Ovanstående sammanställning av resultaten har visat att det framkommer ett flertal olika diskurser i Socialstyrelsens policydokument. Under den första rubriken
“Problemrepresentationer” presenteras hur dokumentens begreppsanvändning både är könsneutral och könsbunden. Resultaten har även visat på en framställning av våldet som upprepat som en del av problemrepresentationen.
Vidare presenteras under rubriken “Diskurser kring den våldsutsatta kvinnan” två olika diskurser centrerade kring kvinnan. Den mest framstående diskursen är den våldsutsatta som
problembärare vilken framträder genom framställningen om faktorer kopplade till kvinnan,
kvinnans behov av hjälp samt avsaknaden av beskrivningar av mannens del i våldet. Den andra diskursen som presenteras under rubriken är våldet som relationellt vilken synliggörs genom bland annat presentationen av separationen som den främsta lösningen. Det framkommer även att den relationella diskursen underbygger diskursen om den våldsutsatta som problembärare.
Under rubriken “Inkludering och exkludering av kategorier av kvinnor” presenterar vi
44
diskurser framträder i och med dokumentens beskrivningar av att våldet är ett utbrett problem som finns överallt samt dokumentens lyftande av kvinnor i form av särskilt utsatta grupper. Resultatet visar även att lyftandet av särskilt utsatta grupper främst är exkluderande.
6. Diskussion
I detta avsnitt diskuteras våra resultat och slutsatser. Inledningsvis görs detta i relation till tidigare forskning och fortsättningsvis under rubriken implikationer för praktiken. Därefter följer en kritisk metoddiskussion och avsnittet avslutas med förslag till vidare forskning.
Syftet med denna studie var att undersöka hur kvinnor som utsätts för mäns våld i nära relation konstrueras utifrån ett intersektionellt perspektiv i två utvalda policydokument. Resultatet visar att konstruktionen av den våldsutsatta kvinnan innefattar en rad föreställningar kring hur kvinnan bör agera. En del av problemrepresentationen inbegriper även framställningen av det ideala
våldet. Språket är till stor del könsneutralt men när kvinnor kontinuerligt lyfts som exempel och
mannens del utelämnas blir representationen av problemet att det är den våldsutsatta som är problembärare. Konstruktionen av kvinnan görs även i relation till grupptillhörighet där framställningen tenderar att främst bli exkluderande.
Det finns olika sätt att benämna mäns våld mot kvinnor i nära relation och forskningsöversikten visar att benämningarna varierar mellan policydokument både nationellt och internationellt (Archer 2002; Fergusson, Graham-Kevan & Archer 2003; Horwood & Ridder 2005; Murray & Powell, 2009; Mattsson, 2011; Hoppstadius, 2018). Vi resonerar i linje med Dobash, Russell och Dobash Emerson (2004) samt Nixon & Tutty (2009) att könsneutrala termer kan resultera i föreställningar om att män och kvinnor utsätts för våld i lika stor utsträckning och att våldet upplevs på liknande sätt, då termerna döljer vem det är som utsätts och vem det är som utövar våld. Problemrepresentationen i de analyserade texterna framstår således som våld i nära relation och inte som mäns våld mot kvinnor. Vi menar att användandet av de könsneutrala termerna döljer att det främst är män som utsätter kvinnor för våld och kan osynliggöra mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem och ett globalt socialt problem. Vi förstår att dokumenten inte avser lösa problemet på en strukturell nivå men avsaknaden av en sådan problematisering kan resultera i en ofullständig bild av problemet. När policydokumenten fokuserar på hur kvinnorna ska hjälpas och inte belyser strukturella orsaker till våldet blir åtgärderna individcentrerade, vilket å ena sidan kan innebära att möjligheterna att begränsa våldet på samhällsnivå minskar. Å andra sidan blir de individcentrerade åtgärderna centrala för de
45
våldsutsatta kvinnor som upptäcks eller söker hjälp och en strukturell förståelse blir av mindre relevans.
