dessa riktlinjer (bet. 1996/97:SoU14 och rskr. 1996/97:186) och de gäller än i dag. Vi ska i det följande lämna en kort beskriv-ning av innehållet i riktlinjerna och vad som enligt dessa gäller för ofri-villig barnlöshet. Beskrivningen baseras på innehållet i förarbetena. Alla prioriteringar inom hälso- och sjukvården ska göras med-vetet och i en öppen process. De ska också vara baserade på tre principer. Principerna är människovärdesprincipen, behovs-solidari-tetsprincipen och kostnadseffektivibehovs-solidari-tetsprincipen, och de utgör till-sammans en etisk plattform. Den första principen, människo-värdesprincipen, är den viktigaste inom hälso- och sjukvården, och den innebär att alla människor har lika värde och samma rätt obero-ende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Behovs-solidaritetsprincipen innebär att resurserna bör fördelas efter behov, och kostnadseffektivitetsprincipen innebär att man vid valet mellan olika verksamheter eller åtgärder bör eftersträva en rimlig relation mellan kostnader och effekt (mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet). Kostnadseffektivitetsprincipen ska vara underordnad de två andra principerna. Människovärdesprincipen och behovs-solidaritetsprincipen kommer i dag till uttryck i 2 och 2 a §§ HSL (se ovan).

Det finns fyra breda prioriteringsgrupper. I den första gruppen ingår bl.a. vård av livshotande akuta sjukdomar och vård av svåra kroniska sjukdomar samt palliativ vård och vård i livets slutskede. I den andra gruppen ingår prevention och habilitering/rehabilitering. I den tredje gruppen ingår vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar, och i den fjärde gruppen ingår vård av andra skäl än sjukdom eller skada. När det gäller ofrivillig barnlöshet, anges det i förarbetena bl.a. följande. Det finns hos flertalet barnlösa par en påvisbar biologisk rubbning såsom resttillstånd efter tidigare sjuk-dom eller en pågående kronisk sjuksjuk-dom och därmed ett klart hälso-relaterat behov. Behandlingar mot ofrivillig barnlöshet bör därför ingå i den tredje prioriteringsgruppen.

Avsikten med riktlinjerna från år 1996 är att de ska vara väg-ledande för de som i olika sammanhang har att fatta beslut som rör

prioriteringar i vården. Socialstyrelsen har tagit fram nationella rikt-linjer inom en del områden. Tanken med de senare riktrikt-linjerna är att de ska utgöra ett stöd i arbetet med prioriteringar och att de ska ge vägledning om vilka behandlingar och metoder som olika verk-samheter i vård och omsorg bör satsa resurser på. Inom området ofrivillig barnlöshet har det ännu inte tagits fram några nationella riktlinjer.1

4.2.2 Allmänna förutsättningar för en assisterad befruktning