Kategorisering av avbrott

En första indelning av avbrott kan göras utifrån deras anknytning till den pågå-ende turen eller till projektet. Antingen är avbrottet anknutet till eller har sin källa i det pågående projektet eller så orsakas det av något i den lokala situationen utan-för det pågående samtalet eller av konkurrerande turer från någon annan deltaga-re, dvs. av projekt eller topiker som inte relaterar till ett pågående projekt. De först nämnda avbrotten betecknas som endogena i förhållande till projektet medan de senare benämnes exogena. Detta är en uppdelning som har stor interaktionell betydelse. Jag har valt termerna endogen och exogen för att markera avbrottet i förhållande till den pågående sekvensen, dvs. den anknytning avbrottet har till en pågående diskursenhet.

I motsats till Svennevig (1999) har jag valt en uppdelning mellan parente-ser och sidosekvenparente-ser utifrån att de förra enbart inbegriper talaren medan de sena-re innefattar åtminstone två talasena-re och två tusena-rer. Skälet till detta är att återgången till huvudtråden är enklare att åstadkomma när talaren fortfarande har turen och själv har initierat avbrottet. Därmed ges begreppet parentes en interaktionell– sekventiell innebörd snarare än en funktionell–innehållslig och överensstämmer närmast med Duvallon & Routarinne (2005). Ett fokus på den sekventiella strukturen är även skälet till att låta kortvariga och topikalt sammanhållna exoge-na avbrott ingå i kategorien sidosekvenser (se artikel B (3)).

Sidospel (se 4.6) konkurrerar om uppmärksamheten utan att egentligen kräva att få överta dominansen över samtalsrummet. Primärtalaren i det pågående projektet tvingas emellertid ofta att fördröja sin fortsättning (5.4) för att inte höva tala i överlapp med den inträngande talaren, vilket är skälet till att jag be-traktar dessa som en kategori av avbrott. Det är tveksamt om talaren kan sägas ens

tillfälligt uppge rätten till turen. Poängen med fördröjningen är att behålla turrät-ten och behandla den andre som inträngling.

Vidare gör jag en indelning av avbrott utifrån vem som initierar eller föror-sakar avbrottet. Egeninitierade avbrott innebär att den innevarande talaren av-bryter sig själv. Sådana avbrott kan vara självreparationer, utvikningar och kommentarer antingen till något i ko-texten parenteser (se 5.3) eller till något i den omgivande kontexten. Det kan också vara frågor eller andra initiativ som eliciterar en respons från någon av deltagarna och som innebär att den förväntade progressionen avbryts, sidosekvenser.²²De flesta av de egeninitierade avbrotten i mitt material är kortvariga. Detta har rimligen sin förklaring i att den innevarande talaren – primärtalaren – vill fortsätta sitt påbörjade projekt och att parentesen eller den egeninitierade sidosekvensen är en utvikning från detta. Vad gäller de exogena situationsrelaterade avbrotten har de snarare en undanröjande funktion: något som kan bli ett hinder för talaren att fortsätta undanröjes.

Om primärmottagaren eller någon av de andra deltagarna i samtalet föror-sakar ett avbrott i den förväntade progressionen (turens eller sekvensens) benäm-ner jag detta annaninitierade avbrott, vare sig de är relaterade till det pågående projektet eller ej. Dessa avbrott kan antingen innebära att initiativtagaren samar-betar eller att denna konkurrerar om turutrymmet. De samarbetande avbrotten utgörs (huvudsakligen) av sidosekvenser. De konkurrerande avbrotten kan resul-tera i fler möjliga typer av sekventiella strukturer, både en kortvarig sidosekvens eller längre avbrott under vilka en eller flera episoder hinner utspela sig.

I de flerpersonssamtal jag studerat inträffar det att en talare under ett pågå-ende projekt, blir avbruten av primärmottagaren som t.ex. erbjuder mat. Efter en kortvarig sekvens återgår primärtalaren till projektet. Vanligen sker detta med en återgångsmarkör (se artikel A och B (3)), som emellanåt besvaras av primärmotta-garen med en fortsättningsuppbackning. Jag har valt att betrakta sådana sam-manhållna sekvenser som exogena sidosekvenser²³, då de inte är anknutna till det pågående projektet men utgör ett urskiljbart eget projekt eller en lokal topik. Del-tagarna behandlar en sådan sekvens som underordnad genom att omedelbart återgå till den tidigare pågående sekvensen. Vanligen uppkommer exogena sido-sekvenser genom att något i den omedelbara kontexten drar till sig uppmärksam-het från någon av deltagarna, vilket innebär att fokus skiftar från talarnas pågående projekt till den fysiska omgivningen eller situationen.

22_{I en flerpersonssituation händer det att två berättar tillsammans utifrån samma erfarenhet} och i detta sammanhang är att betrakta som en talare, eller snarare ett kollektiv. Den ena par-ten initierar en parentes i den pågående gemensamma berättelsen (jfr. Schegloff 1995b). 23_{Detta skiljer sig alltså från den indelning Svennevig (1999 s. 268) gör (se 5.5.4).}

Svennevig (1999) beskriver i detalj olika funktioner hos (endogena) sidose-kvenser (5.5.4), varav de sekventiellt implikativa direkt befrämjar projektet me-dan de parentetiska (alltså i en mer innehållslig betydelse) oftast är förknippade med det globala syftet med samtalet, vilket i hans material är att lära känna var-andra. I denna avhandling läggs mindre vikt vid innehållet i avbrottet, eftersom utformningen av återgången till det pågående projektet står i fokus. När talarna återgår görs en ”värdering” av avbrottet genom den form återgången tar. Hur den återgående talaren förhåller sig till avbrottet och den betydelse avbrottet tillmäts i förhållande till projektet anser jag vara avgörande för hur en återgång utformas.

