För Bachtin är medvetandet en del av, eller en konsekvens av, kroppens existens och därmed varande i tid och rum.136De dialogiska relationerna finns från mikronivå som biologisk stimuli-respons, till språkliga dialo-giska relationer med andra personer, hjältar och så vidare. Jag tänker mig dessa platser eller relationer eller strukturer eller nätverk som mikrovärl-dar som manifesteras som töjbara nebulosor.
Ett av Bachtins nyckelbegrepp – karnevalen – placerar språket i rum-met, på torget, vilket väsentligt understryker begreppets tillämpbarhet på konst och utställningar. Man kan helt enkelt, med Holquist, tänka sig intertextuella relationer som rent fysiska, som interkroppsliga
relatio-ner: ”The body is, if you will intercorporeal in much the same way as
the novel is intertextual. Like the novel, the body cannot be concieved outside a web of interrelations of which it is a living part.”137 Michail Bachtins intresse för Rabelais och den folkliga karnevalen, den groteska
PLATSEN
kroppen och torget som en skådeplats är helt enkelt ett möjligt sätt att också tala om en utställningsplats och relationerna mellan verken.138Då avser jag interrelationer i vid bemärkelse, som för romanen, det vill säga relationer som också kan sträcka sig ut över tid och rum, som inte bara begränsas av en utställnings ofta definierade territorium.
I sin bok om Rabelais talar Bachtin om hur vårt sätt att förstå och beskriva förändringen av kroppen har förändrats. I historien finner han exempel på den groteska kroppen redan i antiken och menar att det är först sedan 1600-talet man skiljt mellan det privata och de officiella ken: ”Mellan det familjära språket och det officiella, ”anständiga” språ-ket har det här dragits en ytterligt skarp gräns.”139I de officiella diskur-serna blir kroppen slät, solid och utplattad och anständig. Den groteska kroppen är dess motsats, den har stora organ och utväxter (näsor, könsor-gan, vårtor …) som skjuter ut ur kroppen och liksom överskrider dess gränser. Denna kropp är också rik på håligheter (anus, mun, sköte …) och ur dessa öppningar utsöndras vätskor (snor, slem, urin, avföring …). Det är kroppen som en natur i ett ständig flux.
Den groteska kroppen är som vi ofta framhållit en kropp i vardande. Den är aldrig färdig, aldrig fullbordad: den formas och skapas ständigt och den formar och skapar själv en annan kropp: vad mer är, denna kropp slukar världen och slukas själv av världen […] ätande drickande, förrät-tande av naturbehov (och andra avsöndringar: svettning, snytning, nys-ning), samlag, havandeskap, förlossning, växt, ålderdom, sjukdom, död, sönderslitande, sönderstyckande, uppslukande av en annan kropp – uts-pelas vid kroppens och världens gränser; i alla dessa händelser i det kroppsliga dramat är livets början och slut sinsemellan oupplösligt sam-manflätade.140
Bachtin talar om en kollektivitet där det inte finns tydliga gränser mel-lan kroppar, kropp föds ur kropp, livet pågår och det är långt till vår tids individualiserade och ändliga liv.141Jag tänker mig att även dessa fysis-ka relationer fysis-kan brufysis-kas i förståelsen av en utställningssituation. Konstverk kan vara rent begreppsliga, påtagligt fysiska eller en bland-ning av dessa två egenskaper. Man skulle då kunna tala om konst och Avhandling 18 mars INTELvers.6.0:Layout 1 11-03-18 13.59 Sida 124
utställningar som både intertextuella och interkorporella.142Bachtin talar inte bara om kroppar utan också att ”ett föremål [i grotesken, min anm.] kan överskrida inte bara sina kvantitativa utan också kvalitativa gränser, att det kan växa utöver sig självt och blanda sig med andra föremål.”143
Liksom romanen är en mötesplats för texter, ett slags organiserat cite-rande, är kroppen för Rabelais också ett liknande slags mikrokosmos. Även om han, enligt Bachtin, inte attraherades av samtidens magiska tänkande kring kroppen så kunde han i materialistisk anda betrakta krop-pen som ”den mest fullkomliga formen av materiens organisering, och den är därför nyckeln till hela materien. Den materia, varav hela univer-sum består, visar i människokroppen sin sanna natur och alla sina hög-sta möjligheter”144I överförd bemärkelse kan man tänka sig utställning-en som beståutställning-ende av kroppar.
Daniel Birnbaum: [din idé om verken i en utställning] som
mikrokos-mos påminner mig om speglingarna i Borges noveller eller i Leibniz
Monadologi. Detta att varje del av ett konstverk (eller för all del av
kos-mos) speglar varje annan del är en idé man finner i barockens tänkande. Men vissa speglar är så skeva att spegelbilden blir fullständigt förvrängd. Med feltolkningar menade jag sådana medvetna förvrängningar.145
Andreas: Ja, kroppen är då ett slags mikrokosmos som i sin
fullkom-lighet ger oss möjfullkom-lighet att förstå universum och detta verkar samman-falla med det romaniska. Det är den egenskap som inte bara finns i den goda romanen utan är den kunskapsform i vidare bemärkelse som mest övertygande kan ordna olika slags erfarenheter och sätta dem i dialog med varandra. Denna egenskap finner Bachtin hos Dostojevskij och Rabelais men den kan också hittas i andra språkliga, dialogiska samman-hang. Jag tänker mig att den groteska kroppen med sin öppenhet, sin mottaglighet och utåtriktade aktivitet är en plats där denna romaniskhet kan utspela sig.
