Förfarandet vid adoption

6.4.1 Nationell adoption

Med nationell adoption avses här att en eller två sökande i Sverige adopterar ett barn med hemvist i landet. Det kan vara fråga om adoption av ett spädbarn, ett äldre barn i ett familjehem eller en vuxen person. Det kan också vara fråga om adoption av en makes barn, s.k. närståendeadoption.

Nationella adoptioner kan aktualiseras när personer har genom-gått en assisterad befruktning i utlandet och tagit med sig barnet till Sverige, eller när barnet fötts här. Detsamma gäller när personer har deltagit i ett surrogatarrangemang i utlandet.

Vid en nationell adoption tillämpas de regler i föräldrabalken och socialtjänstlagen som har behandlats i tidigare avsnitt (se av-snitten 6.2.1 och 6.2.3). Om ett ärende har en internationell anknyt-ning, kan det också bli aktuellt att tillämpa internationellt privat-rättsliga regler (se avsnitt 6.3). Reglerna i innebär i huvudsak följande. En svensk allmän domstol är normalt behörig om sökanden eller sökandena har hemvist i Sverige och ska, om den är behörig, tillämpa svensk lag. Domstolen ska inhämta behövliga samtycken och yttran-den samt pröva om förutsättningarna för en adoption är uppfyllda. Om domstolen beslutar om adoption, ska barnet betraktas som adoptantens barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar. Undantag gäller om en make har adopterat den andra makens barn. I ett sådant fall ska barnet anses om makarnas gemensamma.

6.4.2 Internationell adoption

De flesta adoptioner avser sådana barn under 18 år som har hemvist utomlands. Dessa adoptioner benämns här internationella adop-tioner. Antalet barn som kommer till Sverige efter förmedling av en auktoriserad adoptionsorganisation har minskat kraftigt under 2000-talet. År 2002 uppgick antalet sådana barn till 1 008 och år 2014 upp-gick motsvarande antal till 345.6

Vid internationella adoptioner tillämpas framför allt lagen om internationell adoptionsförmedling, socialtjänstlagen och 1997 års lag.

6 Myndigheten för internationella adoptionsfrågors årsredovisning 2014 s. 8.

Om barnets hemvistland är ett annat nordiskt land eller ett land som inte har tillträtt 1993 års Haagkonvention, kan det också bli aktuellt att tillämpa reglerna i 1931 års lag respektive 1971 års lag. Reglerna innebär i huvudsak följande.

En internationell adoption måste som regel ske genom förmed-ling av en auktoriserad adoptionsorganisation. Undantag gäller för enstaka adoptioner som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmedling av en sådan organisation (enskilda adoptioner). Det första steget i en internationell adop-tionsprocess är därför ofta att sökanden eller sökandena anmäler sitt intresse hos en auktoriserad adoptionsorganisation. Sökandena ansöker härefter om socialnämndens medgivande till att i adoptions-syfte få ta emot ett barn med hemvist utomlands. När socialnämn-dens medgivandeutredning har sammanställts och dokumenterats i en utredningsrapport, sköter den auktoriserade adoptionsorganisa-tionen kontakterna med utlandet.

När en utländsk kontakt har bedömt att en tänkt placering hos sökandena är till ett visst barns bästa, får sökandena ta ställning till förslaget att adoptera det barnet. Om sökandena godtar förslaget och således bestämmer sig för att gå vidare med adoptionen, ska de göra en anmälan om det till socialnämnden. Nämnden ska skynd-samt, och senast inom två veckor, pröva om adoptionsförfarandet ska få fortsätta. Vid denna prövning gör socialnämnden en bedöm-ning av sökandenas behörighet och lämplighet att adoptera det aktuella barnet. Om nämnden samtycker till att förfarandet får fort-sätta, måste sökandena invänta ett besked om att kunna resa till barnets hemvistland för att hämta hem barnet. Vid en enskild adop-tion krävs det, utöver ovanstående, att Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd – innan barnet lämnar sitt hemvistland – prövar om förfarandet är godtagbart.

Det praktiska förfarandet i barnets hemvistland varierar från land till land. Vissa länder kräver t.ex. att sökandena vistas en viss tid i landet tillsammans med barnet innan landets myndigheter be-slutar om adoption eller godkänner att sökandena i adoptionssyfte tar med sig barnet till Sverige.

När det i barnets hemvistland har meddelats ett adoptionsbeslut, uppkommer frågan om det beslutet erkänns i Sverige. Så är t.ex. fallet om barnets hemvistland är anslutet till 1993 års Haagkonven-tion. Om det utländska beslutet inte per automatik erkänns i Sverige,

kan Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd efter ansökan av sökandena godkänna att beslutet ska gälla här. I andra fall måste ett adoptionsbeslut meddelas av en svensk domstol (4 kap. 9 § FB). Ett barn som inte har fyllt 12 år och som adopteras av en svensk medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare om det adop-teras i ett nordiskt land eller om det adopadop-teras genom ett utländskt beslut som godkänts eller annars gäller i Sverige enligt 1971 års lag eller 1997 års lag (4 § lagen [2001:82] om svenskt medborgarskap). Om barnet är svensk medborgare, behöver det inte ha uppehålls-tillstånd för att resa till och bosätta sig i riket. I en del andra fall måste barnet däremot ha beviljats uppehållstillstånd före inresan till Sverige. Bestämmelser om detta har behandlats i avsnitt 5.5.

Det är möjligt för en sökande att vända sig direkt till en allmän domstol med en ansökan om adoption, dvs. utan att först ha fått medgivande av socialnämnden eller tillstånd av Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. Undantag gäller för de ärenden som omfattas av 1993 års Haagkonvention, vilka alltid måste in-ledas i socialnämnden (3 § första stycket i 1997 års lag och arti-kel 14 i konventionen).