Etiska frågor rörande inspelning, transkription och uppspelning

I detta avsnitt kommer jag att beröra problem som rör inspelning och transkrip-tion av material i vilka forskaren är en av deltagarna. För en mer allmän belysning av etiska frågor rörande autentiska inspelningar och handhavande av dessa se t.ex. Lindström, A. (2000) eller Silverman (1993).

För att göra en audio- eller videoinspelning krävs tillstånd av dem som del-tar. Är det en vardaglig aktivitet som ska spelas in kan det hända att deltagarna kräver att forskaren, som en medlem av familjen eller vänkretsen, ska delta. Egbert (1993) beskriver hur hennes eget deltagande var nödvändigt för att deltagarna skulle godkänna att inspelningarna (flerpersonssamtal under middagar och kaffe-stunder) kom till stånd. I de flesta inspelningar jag gjorde för GSLC var jag en av deltagarna (se även 3.2); detta gäller för alla inspelningar som utgjort huvudmate-rial i mina studier. Vid de tillfällen jag gjorde ”rörliga” inspelningar i aktiviteter utanför hemmet, framställde jag min begäran till samtalspartnern om inspelnings-tillstånd efter att jag påbörjat inspelningen. Bandspelaren var påslagen redan in-nan vi möttes och mikrofonen var synligt fästad. Jag formulerade min begäran som en undran om han/hon har något emot att jag spelar in medan vi samtalar. Alla ställde sig positiva, men några gånger blev jag ombedd att redogöra för in-spelningens syften, vilket innebar att jag informerade om GSLC och dess upp-byggnad. Dessutom försäkrade jag mig om att deltagarna godkände att inspelningen skulle transkriberas och ingå i en korpus, samtidigt som jag betona-de vikten av anonymitet båbetona-de beträffanbetona-de personibetona-dentiteter och platser.¹⁰

10_{Detta gäller inte de inspelningar som har sänts i radio. Materialet är att betrakta som} offent-ligt och inte i behov av anonymisering, deltagarna har redan gett sitt ”tillstånd”.

Vid uppspelning av audio- och i synnerhet videoinspelningar under ett seminarium, en datasession eller en konferens krävs särskilt tillstånd av deltagarna. Det är lämpligt att utforma ett kontrakt som deltagarna undertecknar redan vid inspelningstillfället, så att de får en försäkran om anonymitet och dessutom in-formation om inspelningens syfte och kommande användning.

3.8.1 Att arbeta med material där man själv är en av deltagarna

De inspelningar som utgör avhandlingens huvudmaterial och som jag själv ansva-rat för gjordes ursprungligen med syftet att de skulle ingå i en stor talspråkskor-pus. I en sådan fjärmar sig forskaren från de enskilda interaktionerna, dessa får istället representera en aktivitet eller genre. De enskilda yttrandena betraktas bl.a. som abstrakta representationer av antal turer per talare, förekomster av ord och syntaktiska strukturer. Det var med detta syfte inspelningarna gjordes för nu mer än sju år sedan, vilket har betydelse för de analyser jag utfört på materialet. Efter-som jag i två av artiklarna Efter-som ingår i avhandlingen fokuserar på särskilda språkli-ga uttryck, iallafall och så, blir risken för påverkan på materialet från ”medvetna” deltagare obefintlig. Detta kunde ha varit fallet om intentionen redan vid inspel-ningstillfället varit att samla in ett specifikt språkligt objekt, i synnerhet eftersom forskaren deltar i inspelningen. Själva den samtalade interaktionen påverkas för-hållandevis lite av att en bandspelare finns i rummet, något mer av en videokame-ra. Nu har jag kunnat närma mig materialet förutsättningslöst och det är så mitt studieobjekt växt fram. Middagsinspelningarna visade sig i efterhand vara ett material ytterligt lämpat för att studera återgångar och icke-institutionella kom-munikativa projekt.

