Den våldsutsatta som problembärare

Som en del i besvarandet av andra frågeställningen redogörs här för en av diskurserna som framträtt avseende den våldsutsatta kvinnan. Diskursen som framträder är att den våldsutsatta ses som problembärare, då våldet kopplas till den som utsätts istället för till den som utövar. Det skapas därmed en bild av våldet som kvinnans individuella problem.

I avsnitt 5.1.1 “Representationen av problemet - könsneutralt eller könsbaserat våld?” framkommer det att representationen av problemet är våld i nära relationer. I dokumenten framkommer det utöver beskrivningar av problemet också implicita beskrivningar av lösningar. Lösningarna som presenteras är intressanta då de kan tolkas som signaler på hur problemet kan förstås – eller vilken förståelse som presenteras. I dokumenten beskrivs lösningar och

konsekvenser framförallt i relation till den våldsutsatta kvinnan och förklaringar till varför

problemet existerar lämnas osagt. Lösningarna presenteras främst i termer av individuellt stöd för kvinnan såsom råd och tillfälligt boende;

Socialnämnden bör även kunna erbjuda stöd och hjälp i form av t.ex. råd och stödsamtal. (Handbok, s. 113)

I Handledningen lyfts riskfaktorer för att utsättas för våld. De risker som presenteras förläggs genomgående hos kvinnan som utsätts (se exempelvis avsnitt “Särskild utsatthet”). Det uttalade syftet med att lyfta fram riskfaktorer är att vissa kvinnor riskerar en särskild utsatthet. Fokus på faktorer hos den våldsutsatta kan samtidigt tolkas som en del i en problemrepresentation, där det i första hand blir den utsatta som problematiseras. När olika riskfaktorer kopplade till den utsatta presenteras, samtidigt som utövaren av våldet blir osynliggjord, riskerar den våldsutsatta att

34

ensam bli bärare av problemet och våldet kan tolkas som kvinnans individuella problem. Beskrivningen av dessa faktorer eller egenskaper som risker tenderar att implicit placera problemet hos kvinnan och kvinnan framställs som problembäraren.

I dokumenten problematiseras inte våldsutövaren i termer av riskfaktorer och i beskrivningar av konsekvenser blir våldsutövaren ofta utelämnad. Våldsutövaren blir inte synlig som

problembärare. I de fall när våldsutövarens del nämns tenderar framställningen att placera orsaken till våldet utanför mannen. I avsnittet om att utreda våldsutsatthet beskrivs händelser av betydelse t.ex. hot, knuffar och sparkar. I detta avsnitt återfinns även nedanstående citat:

Extrem svartsjuka och ägandebegär från den våldsutövandes sida är andra exempel på sådana handlingar. (Handbok, s. 74)

Citatet ovan beskriver hur svartsjuka och ägandebegär är handlingar. Svartsjuka och ägandebegär är i denna framställning någonting man gör och inte någonting man är. Svartsjuka och

ägandebegär är således inte egenskaper hos våldsutövaren utan handlingar våldsutövaren kan utföra. Denna framställning kan tyda på att våldet placeras utanför våldsutövaren. Det blir inte en del av hans person. Det finns även en beskrivning av våldsutövaren i relation till termen riskzon, vilket stärker förståelsen om våldet som placerat utanför våldsutövaren.

Lika betydelsefullt är att försöka nå dem som befinner sig i riskzonen för att utöva våld. (Handbok, s. 65)

Ovanstående citat illustrerar att våldsutövaren kan befinna sig i en riskzon för att utöva våld. Det finns ingen förklaring kring vad denna riskzon innebär, vilka som kan befinna sig i den eller vad som gör det till en riskzon. Avsaknaden av förklaring lämnar det öppet för tolkning. Genom att tala om det i termer av en zon tenderar risken att utöva våld att placeras utanför våldsutövaren. Detta tenderar att skapa en bild av att våldsutövaren är benägen att utöva våld om han befinner sig i den här zonen. Zonen kan i detta fall förstås som en viss kontext vilken inte är kopplad till våldsutövaren som person och/eller hans egenskaper. Då framställningen har en benägenhet att placera risker att utsättas för våld med egenskaper eller livsförhållanden hos kvinnan kan

35

riskzonen förstås som en zon där våldsutövaren är i relation med en kvinna som har vissa egenskaper. Förståelsen kan i sin tur bli att kvinnan är ansvarig för våldet då det är hennes egenskaper som gör att våldsutövaren riskerar att använda våld.