I förhållande till avsaknaden av ett strukturellt perspektiv är det intressant att sätta den könsneutrala framställningen i relation till lagstiftningen på området. Den könsneutrala
benämningen i Socialstyrelsens material, i form av våld i nära relation, går inte i linje med den icke könsneutrala lagstiftningen. I Socialtjänstlagen (2001:453) tydliggörs exempelvis att Socialnämnden särskilt ska beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra
övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Även
brottet grov kvinnofridskränkning (SFS 1962:700) som uttryckligen innefattar olika former av våldshandlingar som en man begår mot en kvinna i en nära relation, är ett exempel på detta. Å andra sidan är Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) i stor utsträckning könsneutrala, vilka Vägledningen och Handboken utgår från. Utifrån detta tycks det framgå olika diskurser inom det sociala arbetets vägledande dokument och de juridiska ramarna som omgärdar arbetet. Det tycks råda en oenighet kring hur problemet ska benämnas vilket avspeglar
problemets komplexitet.
Diskursen om den våldsutsatta som problembärare går till viss del i linje med tidigare forskning på området som visar att policydokument tenderar att framställa våldet med individuella termer i förhållande till kvinnan (Paterson, 2009; Hearn & McKei, 2010; Hoppstadius, 2018). Tidigare undersökningar har också visat att policydokument i stor utsträckning utelämnar männens del i våldet (Hearn & McKei, 2010) samt att de fokuserar på kvinnans del i våldet och konsekvenser av våldet (Hoppstadius, 2018), vilket går i linje med vår studies resultat. Forskningsöversikten visar också att den våldsutsatta kvinnan tenderar att konstrueras som ett hjälplöst offer (Steen, 2003; Murray & Powell, 2009), något som inte framkommit i resultatet. Vårt resultat går snarare i linje med Hoppstadius (2020) som menar att kvinnan dels tillskrivs ett ansvar men samtidigt ses som oförmögen att förändra sin situation utan hjälp. Vårt resultat överensstämmer genom det ansvar som kvinnan tillskrivs. Resultatet visar även att det framkommer en bild av att kvinnan behöver stöd och hjälp vilket följer av dokumentens syfte som vägledande i arbetet med våld i nära relation. Vi menar dock inte att dokumenten framställer kvinnan som inkapabel att förändra sin situation, de poängterar snarare vikten av att erbjuda kvinnorna stöd och hjälp.
Dokumentens fokus på kvinnan som problembärare kan förstås kopplat till andra sociala problem – såsom missbruk och fattigdom där fokus läggs på förändring hos individen. Personen som har ett problem blir problembäraren och lösningen på problemet förläggs till individen. I denna
46
kontext blir den våldsutsatta problembäraren och relationen problemet. Den våldsutövande är inte hjälpsökande och därför inte heller problembärare. Lösningen på problemet kan inte ligga på den våldsutövande, där det inte kan påverkas. Konsekvensen av detta är att den som söker hjälp, är den som behöver hjälp och blir på så vis den som får representera problemet.
Likt våra resultat finns det flera studier som visar att kvinnor plockas ut i form av särskilt utsatta grupper (Ekström, 2012; Hearn, Strid, Husu och Verloo, 2016; Hoppstadius, 2018, 2020) men det finns olika åsikter om vad detta resulterar i. Enligt Hoppstadius (2020) skapar lyftandet av
grupper exkluderande tendenser eftersom de missar att adressera hur kategorierna påverkar varandra. Heard, Strid, Husu och Verloo (2016) menar däremot att lyftandet av grupper faktiskt adresserar hur olika kategorier samspelar. Vårt resultat visar på att lyftandet av särskilt utsatta grupper tenderar att främst bli exkluderande då grupperna konstrueras som avvikande. Vi menar även att användningen av termen särskild utsatthet riskerar att tillskriva grupperna orsakerna till de svårigheter de utsätts för. Detta då framställningen kan tolkas som att de är särskilt utsatta på grund av sin grupptillhörighet och på grund av de egenskaper som följer av grupptillhörigheten. Exempelvis beskrivs en av orsakerna till att personer med utländsk bakgrund blir utsatta för våld att de har ett starkt beroende av sin våldsutövare. Det som presenteras som problemet är
beroendet av våldsutövaren och framställningen kan tolkas som att personen inte skulle utsättas för våld om detta beroende inte existerat. Utifrån ett intersektionellt perspektiv tenderar
framställningen av kategorier av kvinnor även att förbise de maktstrukturer i samhället som påverkar kvinnors situation.