Den upptäckarstyrda forskningsmetoden omfattar inte bara den reflekte-rande texten utan beskriver också en konstnärlig arbetsprocess. Essän tycks mig vara lämplig, skräddarsydd form för att göra detta och den är också en vanlig genre inom den konstnärliga forskningen. Dess
prövan-de karaktär är kongenial med prövan-det konstnärliga och reflekteranprövan-de arbetet.
Och detta prövande tillvägagångssätt är också tillåtande för de forskare som inte vill eller kan ikläda sig den akademiska prosan. Och
försökan-det är produktivt genom att försökan-det tillåter försökan-det misslyckande som stannar upp
arbetet och reser en spegel framför forskaren som ser bakåt mot den väg som ledde fram till misslyckandet. På detta vis speglas processen och berättelsen om prövandet blir till en tillgång i arbetet.24
Men essäns relation till vetenskapen och konsten är inte helt okomplice-rad. Den kan sägas befinna sig mellan vetenskapens kunskapskrav och kon-starternas gestaltande förmåga.25 (Och kanske gäller detsamma för den konstnärliga forskningen?) Den favoriserar upptäcktsfärder, glidningar mellan fiktion och icke-fiktion och applåderar infallen. Aldous Huxley
OLIKA METODER OCH RELEVANS
framhåller tre huvudaspekter i förordet till sina samlade essäer som i varje fall kan appliceras på min konstnärliga forskning.261. Det personliga och självbiografiska (jaget i mina texter). 2. Det objektiva, faktiska, konkreta och enskilda (fakta om verken inklusive deras kontexter men också konkre-ta påståenden i texten). 3. Det abstrakkonkre-ta och universella (teorier och hur ver-ken relaterar till teori och/eller konst). Huxley menar att en essä inte måste innehålla alla dessa tre aspekter, men ju fler desto bättre. Han framhåller också den kvantitativa aspekten – en essä är relativt kort till sin natur. Detta medför att dess kapacitet är begränsad men, påpekar Huxley, en samling essäer kan täcka det mesta. Och jag vill tillägga att en essäsamling också kan utgöras av en antologi, alltså en essäsamling med bidrag från olika för-fattare. Och en sådan framstår för mig snarlik en utställning som utgör en
samling verk, vilket också reflekterar en aspekt av mitt arbete. I mitt fall
kan essäerna tillsammans också utgöra ett slags tematisk utställning på temat upprepning och omtagning. Och min utgångspunkt är att verken och essäerna är delar av samma praktik – den konstnärliga forskningens. Essäerna har alltså inte kommit till som svar på verken, och verken är inte enbart exempel på vad texterna diskuterar utan text och verk har vuxit fram tillsammans på den mötesplats som den konstnärliga forskningen utgör.
Redaktören och curatorn får här samma funktion: de sammanställer ett antal verk och skapar en helhet som fungerar som ett enskilt verk. Kontexten belyser essäerna/verken på olika vis men de kan samtidigt tala i egen sak och med varandra och har uttalade upphovsmän. Jag tror också att essän är lämplig för mitt arbete då det är en form som alltmer återkommer i mina verk – Sleeper är till och med en essäsamling där den sammantagna helheten verkligen är påtagligt större än de adderade delarna. Men essän är inte bara ett slags konstform i sig utan också en metapraktik, en gestaltning av konst, av det gestaltade:
Essäns didaktiska grundprincip har ända sedan Montaigne varit att fram-ställningssättet är ett slags självupplärande i konsten att granska grunder-na för det redan inlärda. Det är också utgångspunkten hos Lukács – och Adorno: ”Gestaltung des Gestalteten”, gestaltandet av det gestaltade, formandet av det redan formade. Och däri ligger också en provokation: att verksamheten överskrider vad samtiden håller för att vara god smak.
OLIKA METODER OCH RELEVANS
Det är där vi befinner oss: i ett läge där vi riskerar att överskrida vad som skulle kunna kallas ”den goda smaken inom vetenskapen”. Prövningen och den kritiska potentialen måste följa andra regler än för normal veten-skaplig konsensus, eftersom det avgörande kriteriet kommer att ligga i den språkliga utformningen, i kompositionen och i redovisningssättet. Tål ämnet överhuvudtaget skrift? Tål skriften ämnet? Överlever förstå-elsen den verbala kodifieringen?27
Jag tror att intressanta konstverk tål att talas om, alltså att förståelsen över-lever den verbala kodifieringen, inte minst i essäns kongeniala form. Resonemanget ovan tangerar idén om att konstnärer inte kan eller bör tala om sin konst, i synnerhet inte om ett pågående arbete, eftersom man ris-kerar att luften då går ur det. Denna föreställning om att trollen spricker i solen är problematisk. Den hävdas ofta men jag har under de år jag arbe-tat med min egen avhandling och deltagit i ett otal seminarier och inte upp-fattat att något enda konstprojekt tagit skada av att utsättas för dem. Tvärtom. Och historiskt sett har konstnärer av olika slag ofta arbetat i grupp, kritiserat varandras arbeten, genomfört uppläsningar av pågående arbeten, fört ateljésamtal och så vidare. Jag vill alltså påstå att seminarie-formen i olika skepnader är en del också av konstens historia. Visserligen kan jag tänka mig att man i vissa lägen i en arbetsprocess har ett särskilt stort behov av koncentration och inte vill störas, men det handlar snarare om psykologi än om poetik. Jag misstänker att rädslan för att trollen skall spricka i solen har ytterligare två orsaker, en sociologisk och en logocen-trisk. Först och främst så tror jag att rädslan är kopplad till den aura av mystik som är en del av konstnärsrollen hotas av att man talar och skriver om konstprojekt under arbete. Vidare kan föreställningen om det talade och skrivna språkets överhöghet i vår kultur äga sin riktighet, men detta innebär inte att man måste anpassa sig till den. Kanske kan det vara en av den konstnärliga forskningens uppgifter att i stället diskutera den kritiskt. Och kanske bygger en uppfattning om konstprojektets sårbarhet för ord på en outtalad ringaktning av konstens eller konstnärens förmåga att försva-ra sig. Den konstnär som upplever att ett verk eller ett pågående projekt drabbas av en pågående verbal kodifiering eller kontextualisering skulle kunna svara med en icke verbal kodifiering, alltså med sin konst. Eller så Avhandling 18 mars INTELvers.6.0:Layout 1 11-03-18 13.59 Sida 34
kan konstnären helt enkelt ge svar på tal med ord.
Ett produktivt sätt att, som Gunnar D Hansson uttrycker det ovan: ”överskrida’den goda smaken inom vetenskapen’”, men undvika att hamna i clinch med den akademiska traditionen är att acceptera den konstnärliga forskningen inte bara som en hybrid eller brygga utan som en essäistisk mötesplats där olika traditioner och kunskapsformer kan sammanstråla men inte nödvändigtvis uppgå i varandra.28 (Också den enskilde forskaren kan vara en sådan mötesplats.) Då undviker man också problemen som antyds i Hanssons text genom en inkluderande idé om samexistens, en idé om konstnärlig forskning som ett slags socialt forum. Den kan då, liksom essän, få ett polyfont drag, något av ett run-dabordssamtal över sig. Och då kan det uppstå en situation där alla är vinnare i stället för den sorgliga skvadern lose-lose hopmonterad av överblivna rester. Den konstnärliga forskningen kan då ses som ett soci-aliserande mellan universitetets och konstens traditioner och mellan dessa discipliners utövare.