Denna video är en dryg timme lång och visar en manlig skådespelare som läser en novell ur ett manus, som jag har skrivit. Texten handlar om en man som besöker Thessaloniki under ett par dagar i affärer. Han passar också på att gå ut med ett par vänner en kväll. Skådespelaren läser på ett tydligt, konventionellt dramatiskt vis, rakt in i kameran. Tillsammans med maneret understryker det medieringen, alltså att texten läses och tolkas: att texten, som i någon mening är densamma genom de olika leden av medie-ring (det är samma räcka av ord), också förvandlas när den återupprepas, först som nedtecknad, sedan som läst, för att sedan bli utsagd, hörd och tolkad av den som tar del av filmen. Det lätt dramatiska tonläget är till för att accentuera ett visst medvetet avstånd mellan de olika förmed-lings- eller tolkningsleden.12Dessa passager texten passerar igenom kan också med Bachtin förstås som olika kronotoper som slutar i det tillfäl-liga mötet mellan videofilmens och betraktarens kronotoper.
Texten går i sin helhet från det allmänna till det personliga, från essä-er till bessä-erättelsessä-er om traumatisessä-erande händelsessä-er, från reflexion till essä- erup-tion.13Man kan säga att berättelsen är trattformad, att berättelserna eller händelserna samlas in och koncentreras till ett nu.Berättelsen är upplagd så att den till att börja med slinter och upprepas i variationer. Ett
inledan-de besök hos en affärskontakt skild-ras tre i likartade varianter, trots att det endast sker en gång. Jag tänker mig att det är mödosamt att ta sig in i texten liksom det är krävande för hjälten att påbörja sitt värv.
Niklas: Repetitioner och upprep-ningar, kopiering och representation ser jag som återkommande inslag i berättelsen. Och det förmodar jag också är din avsikt.
Andreas: Ja, det är både ingången i berättelsen och i viss mån ett tema. Niklas: Jag tycker om hur du på samma gång osynliggör dig som konst-när som du tydligt lyser igenom hela iscensättningen, i texten, hos berät-taren och i videon. Till och med de tre klippen kan man läsa in som en del av spelet mellan verkets form och innehåll.
Andreas: Jag tycker att du uppfattar huvudpersonens roll eller funk-tion på ett intressant sätt. Han liknar Bachtins författare (gränsvarelsen), alltså någon som organiserar ett material och därför behöver ett visst avstånd till det.14 Detta är en metafunktion i berättelsen: den handlar också om sin egen tillblivelse. Huvudpersonens fungerar som ett slags centralstation, en mötesplats för alla berättelser som omger honom. Han är mer av en katalysator än en Skapare.
Då jag började skriva novellen fann jag att traumatiserande händelser dök upp en efter en i arbetet och då jag knöt dessa mikroberättelser till den stora berättelsen insåg jag att traumat i sig var ett viktigt tema som alltså knöt an till det stora upprepningstemat. Ett antal icke läkta händel-ser hos enskilda personer eller hos staden stiger upp till ytan i ett antal mindre berättelser. De gör sig påminda så länge de inte tas om hand genom att återberättas, upprepas. Här finns den pågående affärsuppgörel-sen som verkar haverera, kopplingar till Sovjets upplösning, den grekiska regimens kopplingar till krigsför-brytare från Exjugoslavien, ockupa-tionen och samarbetet med nazister-na, gatudemonstrationer mot EU, personliga upplevelser med mera.15 VERKEN
Idén om att arbeta med traumat i relation till upprepning fanns redan i det verk som är upphovet till mitt tema, Omtagningar av ett gammalt
hus, i samband med at jag visade
detta anordnade jag en föreläsnings-kväll – Om omtagningar – på temat
upprepning som en utvidgning av verket. Det var också en fortsättning på de curaterade föreläsningar jag arbetat med en längre tid. En av före-läsarna var traumaterapeuten Anna Gerge.16 Idén bakom detta var att traumat är ett oläkt sår, en skada som är ett återkommande, upprepat nu.
