En utställningsplats är knappast begränsad till ett galleri, en konsthall, ett museum eller ett privathem. Till detta måste läggas jordkonst, virtu-ell konst, platsspecifik konst annorstädes, trycksaker, instruktioner, hän-delser, frånvaro, ljud och röster och så vidare. Men för att göra det enkelt för mig inkluderas alla dessa möjligheter i ”utställningen”, ”utställnings-platsen” och ”konstverket”.
Om en curaterad utställning kan ses som ett intertextuellt spel eller drama så bör utöver de tidigare nämnda deltagarna också den plats där utställningen äger rum införlivas i ensemblen. Den mesta konsten är ju rumsligt orienterad.154Detta kan tyckas vara en självklarhet, men är det inte, trots att begreppet ”kontext” brukats flitigt i minst ett par decenni-er.155Ibland talas det i dessa sammanhang om en ”avsändare” men det är inte ett helt lyckat begrepp eftersom det implicerar ett enhetligt subjekt. I stället bör en institution betraktas som ett komplext sammanhang, som en struktur.
Curatorn Bruce W. Ferguson pekar i en artikel på denna svårighet hos konstinstitutionernas att se sig själva som produkter av sin historia, byggnadens arkitektur, personalen, skyltning med mera och hur detta uttrycks i en utställnings helhet, genom dess olika delar. 156 Institutionerna borde i högre grad ägna sig åt självreflektion. Trots Fergusons motvilja mot att tala om utställningar som texter tar han sig friheten att tala om en utställning som ett yttrande:157
If an exhibition of art is like an utterance or a set of utterances, in a chain of signification, it can be considered to be the speech act of the institution. And, like a speech act the exhibition finds itself in the center of an envi-ronment of signifying noises. Less like a text then, more like a sound.158 Avhandling 18 mars INTELvers.6.0:Layout 1 11-03-18 13.59 Sida 128
En poäng med Fergusons metod att tala om utställningen som ett yttran-de är att i varje fall muntligt yttranyttran-de är ett ljud och att yttran-det liksom myck-et av konsten ofta är rumslig. Vidare diskuteras intertextualitmyck-et ofta i ter-mer av rymd och den komplexa väven av kopplingar verkar vara ter-mer begriplig som tredimensionell. Intertexten (dialogen) befinner sig mel-lan två texter. Även om den plats detta melmel-lanrum opererar är oprecis så är det svårt att tänka sig det utan att använda rumsliga begrepp. Jag tän-ker mig dessa platser eller relationer eller strukturer eller nätverk som mikrovärldar som manifesteras som töjbara nebulosor. Inom dessa struk-turer kan dess delar diskuteras utan att man riskerar att fastna i en vär-deförstörande relativism eller nihilism.159 Dock svävar de i en större rymd som är svårare att bestämma. Som Barthes skriver i inledningen till
S/Z: ”den unika texten är […] en ingång till ett nätverk med tusen
ingångar”.160Vidare:
Texten i sin helhet kan liknas vid himlen – både platt och djup, samt slät, utan ytterkanter och utan utprickade ytor […] En lexi [den beståndsdel av texten B. analyserar, min anm.] är endast höljet kring en semantisk volym, den mångfaldiga textens vågkam, denna text vars tänkbara […] betydelser ligger under diskursens flöde: lexin och dess beståndsdelar kommer sålunda att bilda någon sorts mångfasetterad kub161
Barthes uppehåller sig i sin texttolkning inte vid textens grafiska form, utgivarens identitet med mera – paratextualiteten – på ett sådant sätt att det kan överföras på en diskussion om en utställnings temporära inslag. Texten är för honom frikopplad från sådana tillfälliga sammanhang – i denna mening är den tidlös – utan knyts till andra, språkliga diskurser.
