Vetenskapsrådets etiska riktlinjer omfattar informationskravet, nyttjandekravet,
konfidentialitetskravet samt samtyckeskravet (Vetenskapsrådet, 2011). Då vi inte varit i kontakt med fysiska människor via exempelvis intervjuer eller enkäter blir dessa forskningsetiska
principer inte av relevans för vår studie. Då vi har valt att analysera offentliga texter torde inte ett samtycke från författarna krävas. Vi förhåller oss inte kritiska till författarna i sig, utan till de diskurser som förmedlas i dokumenten.
En etisk aspekt avseende diskursanalys handlar om tolkningen av materialet. När vi försöker synliggöra diskurser skapar vi oss en makt över vad de som skrivit texterna egentligen försöker säga. Risken finns även att vi genom de kategoriseringar vi gör i analysprocessen, de tolkningar vi redogör för samt vår begreppsanvändning bidrar till att reproducera de diskurser som vi avser att förhålla oss kritiska till. Vi vill framhålla att detta är vår tolkning av texterna och att denna tolkning utgör en bild av fenomenet. Vår tolkning bygger även på ett urval och vi har valt att presentera vissa diskurser samtidigt som vi valt bort andra.
I denna studie undersöks diskurser och konstruktioner vilka är centrala för arbetet med mäns våld mot kvinnor i nära relation. Vi vill därför poängtera att våldet som kvinnor får utstå inte bara är en fråga om konstruktioner, utan en reell verklighet för många kvinnor.
27
5. Resultat och analys
I det här kapitlet presenteras resultat och analys av det empiriska materialet i relation till studiens frågeställningar och teoretiska begrepp. Resultaten bygger på analys av de två utvalda
policydokumenten. Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer (Handboken) är uppdelad i 25 kapitel och omfattar 188 sidor. Ett av kapitlen avser hälso- och sjukvårdens ansvar och analyserades inte. Även kapitlet ”Uppslagsdel” uteslöts, varpå det återstod 138 sidor. Vägledning för att öka förutsättningarna att upptäcka våldsutsatthet (Vägledningen) omfattade 9 kapitel, vilket motsvarar 43 sidor, och analyserades i sin helhet. Totalt avser den analyserade empirin således 181 sidor.
De diskurser som framträder i materialet är i huvudsak gemensamma för de två policydokumenten. Då Handboken är betydligt mer omfattande förekommer centrala
formuleringar i större utsträckning där, varav fler citat är tagna ur Handboken. När diskurserna som presenteras framträder tydligare i något av dokumenten, eller då det förekommer
motstridigheter, tydliggörs detta under respektive avsnitt i resultatpresentationen. När inget annat anges framträder de presenterade diskurserna genomgående i vårt analyserade material.
Vi har valt att presentera resultatet i form av beskrivningar och citat som speglar de diskurser som framträder i texterna. Vi använder oss av Bacchis (2009) resonemang kring
problemrepresentationer vilket presenteras närmare under metodavsnittet. Vidare används också ett intersektionellt perspektiv som introduceras i teoriavsnittet. Resultatet presenteras under tre huvudrubriker “Problemrepresentationer”, “Diskurser kring den våldsutsatta kvinnan” samt “ Inkludering och exkludering av kategorier av kvinnor”. Huvudrubrikerna har i sin tur
underrubriker som presenteras närmare under respektive huvudrubrik.
5.1 Problemrepresentationer
Den här delen av resultaten knyter an till vår första frågeställning och handlar om vilka begrepp som används för att beskriva problemet. Avsnittet är uppdelat i två underrubriker -
“Representationen av problemet - könsneutralt eller könsbaserat våld?”, där dokumentens användning av termen våld i nära relation presenteras och analyseras, samt
“Problemrepresenationen av våldet”, som handlar om vilka termer som används i dokumenten för att beskriva våld.
28 5.1.1 Representationen av problemet - könsneutralt eller könsbaserat våld?
Under denna rubrik redogörs för de begrepp som används för att benämna problemet och de personer som berörs. Avsnittet presenterar även hur de termer som används blir en del av representationen av problemet.
Vår analys visar att båda dokumenten genomgående använder benämningen våld i nära relation för att beskriva problemet. Termen våld i nära relation och våld i nära relationer används totalt 53 gånger i Handboken och totalt 35 gånger i Vägledningen. Termen mäns våld mot kvinnor används totalt 4 gånger i Handboken och totalt 2 gånger i Vägledningen. Den könsneutrala benämningen våld i nära relation används alltså betydligt oftare än mäns våld mot kvinnor. Den främsta skillnaden mellan de två analyserade texterna är Handbokens uttalade
könsneutralitet. I dokumentets inledning beskrivs att texten i möjligaste mån använder könsneutrala begrepp och de berörda parterna benämns genomgående som våldsutövare och
våldsutsatt. I texten motiveras könsneutraliteten med att alla kan bli utsatta för våld i nära relation
oavsett kön (s.12-13), vilket innebär att dokumentet även uttalat inkluderar män. Detta illustreras genom nedanstående citat:
Här avses vuxna kvinnor och män som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående samt barn som utsatts för eller bevittnat våld av eller mot närstående. (Handbok, s. 3)1
I det här avseendet skiljer sig Vägledningens framställning av problemet från Handbokens. I Vägledningen används oftare termen våldsutsatta kvinnor för att beskriva vilka som åsyftas, istället för endast våldsutsatta. Det finns i Vägledningen inte någon avsikt att vara könsneutral utan det beskrivs tydligt att rekommendationerna avser kvinnor, vilket citatet nedan visar:
De studier som finns och som hänvisas till i denna vägledning berör främst våldsutsatta kvinnor. Kvinnor som utsätts för våld är även överrepresenterade inom vissa verksamheter i hälso- och sjukvården
1 Vid referens till Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer (Socialstyrelsen, 2016) används förkortningen Handbok.