Men människor som har varit med om för jobbiga saker […] [i] det som heter det limbiska systemet ligger det hela tiden en störsändare som säger att det är farligt. Om det låter [knackar i bordet] då kanske vi tänker att, aha liksom, hon petar på det där, det verkar besvärligt. För en människa som kanske har varit med om att höra på vapen i samband med skenavrätt-ningar så kan ett sådant här ljud [knackskenavrätt-ningar] göra en jätte, jätte rädd. Då är det väldigt svårt att skilja på vad som har hänt och vad som händer nu, och vad som händer i framtiden […] [Hjärnan kan inte] skilja på dået, nuet och framtiden […] Det går att ligga i en säng och memorera slalomnedfar-ten och sedan kommer man att prestera bättre [i slalombacken]17
Här följer ett exempel ur slutet av texten som läses i videon. Klaus berät-tar om sina upplevelser under kravallerna vid EU-toppmötet i Thessaloniki 2003. Texten glider från tredje till första person, och Klaus glider från imperfekt in i det presens som är den posttraumatiska upple-velsens tempus:
Klaus bleknar i kvällsvärmen och Eleni vänder sig till mig frågar om jag noterat att Klaus är såpass uppslukad av sin berättelse, att han inte hör vad hon nu säger. Jag ser på henne, lyssnar men svarar inte och Klaus fortsätter mycket riktigt ostört att berätta om hur paniken böljar genom folkmassan, att människor skriker, att polisen gör en ny attack. Folk skri-ker, polisen skriker. Jag skriskri-ker, säger han. Några meter bort ser jag hur
VERKEN
en polis slår besinningslöst med en batong på en liggande man, en anar-kist. Blodet rinner över hans ansikte, jag fotograferar, tar bild efter bild när slagen haglar över mannen som ligger hopkrupen på trottoaren. Slag på slag på slag på slag. Sedan släpar de in honom mot trottoaren och trycker upp honom mot husväggen, de sparkar honom med sina kängor. Sedan sliter de ryggsäcken av honom. En annan polis kommer fram till dem och han bär på två svarta väskor med bensinfyllda flaskor. De häng-er väskorna på den blodiga mannen och släpar honom med sig.18 Mikroessäerna och mikroberättelserna som är samlade i den större berät-telsen är tänkta att vara element på samma sätt som orden i en text eller verken i en utställning. De är också relaterade till varandra så att de börjar med mer historiska essäer relaterade till upprepningstemat för att övergå till mer traumatiskt laddade berättelser som utmynnar i en lång urladdning. En aspekt av detta är konstnärens uppgift som insamlande och ordnande, i detta fall av de berättelser världen förser oss med. Oavsett om vi vill eller inte så är vi hela tiden ansatta av dessa historier. Berättelsens helhet struk-turerar den (liksom en genre gör). Den stabiliserar novellen genom att inordna mikroberättelserna i ett större sammanhang, i ett slags arkitektur. Och det är just detta som sker i en tematiskt curaterad utställning. I vide-on fungerar på detta vis curaterandet samtidigt på två olika sätt, det helar de disparata berättelserna formmässigt men kurerar också såren:
Och jag tänker att det [terapin] har […] en estetisk dimension för det handlar om att skapa en sorts möten där det som är en sorts traumatisk upprepning får möjlighet att förvandlas till någonting som går att minnas […] blir någonting som går att berätta, man kan göra en historia av det, sedan kan man lägga det bakom sig. Och då kan människa få tillbaka energin […]19
I Bachtins historiska genomgång av kronotoper i litteraturen spelar huvudpersonens, hjältens, relation till romanens händelser en viktig roll för att förstå berättelsens kronotop.20I vad han kallar för den grekiska äventyrstiden drabbas hjälten av plötsliga händelser. De är väntade men inte invävda i tydliga kausalsamband. Riddarromanen arbetar också med Avhandling 18 mars INTELvers.6.0:Layout 1 11-03-18 14.00 Sida 178
äventyrstiden, men etablerar ändå en ny kronotop. Då den grekiske hjälten oväntat drabbades av ödet ville han ta sig ur kronotopen. Riddaren däremot inväntar, förvän-tar sig det oväntade, söker upp ödet, utmanar det, ”detta ’plötsligt’
nor-maliseras”.21Men det är inte de grekiska katastroferna som drabbar dem utan i stället underbara äventyr som inträffar. Även om riddarna är ste-reotyper så är de olika sinsemellan, en individualiseringsprocess har påbörjats. I den text som ligger till grund för På återbesök i Thessaloniki finns det drag av den grekiska äventyrstiden. Huvudpersonen är ett läsk-papper som suger åt sig historiska händelser. Han är en definierad hjäl-te, men är i stort utbytbar, en funktion eller mötesplats snarare än en särpräglad individ.