Endogena avbrott utgörs av expansioner och reparationer som primärtala-ren själv initierar för att förklara och fördjupa det som berättas eller redogörs för; de befrämjar projektet. Men befrämjande avbrott kan även vara initiativ från andra deltagare för att få förklaringar eller komma med kompletteringar av olika slag. Dessutom ingår kategorin ”undanröjande initiativ”, som tas av någon av primärmottagarna för att undvika avbrott i uppmärksamheten när något utanför det pågående samtalet stör. Denna senare kategori ligger i gränstrakterna till de exogena, konkurrerande avbrotten. Något som ser ut som ett avbrott, som hind-rar en talare från att fortsätta, kan samtidigt vara ett försök att undanröja ett ”hin-der” som skulle ha splittrat mottagarens uppmärksamhet (jfr (2) i artikel B).

Strukturellt kan skillnaden mellan ett projektbefrämjande endogent avbrott och ett avbrott som ligger utanför projektet vara liten. Den avgörande skillnaden mellan endogena och exogena avbrott är att deltagarna i de endogena inte lämnar det globala projektet, medan de i exogena avbrott avviker från projektet för en kortare eller längre stund. Denna skillnad menar jag har betydelse för hur delta-garna utformar återgången, men mera omfattande studier måste göras för att be-kräfta detta.

Innan vi övergår till att behandla de återgående handlingarna ska de olika formerna av avbrott i pågående projekt sammanfattas utifrån avsnitten 4.6 - 4.8, 5 - 5.6. Schemana nedan relaterar ett avbrotts anknytning till ett pågående pro-jekt, till vem som initierar avbrottet samt till primärtalarens aktivitet under olika typer av avbrott. Primärtalaren har olika valmöjligheter beroende på vilken form avbrottet tar. Efter att återgångar har behandlats i avsnitt 6 kommer schemana 3 och 4 att återkomma i 6.5.

AVBROTT utifrån ett primärtalarperspektiv Projektanknutna - endogena egen-initierade annan-initierade själv-reparation parentes sido-sekvens inskjuten expansion sidosekvens sidospel Primärtalaren deltar avvaktar / för-dröjer Schema 3. Endogena avbrott

AVBROTT utifrån ett primärtalarperspektiv

Utanför projektet - exogena

egen-initierade annan-initierade

sidoreplik sidosekvens korta

av-brott längre av-brott24 schismning Primärtalaren deltar avvaktar / fördröjer avvaktar / deltar fortsätter med det pågående KP Schema 4. Exogena avbrott

I schema 3 återfinns kategorin inskjutna expansioner både under egen- och an-naninitierade avbrott, eftersom jag anser att båda deltagarna här är att betrakta som primärtalare. Något som väl avbrotten kan sägas visa, trots att schemanas fokus på primärtalaren kan ge ett monologiskt intryck, är att genomförandet av alla här nämnda diskursiva enheter är beroende av samtliga deltagarnas bidrag; oavsett om de är primära för att ett projekt ska framskrida eller om de är mera se-kundära och främst av uppbackande karaktär. Att genomföra ett projekt är en angelägenhet som deltagarna uppnår genom sina gemensamma strävanden. Inget projekt kan genomföras utan att någon av de andra samarbetar. Deltagarnas strä-van att fortsätta och fullfölja projekt avspeglas i de återgående handlingar som utgör de schematiska tredje leden i avbrottssekvenser.

Den retrospektivt iakttagbara treledade strukturen har de tre beskrivna se-kvenstyperna gemensamt. De definieras av återgången till det första ledet, led ett i yttrandeparet besvaras efter expansionen, den första strukturen fullföljs efter pa-rentesen och huvudsekvensen fortsättes efter sidosekvensen. Det som skiljer dem

åt är bl.a. vilken roll talaren som initierar avbrottet har. Expansionen och sidose-kvensen initieras huvudsakligen av mottagaren medan parentesen är talarens verktyg. Här råder grader av skillnader snarare än strikta antingen-eller-förhållanden. Utformas det expanderande yttrandet så att det ger utrymme för eller ställer upp en förväntan på ett svar, så blir den iakttagbara strukturen en expansion eller en sidosekvens om försekvensen är en diskursenhet av större slag. Om ingen sådan förväntan formuleras och talaren omedelbart återgår till huvud-strukturen utgör yttrandet en parentes. När återgången, som avgränsar och defi-nierar dessa strukturer, sker genom primärtalarens handlingar analyseras avbrottet som expansioner eller parenteser. Enligt Jefferson (1972) har i första hand den som initierade sidosekvensen skyldighet att återgå, men lika gärna sker återgången av primärtalaren i de samtal jag studerat (även om inga frekvensberäkningar gjorts på detta).