29
och socialtjänsten. Därför avser rekommendationerna i denna vägledning kvinnor. (Vägledning, s. 9)2
Här kan man å ena sidan urskilja två i viss mån motstridiga representationer av problemet i de två dokumenten. Trots den uttalade könsneutrala hållningen finns å andra sidan visst fokus på kön även i Handboken. Under rubriken “Ett allvarligt samhällsproblem” beskrivs exempelvis hur det är vanligare att kvinnor utsätts för grovt och upprepat våld. Vid 16 tillfällen i Handboken används benämningen våld mot kvinnor. Även när det ges exempel i löptext nämns kvinnor kontinuerligt, vilket i viss mån motsäger en uttalat könsneutral problembeskrivning. I relation till särskilt utsatta grupper lyfts kvinnor ut, exempelvis kvinnor med funktionsnedsättning eller kvinnor med
missbruk (se kapitel “Särskild utsatthet”). Nedanstående citat, som återfinns under rubriken “Våldsutsatta kvinnor och män” är ett exempel på när våldet kopplas till kön:
Både män och kvinnor utsätts för våld, men våldsutsattheten ser olika ut. Det är vanligare att kvinnor utsätts för grovt och upprepat våld i nära relationer, av en partner eller före detta partner. (Handbok, s. 14)
I både Handboken (s.15) och Vägledningen (s.10) beskrivs hur WHO klassar mäns våld mot kvinnor som en folkhälsofråga. Handboken tar även upp jämställdhetsmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och beskriver hur deras avsikt att inkludera alla inte står i
motsatsförhållande till det (s.13). I den inledande delen av Handboken beskrivs att diskriminering mot kvinnor innefattar könsbaserat våld (s.9) och i kapitlet “Våldsutsatta kvinnor och män” beskrivs problemet i termer av ett jämställdhetsproblem. Användningen av termen jämställdhet antyder att problemet är könsbundet då termen jämställdhet avser jämlikhet mellan kön. I kombination med beskrivningen av att våldsutsatta kvinnor hindras att åtnjuta sina mänskliga rättigheter framträder våldet som könsbundet snarare än könsneutralt, vilket står i motsättning till termen våld i nära relationer och den övergripande könsneutralitet i de termer som används.
2 Vid referens till Vägledning för att öka förutsättningarna att upptäcka våldsutsatthet (Socialstyrelsen, 2014) används förkortningen Vägledning.
30
Enligt Bacchis (2009) resonemang om problemrepresentationer kan dokumenten ses som en del i skapandet av problemet, eftersom problembeskrivningen kan tänkas få konsekvenser för hur allmänheten tänker kring ett visst fenomen. Dokumentens beskrivningar av problemet våld i
nära relation, kan ur det perspektivet, ses som delaktiga i ett problemskapande.
Problemformuleringen i de två dokumenten skiljer sig vid en första läsning tydligt åt. Medan Vägledningen beskriver våld som ett könsbaserat problem och poängterar att
rekommendationerna avser våldsutsatta kvinnor är Handboken vid en första läsning istället könsneutral i beskrivning av problem och i termer av utsatta/utövare. Vid en närmare läsning framträder dock en könsbaserad problembeskrivning även i Handboken som motsäger den uttryckta könsneutraliteten. Denna dubbelhet skulle kunna kopplas till en förändrad
samhällskontext. Vägledningen utgavs två år tidigare än Handboken och en möjlig tolkning är att det offentliga samtalet gått mot att inkludera personer oavsett kön och könsidentitet i samtalet om våld i nära relationer. Samtidigt finns en pågående diskurs om våld som jämställdhetsproblem. Dubbelheten i texten kan tänkas spegla dubbelheten i samtidsdiskursen. Kunskapen om att kvinnor utsätts i större utsträckning och på andra sätt kan vara anledningen till att könsrelaterade benämningar ändå används.
