För att balansera och berika andra aktiviteter, t ex studier, har jag under årens lopp ägnat mig en del åt fysisk träning. Fram till cirka 35 års ålder handlade det mest om bollsport, dvs. fotboll och tennis. Vid 35 års ålder övergav jag tennisspelandet och övergick alltmer till terränglöpning el- ler kanske joggande. Från folkskolan var fotboll viktigt för uppbyg- gande av självförtroende. Min identitet formades på fotbollsplanen där jag kände att jag platsade. Tennis var trevligt och socialt men blev aldrig min grej. Under värnplikten i Linköping förstod jag att jag hade viss förmåga som terränglöpare. Vid kompanimästerskap med cirka 100 deltagare kom jag på tredje plats. Det handlade om 5 km. Lage Tedenby hette segraren och han blev senare landslagsman på 3000 meter hinder. Han var mer än minuten före oss andra i mål.
Jag är född 1937 i Porjus vid Lule älv där pappa var driftchef inom statliga Vattenfall. Vid 4 års ålder flyttade familjen till Trollhättan där det handlade om ett nytt 6-årsförordnande. Vid 10 års ålder kom jag till Motala. I Motala spelade vi fotboll när skolan var slut för dagen. Jag gick i Östra skolan och det var inte särskilt långt till Idrottsparken där MAIF (Motala Allmänna Idrottsförening) spelade sina hemmamatcher. Jag och mina kamrater blev flitiga åskådare och kunde stötta MAIF med hejarop av mer eller mindre sofistikerat slag. ”Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom” eller när motståndarna gjorde mål: ”Det var ju rent förbannat, vi som väntat något annat”.
Vilken roll hejaropen spelade är oklart men MAIF avancerade i varje fall till allsvenskan. Gösta ”Lövet” Lövgren är namnet på den mest framträdande spelaren som även blev uttagen några gånger till landsla- get. Han var ”högerinner” enligt den tidens språkbruk.
Mina föräldrar och systrar var ganska ointresserade av sport. Pappa var chef för Motala Kraftverk och blev förvånad när han förväntades ordna jobb som elektriker till en spelare, en centerforward från Norr- land, som skulle agera spjutspets i MAIFs anfall.
För oss ungdomar var fotboll en lek. Vi nöjde oss med små och ojämna gräsmattor där ”felstuds” var ett återkommande inslag. Av nå- gon anledning tänker jag på en gräsplätt nära Baltzar von Platens grav mellan järnvägen och Göta kanal. I Östra skolan hade vi klasslag som möttes i en serie. Bäst i vår klass var Per-Arne Johansson, kallad P-A.
Jag minns att jag hade rollen att notera resultat i ett litet häfte och föra statistik.
Vid ett tillfälle när jag och min granne Bosse Sjöberg var på plats för att se MAIF spela dök en representant för BK Zeros, som kallades ”Kola” upp och ställde frågor om vi ville träna med föreningens pojklag. Det var naturligtvis spännande och vi fick spela matcher i Zeros grönvita dress. IFK Motala och Fornåsa var några motståndarlag som jag minns det. Jag fick en roll som mittfältare och spelfördelare. Ett eller annat mål lyckades vi peta in men någon större succé för laget blev det knappast.
Inte heller mina senare insatser som fotbollsspelare känns överty- gande. Jag deltog i Motala läroverks lag som spelade om ”Kronprinsens pokal” men minns att mina fotbollskor som jag lånat var omoderna och kändes svårhanterliga. Senare har jag ett likartat minne av otillräcklig- het när jag fick hoppa in som tänkt förstärkning i professorslaget som spelade mot ”kårknuttarna”, Uppsala Universitet. Sune Åkerman, do- cent vid Historiska Institutionen låg bakom min medverkan. Problemet, som jag ser det, är att jag var ganska ”otränad” vid dessa tillfällen.
Vid en match i den nämnda pojklagsserien råkade jag ut för en lättare lårskada, ett knä mot låret som gav upphov till en ”lårkaka”. Pappa märkte att jag inte rörde mig helt fritt och undrade om inte tennis vore en lämpligare sport.