Vad gäller en utställning så är dess formgivning och dess ”utgivare” ofrånkomliga storheter. Bruce W. Ferguson har rätt i att varje konstinsti-tution är en komplex struktur som mer eller mindre omedvetet uttrycker sig genom utställningar. Ett sätt att undersöka sådana strukturer är att poängtera den specifika utställningsplatsen och dess olika paratextuella begrepp: installation, skyltning, katalog, pressmeddelande, informations-blad och så vidare. En vinst med detta är att utställningen delvis kopplas fri från curatorn som en mer eller mindre allenarådande konstruktör och
PLATSEN
också delvis från verkens innehåll och kontextualiseras av. En utställning är förstås varken naturlig eller en rent mekaniskt fabricerad produkt utan ett koncentrerat uttryck för en mängd beslut och förutsättningar. Ett ytt-rande så som en utställning, yttras inte av ett enskilt subjekt utan är ett resultat av flera deltagares insatser och en mängd omständigheter (histo-riska, sociala, ekonomiska et cetera.).162Ett sätt att diskutera dessa frågor är att diskutera museipedagogikens roll. Relationen mellan konstinstitu-tionerna, konstnären, konstverket och publiken är i hög grad beroende av konstpedagogiken.
Pedagogen är en tydlig exponent för en konstinstitution. Pedagogen som företeelse har sina historiska rötter i predikstolen som uttolkare och förmedlare av makten, gudomlig såväl som världslig. Konstpedagogen står mellan konstverket och publiken, förklarar, berättar, värderar och tolkar. Enligt en klassisk – och förlegad – modell som fortfarande före-kommer på en del institutioner utgör intendenter och chefer på och vissa kritiker en Olymp. Pedagogen är då budbäraren mellan Olympen och den vanliga utställningsbesökaren.
Det saknas en diskussion där man kontextualiserar pedagogens roll och inte bara diskuterar pedagogiska metoder utan också ställer frågan på vilket eller vems uppdrag pedagogen agerar. Är pedagogen ett tomt språkrör som andra aktörer kan skicka rörpost genom? Vilka är egentli-gen pedagoegentli-gens lojaliteter? Utställningsintedenten representerar institu-tionen och har genom att visa ett verk också tagit ställning för det. Innebär detta att pedagogen också måste uppskatta verket? Förmedlar pedagogen alltså den officiella åsikten i en predikostol eller har han eller hon egna åsikter? Är pedagogen lojal med konstnärens intentioner? Ersätter pedagogen konstnären som lämnat scenen? Är publiken pedago-gens egentliga uppdragsgivare? Kan pedagogen förmedla en idé om ett verk som går stick i stäv med konstnärens? Detta är frågor institutioner-na måste svara på och jag instämmer därför i Fergusons uppmaning till institutionerna att förstå och kontextualisera sin verksamhet.
I min erfarenhet av att arbeta med institutioner tas relativt liten hän-syn till platsens yttranden, dess tillfälliga och permanenta dialekter, betoningar, fördelar och tillkortakommanden. Visserligen är man med-veten om att en utställnings uttryck påverkas av hur den installeras. Inte Avhandling 18 mars INTELvers.6.0:Layout 1 11-03-18 13.59 Sida 130
minst den vita kuben utvecklade en stor känslighet för ”hängningens” betydelse hos konstnärer och intendenter. Men en rad faktorer påverkar en utställnings karaktär. Den permanenta arkitekturen är i de flesta fall orubblig.163Det beror på att det varken finns pengar eller tid för sådana ingrepp. Byggandet av utställningselement, måleri och installation av teknisk utrustning är ofta beroende av teknikernas möjligheter och per-sonliga inställning till institutionens arbete i allmänhet och till den ansvarige intendenten och den specifika utställningen.
En utställnings grafiska profil är i princip en del av institutionens generella profil. Det finns ekonomiska motiv till detta men jag tror att det är minst lika viktigt för institutionen att utställningen inordnas i det språk som är institutionens varumärke. En enskild utställning är ett ytt-rande som fälls av institutionen, inte av konstverken eller konstnärerna.