Samtidigt som benämningen våld i nära relation kan tänkas bidra till en inkluderande problemrepresentation, som omfattar personer oavsett kön och sexuell läggning, så kan Handbokens könsneutrala framställning av problemet tolkas som att våldets könsbaserade aspekter reduceras. En möjlig förklaring är att problemets komplexitet innebär
definitionssvårigheter vilket gör att försök till inkluderande beskrivningar lätt kan bli
exkluderande. Det finns en uttalad strävan efter att fånga upp att alla kan utsättas för våld, men genom att försöka inkludera alla riskerar en könsneutral hållning att osynliggöra förövaren och jämställdhetsaspekten går förlorad. Här framkommer ett dilemma gällande att både förhålla sig till en förståelse av våld som ett könsbaserat problem, som både WHO och jämställdhetsmålen adresserar, och att inte exkludera exempelvis homosexuella personer eller heterosexuella män som utsätts för våld.
Balansgången kan leda till motsägelsefulla problembeskrivningar och möjligen en urvattnad problemrepresentation. I detta fall gör det att problemet snarare framställs som våld i nära
relation och inte mäns våld mot kvinnor. Detta underbyggs även av användningsfrekvensen av
31
kvinnor lyfts fram som särskilt utsatta för våld. Den könsbundna framställningen är dock mindre framträdande än den könsneutrala framställningen, vilket gör att den överskuggas i Handboken.
5.1.2 Problemrepresentationen av våldet
Detta avsnitt behandlar i vilka termer våldet beskrivs. Beskrivningar av våldet är en del av hur problemet benämns. Avsnittet ämnar således vara en del av besvarandet av den första
frågeställningen om vilka begrepp som används för att benämna problemet. Nedan kommer vi redogöra för hur diskursen om våldet som upprepat framkommer i dokumenten.
I båda dokumenten finns beskrivningar kring våldshandlingar och våldets karaktär. I texterna finns definitioner av våldet där det beskrivs att våldet tar sig olika uttryck, som fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt våld samt försummelse (se exempelvis Handbok, s. 17; Vägledning, s. 10). I Handboken beskrivs att den breda definitionen av våldet används för att inkludera handlingar som inte behöver resultera i skada eller död, men som innebär en betydande börda för individen (s. 16). I samband med dessa beskrivningar och i samband med att våld benämns framträder också en diskurs om våldet som upprepat. Våld beskrivs i stor utsträckning i termer av mönster av handlingar och som kombinationer av olika handlingar.
Våld i nära relationer kan ta sig många olika uttryck och utgör ofta ett mönster av handlingar. (Handbok, s. 16)
Här blir användningen av begreppet mönster centralt och när våldet benämns används också ofta begreppen systematiskt och upprepat. Dessa blir centrala i frågan om hur problemet
representeras. Den genomgående användningen av termer som syftar till frekvens gör att bilden av våldet som upprepat framträder.
I beskrivningar av hur våldet tar sig uttryck beskrivs i Handboken dessutom att våldet ofta trappas upp och blir allt grövre (se exempelvis s. 17, 88, 129). Då våldet sällan formuleras i termer av att det kan röra sig om enstaka händelser skapas en bild av att våld i nära relationer i huvudsak sker upprepat och systematiskt.
32
I Handboken under avsnittet “Familjerättens arbete i familjer där det förekommer våld” och under rubriken “Riskbedömning” framställs våldet i termer som avviker från ovanstående beskrivning:
Om en förälder däremot gjort sig skyldig till en enstaka överilad handling mot den andre föräldern kan risken vara mindre för att barnet kommer att fara illa. (Handbok, s. 131)
Här är användningen av termen enstaka överilad handling central. För att sätta detta i relation till tidigare beskrivningar av våldet som systematiskt och upprepat, framställs våldet i detta avsnitt som mindre problematiskt om det sker i enstaka fall eller om det är en överilad handling. Beskrivningen återfinns bara i relation till barn och om den våldsutsatta är förälder och är ett avvikande uttalande. Snarare än att vara ett exempel på våld som enstaka handlingar stärks bilden av att enbart upprepat våld inkluderas i representationen av problemet.
I linje med Bacchis (2010) resonemang kan en tolkning av denna problemrepresentation vara att endast upprepat våld framställs som ett problem. I skapandet av sociala konstruktioner spelar språk och begreppsanvändning en stor roll då begreppen skapar ett gemensamt ramverk för de människor som delar det (Burr, 2015). En möjlig konsekvens av begreppsanvändningen kan vara att våldet konstrueras till olika idealbilder. I detta fall framstår det ideala våldet som
systematiskt, upprepat och en kombination av handlingar. Risken, enligt Burr (2015), är att konstruktionerna skapar en idé om vad som är legitimt i en viss kontext. När våldet i första hand beskrivs som upprepat och systematiskt kan andra handlingar exkluderas ur
problembeskrivningen. När en del av problemet betonas riskerar andra delar att falla utanför vad som beskrivs som problemet. Detta kan kopplas till framställningen av våldet i termer av enstaka
överilad handling. Då framställningen återfinns under rubriken “Riskbedömning” kan det
möjligtvis förstås som att enstaka överilade handlingar inte är riskfyllda, varken för barnet eller för den som utsätts. En möjlig tolkning kan bli att våldet framställs som legitimt om det skett ogenomtänkt.
33