Den gudomliga komedin av Dante får bli Bachtins viktigaste exempel
på en kronotop som utrycker den sena medeltidens inre motsättningar. Där finns en vertikalitet som hämtas från medeltidens visioner som inte är bundna till tiden utan snarare som en utbredning i rummet.22 Det är en utomtidslig samtidighet, en evighet som skildras. Dante lyckas på så sätt skildra jordelivets olika aspekter utanför tiden, han utför ett slags nedsti-gande i en tid och ett rum som bildar en statisk enhet, ner i den vertikali-tet som helveteskretsarna utgör: ”hela världen måste ses som samtidig.”23 Men som utväxter, knoppar, på denna vertikal sträckning växer berättel-ser som strävar efter att blomma ut horisontellt:
Delvis realiseras dessa tidspotentialer i enstaka novellistiskt fullbordade berättelser. Sådana berättelser […] är så att säga horisontala förgrening-ar fyllda av tid, som växer ut från den utomtidsliga vertikalen i Dantes värld.24
Den horisontella strävan rör sig också ut i den historiska tiden och är, för Bachtin, Dantes sätt att sträva bortom den medeltida samtidens normer.25 Den utveckling vi dagligen identifierar som vertikal är hos Bachtin/ Dante alltså horisontell, den rör sig inte uppåt utan bereder ut sig i olika
VERKEN
riktningar. I detta finner Bachtin att den mänskliga utvecklingen brer ut sig ”i det verkliga rummet och i den verkliga tiden”.26(Detta skulle kunna vara en tydlig om än implicit udd riktad mot en marxistisk idé om utveck-ling.) Mötesplatsen för berättelsens vertikalitet och horisontalitet är en specifik kronotop, en skärningspunkt lik den plats där en läsare befinner sig i läsakten. I exemplet Dante finner Bachtin just ett uttryck för en kamp mellan det vertikala och horisontella där ”Helhetens form segrar”.27Och denna form bör vara det tekniskt sett avslutade konstverket.
På återbesök i Thessaloniki har en liknande struktur, men den är
vri-den 90°.28 I stället för att som Dantes berättare stiga lodrätt ner genom helveteskretsarna rör sig min hjälte längs en horisontell tidslinje då han vandrar genom staden och samlar på sig berättelser som däremot stiger vertikalt upp ur historien. (Berättelserna fäster på honom – varken han vill eller inte – likt de metallföremål den belgiske konstnären Francis Alÿs samlade på sig då han promenerade genom Havanna iförd ett par magnetiska skor.29) Längs berättelsens sträckning finns det fästat ber-locker, tidspotentialer för att tala med Bachtin, som drar i väg ut i mik-roberättelser. Det är dessa som rör sig vertikalt, upp ur olika djup. (Men de har förstås en horisontell utsträckning i historisk tid.) Och genom att dessa berättelser skildrar händelser i det förflutna ingår de i en stillastå-ende samtidighet som verkar vara detsamma som evigheten.
Denna dynamik mellan det evigas stillastående och narrationens tidslig-het påminner mig som relationen mellan bild och berättelse. Och traumat bär detta bildens stillastående kännetecken i relation till en livsberättelse:
Jag minns bilder från tomografi av post-traumatiska patienter och de fär-gade partier som visade ett ökat blodflöde till höger hjärnhalva och till de limbiska och paralimbiska delarna, i evolutionära termer den gamla hjärnan, och ett minskat blodflöde till de vänstra kortikala områdena, språkets områden. Trauma uppträder inte i ord utan i ett dån av skri och ibland med bilder. Ord skapar anatomin i en berättelse, men inom berät-telsen finns öppningar som inte kan stängas.30
Berättelserna i novellen lever kvar genom det trauma de har orsakat. De inte bara återupplevs utan lever oläkta i ett mekaniskt upprepande som sva-Avhandling 18 mars INTELvers.6.0:Layout 1 11-03-18 14.00 Sida 180
rar mot Dantes helveteskretsars slutna samtidighet kring vertikaliteten som knutar på ett rep som sträcker sig ner i helvetesbrunnen. Och i varje fall Dante lyckas på detta vis att skapa en stark spänning ”av kampen mellan den levande historiska tiden och den utomtidsliga, hinsides idealiteten.”31