En framställning av våldsutövaren som krockar med diskursen om den våldsutsatta som problembärare är den där våldet ses som en konsekvens av attityder och värderingar hos

våldsutövaren. Citatet nedan illustrerar hur attityder och värderingar kan påverka våldsutövande:

Därför behövs verksamheter som syftar till att medvetandegöra våldsutövares ansvar, attityder och värderingar samt till att hjälpa dem som utövar våld att upphöra med det. Förebyggande arbete är viktigt också för att förhindra att våldsutövaren använder våld i en ny relation. Det kan dessutom vara ett led i att förhindra att även nästa generation utövar våld i nära relationer. (Handbok, s. 125)

Genom att poängtera att förebyggande arbete är viktigt i relation till våldsutövaren och betona våldsutövarens ansvar formuleras en möjlig motdiskurs som står i konflikt med diskursen om den våldsutsatta som problembärare. Detta görs endast en gång i Handboken under rubriken “Insatser till personer som utövar våld” och denna framställning är således ett undantag i empirin.

Attityderna och värderingarna kan även förstås som något som följer med i generationer, att det är något som våldsutövaren kan föra vidare. Det blir en slags koppling till bakgrund eller struktur och att det har en inverkan på våldsutövaren och våldet. Attityderna och värderingarna kopplas tydligt till våldsutövaren och är det enda som tydligt krockar med framställningen av den våldsutsatta som problembärare.

Inom ramen för diskursen om den våldsutsatta som problembärare framträder en bild av att den våldsutsatta behöver stöd och hjälp, något som nedanstående citat illustrerar:

...uppmärksamma att en person är våldsutsatt och se till att hon eller han får hjälp för sin våldsutsatthet. (Handbok, s. 70)

36

Därför är det viktigt att dessa patienter och klienter uppmärksammas inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården så att de kan få den vård, det stöd och den hjälp som de behöver. (Vägledning, s. 22)

Citaten visar att det är viktigt att erbjuda våldsutsatta stöd och hjälp. Framställningen av att det är den våldsutsatta som ska erbjudas stöd och hjälp förekommer genomgående i båda dokumenten. Endast i Handboken och under rubriken “Insatser till personer som utövar våld” förekommer beskrivningar av stöd till våldsutövaren. I resterande kapitel framställs stödet riktas till den våldsutsatta. Genom att det är den våldsutsatta som beskrivs vara den som ska erbjudas hjälp och avsaknaden av fokus på att få den våldsutövande att sluta utöva våld stärks diskursen om den våldsutsatta som problembärare: genom att fokusera på att det är den våldsutsatta som behöver hjälp förläggs problemet liksom lösningen på problemet främst hos den som är utsatt.

I linje med Bacchis (2009) resonemang om problemrepresentationer blir diskursen om den våldsutsatta som problembärare en del av problemrepresentationen. Ett genomgående fokus på kvinnan i form av både lösningar och konsekvenser gör att våldet framställs som i första hand den våldsutsatta kvinnans problem. I kombination med att det är den våldsutsatta som framförallt skall erbjudas stöd och hjälp, stärks bilden av våldet som kvinnans individuella problem.

Diskursen om den våldsutsatta som problembärare stärks ytterligare genom beskrivningen av våldsutövaren och det som lämnas osagt. Genom att utelämna våldsutövaren och ge så lite utrymme till att beskriva lösningar i relation till denne kan det tolkas som att denne inte är en del av problemrepresentationen. Däremot kan Handbokens lyftande av stöd till våldsutövaren ses som motstridigt med denna bild och som att fokus flyttas från kvinnan. Avsnittets ringa

omfattning gör framställningen obetydlig i sammanhanget och det annars genomgående fokus på kvinnan blir styrande för dokumentens framställning av den våldsutsatta som problembärare.