Genom att betrakta Mary Shelleys roman Frankensteins monster, en
modern Prometheus med Bachtins ögon får Holquist möjlighet att tala
om kroppen som romanisk och fysiskt ”intertextuell”, som en förtätad och organiserad struktur: ”as a parable about relations between other-ness, bodies and intertextuality.”146Och detta ger mig i min tur möjlig-het att tänka mig fysiska objekt, konstobjekt som intertextuella. De
PLATSEN
konstnärliga och curatoriska arbetena blir i denna mening analoga. Holquist påpekar inledningsvis att inte minst romantiteln är dubbel-verkande: ”Frankenstein” är både skaparens och monstrets namn. Och undertiteln, Den moderna Prometheus, lägger till en – intertextuell – referens till en klassisk myt bortom både bokens pärmar och det fysiska monstret.147Han är varken född ur intet eller ensam. Holquist vill förstå monstret som ett slags brygga, som både text och kropp:
Frankenstein’s monster springs from the library as much as he does from the charnel house and laboratory: he is made up not only from other bod-ies from the past, but like Mary Shelley’s novel, from other books from the past.148
Holquist noterar att Frankenstein föds utan språk och därför är omänsk-lig i Bachtins mening. Men författaren Shelley erbjuder det material – det språk – och de omständigheter Frankenstein behöver för att lyckas med det livgivande experimentet som denne i sin tur erbjuder sitt mons-ter.149Holquist gör här ett misstag, eller är i varje fall otydlig på en cen-tral punkt.150 Han glider sömlöst och okommenterat mellan det textuel-la monstret, det som omtatextuel-las på boksidorna, och ett eventuellt fysiskt levande monster. Talar han om ansamlingar av ord på boksidor eller ett bricolage av kroppsdelar som sammanfogats till en monstruös (grotesk!) kropp som vandrar på stadens gator? (Intressant nog skriver Montaigne i början av sitt essäförfattande om essän som en grotesk kropp som sam-manfogats av disparata detaljer: ”What are these essays but grotesque bodies pieced together of different members ”151) Holquist skiljer ju i citatet ovan på biblioteket och likhuset och glömmer i hastigheten att det likhus Frankenstein besöker snarare befinner sig inuti detta bibliotek än bortom det. Och biblioteket befinner sig knappast i likhuset. Holquist gör samma glidningar som Lawrence Weiner mellan det som betecknar och det betecknade, mellan ordet ”monster” och ett monster.
Q: Och du är uppenbarligen tillbaka i kapitlet ”Begrepp som materia”.
Var är kropparna?
Andreas: Ja, det stämmer. Jag förlorade kursen eftersom jag följde
Holquist i spåren. Han gör tydligen inte någon skillnad på en kropp i en Avhandling 18 mars INTELvers.6.0:Layout 1 11-03-18 13.59 Sida 126
text och en fysisk kropp. Men det är på något vis drabbande med förfat-tarens position på gränsen mellan text och den verklighet som inte är text. Författaren som ett slags medium, en brygga …
Q: Men varför överhuvudtaget då göra sig besväret att tala med
Holquists monster?
Andreas: Holquists text är en analogi som är användbar för att
reso-nera med. Analogin, eller metaforen, är huvudpoängen.
Q: Kropp och text intill förväxling och förblandning.
Andreas: Varför inte? Vivisektion och dekonstruktion så att det står
här-liga till!
Q: Operationen lyckades men patienten dog. … Du tappar visst tråden
igen. Försöker du igen att antyda ett slags ersättningsfest där författare, Frankenstein och den senares monster byter plats och kroppen då blir text, eller yttrande, och yttrandet kropp? Du snubblar ner i din egengräv-da grav! Eller är det Holquist som vinglar omkring?
Andreas: Jag inser som sagt att gränsen mellan text och kropp inte
upphävs eller otydligörs av att man ignorerar den, vilket Holquist gör. Frankensteins monster är inte en av de frustande, stinkande slukande kropparna i en karneval. Men jag instämmer med Holquist och hans tolk-ning av Bachtin att kroppar har interrelationella samband. Det viktiga för mig är att visa att det är rimligt att använda Bachtins tänkande på en utställnings både begreppsliga och konceptuella aspekter. Och jag vill påstå att konstverk i en utställningssituation kan ha just dessa olika inter-relationer med varandra, både fysiskt och begreppsligt. Och just de kroppsliga relationerna hänförde Holquist till Bachtins groteska kroppar i karnevalen. Konstverken har kanske just en sådan mening en grotesk sida, också rent begreppsligt. De har ingångar, utväxter, läckage … de samman-flätas med varandra och världen, inklusive betraktare och konstnär.
Q: Fair enough!
Andreas: Sammanfattningsvis så förstår jag Bachtin som att text och
begrepp visserligen inte är identiska med varandra men är beroende av varandra. Kropparnas mening är begreppslig, beroende av språket. De finns inte heller utan varandra, de blir till i interkorporella relationer, lik-som texter i intertextuella relationer. ”Even the human body is not given, according to Bakhtin: it is produced through interaction with others.”152
PLATSEN
Kroppen skulle kunna förstås som konkreta begrepp i motsats till språ-kets abstrakta begrepp. Konsten kanske kan beskrivas som en mötesplats för det fysiska och begreppsliga, som ett slags virtuell värld. Där möts läsare och hjälte i en gemensam längtan efter förening: ”Hjältarna själ-va drömmer fåfängt om och törstar förgäves efter att bli förkroppsliga-de, att bli delaktiga i en normal livssujett.”153