När man arbetar med material där man själv är en av deltagarna blir de etis-ka ställningstagandena ytterst relevanta, till och med problematisetis-ka. (Förutom det problem som det egna deltagandet fört med sig har jag följt de etiska regler för handhavande av känsligt material som Vetenskapsrådet satt upp.) De övriga del-tagarnas anonymitet blir svårare att säkra när det framgår att den vetenskapligt ansvariga är identisk med, som i detta fall, mamman i den inspelade familjen. Jag citerar ur Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, utgivna av Vetenskapsrådet:

Forskaren skall vara medveten om att även om personuppgifter publiceras utan att enskilda nämns vid namn, kan det, om data är tillräckligt detaljerade, vara möjligt för åtminstone vissa läsare att identifiera någon individ. Åtgärder måste vidtas för att försvåra för utomstående att identifiera enskilda individer eller grupper av individer. Detta är särskilt viktigt då det gäller människor eller grup-per som i ett eller annat avseende kan anses svaga och utsatta och/eller har typis-ka, lätt igenkännliga särdrag.

Risken för att individer oavsiktligt kan identifieras skall beaktas vid vägningen av värdet av det förväntade kunskapstillskottet mot eventuella negativa konsekven-ser för de berörda (s. 12–13).

Detta krav måste jag alltså delvis åsidosätta vad gäller det material där jag själv deltar. Jag har valt att fortlöpande informera deltagarna i middags-inspelningarna, samt erhålla deras tillstånd för varje offentligt utnyttjande av materialet. De har dessutom kännedom om innehållet i inspelningarna och har gett sitt generella tillstånd för användande.

Ett känsligt material i vilket forskaren är en av deltagarna begränsar de fo-rum där man kan stödja sin analys med uppspelning av utdrag. Det blir extra viktigt att poängtera att deltagarna i den studerade interaktionen ska behandlas med respekt och att det inte är tillåtet att diskutera dessa utanför seminarierum-met. I ett seminarium eller en datasession kan deltagarna behöva medvetandegö-ras om att den person som deltar i inspelningen ska skiljas från den person (forskaren) som presenterar materialet. Deltagarna i inspelningen omtalas medan forskaren i rummet tilltalas även om det råkar vara samma individ.

Ett viss mått av exhibitionism behövs för att analysera närstående. Man kan dra paralleller med konstnärer, skådespelare och dansare. I synnerhet de senare ”visar upp” sig själva på ett liknande sätt. En solodansare har hela uppmärksam-heten på sin kropp. Men hon eller han måste utöva sin konst så att betraktaren skiljer uttrycket och upplevelsen, det som gestaltas på scenen, från den person som gestaltar. Ett liknande problem står jag som analytiker inför. Min konst och min analys måste hålla en sådan kvalité att den blir trovärdig, trots att jag har ett speciellt förhållande till deltagarna och materialet. Det teoretiska resonemanget ska bli hållbart. Jag måste alltså själv fjärma mig från den person jag var i inspel-ningen och inte under analysen ha ett personligt förhållande till deltagarna i ma-terialet.

Trots allt har en hel del forskning utförts av språkforskare på interaktion som de själva deltagit i. Detta gäller framförallt barnspråksforskare som studerat egna barn exempelvis Wootton (1997), men även forskare som Egbert (1993), C. Goodwin (1995) och Tannen (1984) som studerat interaktion i vilken de själva deltagit, ja där det egna deltagandet närmast utgjort en förutsättning vid insamlandet av det inspelade materialet. Den forskning som bygger på intervjuer står i viss mån inför liknande problem, intervjuaren påverkar intervjun och där-med forskningsresultaten (jfr Wolfson 1976 och Eckert 2000).

3.8.2 Fördelar och problem med eget deltagande

Det kan många gånger vara lättare att få deltagarnas tillåtelse för inspelningen när man själv deltar (Egbert 1993) och inspelningen kan ske kontrollerat trots att ingen utomstående deltar i aktiviteten. En jämförbar situation är när någon av deltagarna sköter inspelningen av någon naturligt förekommande samtalsaktivi-tet.

