Situationsrelaterade yttranden

Under ett pågående samtal händer det att något i den omgivande kontexten på-kallar deltagarnas uppmärksamhet. Eller så kan någon av deltagarna fälla ett ytt-rande utanför det pågående samtalet om något i den omedelbara omgivningen eller utifrån något personen kommer att tänka på (yttrandet utformas som en plötslig insikt). Bergmann (1990) och Londen (1993) har studerat situationsrela-terade yttranden (local sensitivity) i vardagliga flerpersonssamtal. Jag använder både Londens översättning och lokalt situerade yttranden beroende på vilken funktion som är mest framträdande för tillfället. De situationsrelaterade yttrande-na ”inför något nytt i förhållande till den tidigare diskursen” (Londen 1993 s. 83). Ett sådant yttrande fokuserar något som är omedelbart tillgängligt för alla samtalsdeltagare.

17_{Turtagningsordning hänför sig främst till det faktiska samtalet medan turtagningssystem} snarare är ett abstrakt analytiskt begrepp.

Informella och vardagliga samtal skiljer sig från institutionella samtal genom att tillåta avbrott av pågående samtal i mycket högre utsträckning eftersom samta-landet inte på samma sätt är styrt av en bestämd agenda. Londen pekar på att sådana yttranden tillochmed kan ha funktionen att underlätta samtalandet ge-nom att initiera en ny topik när den som pågått ebbar ut och ingen naturlig övergång till en ny topik erbjuds i det som sagts. Detta skiljer dem från de lokalt situerade yttranden som är inriktade på den pågående verksamheten, t.ex. en måltid, och har funktionen att lösa praktiska problem i denna. Skillnaden mellan dessa båda begrepp är alltså inte särskilt stor eller väsentlig men preciserar emel-lanåt beskrivningen av vad som sker i en aktuell interaktion. Lokalt situerade ytt-randen är närmast jämförbara med de så kallade enstaka yttytt-randen som berördes ovan i 4.6.

Den sekventiella placeringen av situationsrelaterade yttranden kan samman-falla med den som gäller för yttranden som initierar schismning genom att vara inpassade i en paus i någons pågående tur eller vid en relevant turbytesplats. Men de kan även direkt avbryta någons tal. Londen presenterar, förutom de exempel där de situationsrelaterade yttrandena leder till att en ny topik utvecklas, flera exempel där lokalt situerade yttranden tillfälligt avbryter en pågående aktivitet varefter den talare som blir avbruten återgår till den tidigare topiken. När denna typ av avbrott sker mellan primärtalare och primärmottagare har jag valt att be-handla dem som sidosekvenser.

5 Avbrott

Avhandlingens fokus ligger på fortsättningar och återgångar till påbörjade diskur-siva enheter efter någon form av avbrott. I det följande ska ett antal interaktionel-la studier som behandinteraktionel-lat sekventiellt sammanhållna avbrott, nämligen inskjutna expansioner, parenteser och sidosekvenser, relativt utförligt refereras. Dessa typer av avbrott definieras av att talaren återgår till den pågående sekvensen och att de därmed uppvisar en treledad struktur (pågående–avbrott–återgång). De kan sä-gas uppstå och är därmed möjliga att analysera i och med återgången till det som föregick avbrottet.

Återgången till den föregående enheten bidrar till att skapa koherens i sam-talet. Med koherens avser jag detsamma som Bublitz (1999), nämligen att kohe-rens inte bara är en produkt av mer eller mindre formellt representerad kohesion (cohesion Halliday & Hasan 1976) och semantiska förbindelser (Bublitz 1999 sid. 1), utan snarare den mentala representationen (mental phenomenon Gernsba-cher & Givón 1995 sid. vii) av sammanhållen diskurs hos deltagarna i t.ex. ett samtal och därmed även hos den som analyserar detta samtal. Koherens är en pro-cess som är beroende av deltagarnas gemensamma ansträngningar för att skapa sammanhang i samtalet och en gemensam förståelse (men även författarens eller läsarens strävan att skapa sammanhang i en text). Även om koherens kan upple-vas som en produkt när ett samtal betraktas på avstånd, av deltagare eller analyti-ker, så är den ändå bara ungefärlig och inte helt identiskt upplevd av dem som deltar. Olika deltagare kan uppleva en och samma kontext som mer eller mindre koherent. Talarens uppfattning är inte densamma som lyssnarens, något som visar sig t.ex. i annan-initierade reparationer och sidosekvenser som ber om ut-ökad information. Exempelvis kan två deltagare orientera sig mot ett och samma kommunikativa projekt och samarbeta för att nå ett svar på en frågeställning me-dan en tredje deltagare orienterar sig mot frågeställningen som ett samtalsämne. Detta innebär att de två talarnas strävan efter en gemensam förståelse, vilket är en koherensskapande process, ”störs” av den tredje talaren och den uppkomna dis-kursen upplevs som diskontinuerlig och därmed som mindre koherent både av talare och analytiker.

Ett avbrotts längd rör sig på ett kontinuum från en enkel turkonstruktions-enhet över många yttranden som hör till andra topiker, ända till en oöverskådlig tidsrymd. Samtal kan återupptas och frågor besvaras flera veckor efter att de ställts. Som forskare måste vi begränsa oss till vad som ryms inom en enskild in-spelning. I bästa fall får vi ledtrådar till händelser som noterats och kommenterats i tidigare inspelningar. Men eftersom vi inte har tillgång till deltagarnas hela liv

och värld måste vi nöja oss med vad som framkommer i enskilda inspelningar. Det är med dessa begränsningar jag behandlar något som ett avbrott.

Exempel på enheter i vilka avbrott är möjliga att identifiera och som är rele-vanta i det här framlagda arbetet är t.ex. kommunikativa projekt, diskursenheter som berättelser och redogörelser och turer. Men även aktiviteter som spel och andra verksamheter, där tal inte är det primära konstituerande draget, kan uppvi-sa en liknande (treledad) struktur. Den grundläggande interaktionella skillnaden mellan olika former av avbrott är om deltagarna i den avbrytande aktiviteten sam-arbetar med det pågående projektet eller konkurrerar med detta.

Jag kommer inte närmare att precisera hur avbrott sker, dvs. exakt vad som avbryts och hur, eftersom avbrott i denna avhandling enbart är relevanta i förhål-lande till en eventuell återgång till ett oavslutat projekt. Skälet till att jag ändå relativt utförligt redogör för de treledade avbrottstyperna samt de, mer eller mindre allvarliga, avbrytande handlingarna i föregående avsnitt (4.6-8) är att en förståelse av avbrott är en förutsättning för att identifiera de återgående handling-arna. Genom återgången visar talaren att projektet fortfarande är relevant. När återgången accepteras av de andra deltagarna bekräftar detta att projektet fortfa-rande är aktuellt i deltagarnas medvetande och dessutom relevant, de är villiga att delta i en fortsättning av projektet. Återgången bidrar till att forma större kohe-renta enheter med igenkännbara inledningar och slutföranden. Återgångar, som de kommer till uttryck i språkliga handlingar, kommer att behandlas i avsnitt 6.