Tillgången på etnografisk information ökar väsentligt när inspelningen görs i den miljö som forskaren lever i. Det blir inte nödvändigt för forskaren att förbe-reda sig med en etnografisk studie så som hon behöver göra när ett material sam-las in från t.ex. en specifik arbetsplats eller från en främmande kultur. Forskaren besitter kunskaper eller minns tillochmed vad som försiggick och kan därmed bättre tolka interaktionen, eftersom viss bakgrundsinformation kan underlätta tolkningen av vad som sker i samtalet och därmed underlättas analysen. Det kan röra sig om en plats eller ett namn med en särskild betydelse som ges en promi-nent plats i talarens yttrande, men där det inte framgår i inspelningen vilken be-tydelse detta har.

Den nämnda fördelen kan emellertid upplevas som ett problem när forska-rens kunskap om deltagarna inte kan användas därför att den inte görs relevant i samtalet. Att vara professionell samtalsanalytiker innebär att utifrån sin kunskap som medlem i en kultur göra tolkningar utifrån det deltagarna i samtalet gör rele-vant, att inta ett deltagarperspektiv (se Lindström, A. 1999b). Deltagarperspekti-vet innebär att analysen formas och begränsas av vad som kan förankras i det empiriska materialet, vilket innebär att man studerar deltagarnas handlingar, deras ”praktiska medvetande”, de handlingar som de troligen inte är ”diskursivt med-vetna” om (Giddens 1979, jfr även Öqvist 2005 s. 26). Enbart de tankar och identiteter som deltagarna gör relevanta i interaktionen och utnyttjar som resurser i samtalet beaktas i analysen.

Kravet på att i analysen hålla sig till det som sker i samtalet blir svårare att uppfylla när man själv är en av deltagarna och har fylligare kunskaper om delta-garnas liv och situation än man normalt har som analytiker. Att forskaren själv deltar gör att hon än hårdare måste anstränga sig för att inte lägga in sina egna uppfattningar och förutfattade meningar i analysen. Men detta är även ett pro-blem som kan uppstå när man arbetar med material där man känner deltagarna eller miljön väl, utan att aktivt delta i inspelningen. Analytikern riskerar att i ana-lysen utnyttja kunskaper om deltagarna eller deras bakgrund, information som inte görs relevant i det studerade samtalet, men som kan styra och påverka analy-sen. Analysen av deltagarnas handlingar färgas av tidigare kunskap och sker då

inte utifrån den faktiska interaktionen, dvs. hur deltagarna själva tolkar det som sker genom att förhålla sig till detta på olika sätt. Validiteten i undersökningen minskar.

Mikrosociologin utvecklades med inspelningsutrustningen, möjligheten att gång på gång kunna lyssna på samma sekvens och möjligheten att transkribera den i detalj. Den samtalsanalytiska metoden kräver att man belägger sina påstå-enden med samtalsutdrag och att andra forskare ska kunna “se” detsamma, dvs. en undersökning ska kunna replikeras, vilket innebär att man inte alltid får dra nytta av de kunskaper man faktiskt har om inte deltagarna utnyttjar dessa som en resurs i samtalet. Det är också deltagarnas visade förståelse av tidigare bidrag ge-nom det egna bidraget som utgör garantin för att ett yttrande tolkas på ”rätt sätt”, något som kallas proof procedure inom CA (Sacks, Schegloff & Jefferson 1974 s. 728).

Som nämnts ovan kan ett eget deltagande i inspelningarna hindra bevaran-det av deltagarnas anonymitet. Att arbeta med material där man som forskare själv ingår och där andra forskare är införstådda med detta, kräver att respekten för deltagarna provas. I avhandlingen finns därför en motsättning mellan att öppet redovisa material och metod och att behålla anonymiteten samt att behålla distans och objektivitet. Jag har av det senare skälet ansett det vara viktigt att förankra de gjorda analyserna i material hämtat ur andra korpusar, detta trots att inspelning-arna utgjort och utgör ett så rikt och intressant material lämpat för många slag av analyser.