Så blev det. Tennisen tog över men mitt intresse för fotboll kvarstår. När jag nu kollar på nätet visar det sig att BK Zeros fortfarande är ett aktivt lag med verksamhet också på damsidan. När vi semestrar i Sunne följer jag gärna ett framgångsrikt damlag, Mallbacken, som har hem- maplan bara 10 km bort. Även här i Uppsala finns ett damlag som gjort visit i högsta serien och förhoppningsvis kommer igen. Uppsala och Mallbacken lär dessutom hamna i samma serie nästa säsong vilket stäl- ler mina lojaliteter på prov.
Tennis är normalt en dyr sport men min träningskompis Bo Sjöberg och jag hade turen att kunna utnyttja förhållandet att hans pappa job- bade på Elektrolux. Vid Elektrolux verkstäder i Motala fanns en tennis- bana som vi fick låna. Vi tränade ett par gånger i veckan och hoppades på framgång i distriktmästerskap för juniorer och liknande. Min back- hand höll klass men i övrigt var jag för ”kort i rocken”.
Jag hade stor glädje av tennisspelandet både i Motala och senare i Uppsala med Sune Åkerman och andra. Samtidigt är tennisen en psy- kiskt påfrestande sport. En vinner, den andre förlorar. Man måste ha vinnarinstinkt och stabilt psyke för framgång. Som fotbollsspelare har man ett helt lag med sig. Och som löpare kan man tävla mot sig själv genom att springa samma sträcka flera gånger. Man ställs då inför en ”jämbördig motståndare” vilket känns rättvist på något sätt.
Tennis är en krävande aktivitet på så sätt att man måste passa tider. Tennis kändes inte så lätt att kombinera med barnansvar inför min äldste son Jakob. Löpning är mer flexibelt. I visst skede insåg jag att man kan delta i motionslopp av typ Blodomloppet. Deltagandet i Lidin- göloppet var en annan möjlighet och blev lockande i och med att man tävlar i olika åldersklasser. Sträckan vid normala Lidingölopp (som in- går i ”En svensk Klassiker”) är 30 km men jag deltog första gången när jag var över 60 år. Då handlade det om 10 km. Samma sträcka gäller i 70+ klassen. Jag deltog cirka 15 gånger i dessa klasser och siktade på ett resultat i bästa tredjedelen av de fullföljande vilket lyckades för det mesta.
När det var dags att delta i 80+ klassen 2017 hade jag liknande för- väntningar. Sträckan var nu 4 km och antalet krävande uppförsbackar ganska få. Jag hade nyligen fyllt 80 och eftersom antalet deltagare var strax under 20 vågade jag hoppas på en placering kanske mellan 5 och 10. Men det blev bättre än så. Jag fick en krans över huvudet och var 5 sekunder före Erik Berglund från Vallsta SK. Berglund var (är) 5 år äldre vilket tyder på att hans prestation var mer övertygande.
Lidingöäventyret tog inte slut 2017. 2018 deltog jag och kom på andra plats och 2019 sprang jag och en annan deltagare fel. 2020 kom Corona pandemin vilket innebar att man fick springa enskilt aktuell sträcka på Lidingö. Detta redovisades digitalt. Jag fick sällskap med mitt barnbarn Filippa som höll reda på mobilen. Två revanschsugna äldre herrar som sprungit fel året innan lyckades denna gång ta sig i mål enligt reglementet. Rune Carlsson, Sundbybergs IK, hade den bästa ti- den.
Läsaren & Berättaren V
Läsaren: Varför tar du med joggning och liknande i din berättelse?
Löpning har väl inte så mycket att göra med vetenskap och ideologi.
Berättaren: Saker och ting hänger ihop. Om jag har uträttat något me-
ningsfullt som lärare och forskare så hänger det ihop med min familje- situation, hustru, barn och barnbarn. Därifrån har jag fått mycket stöd och inspiration även under de jobbiga perioderna vid SLU. Samtidigt står det klart att något av min frustration gått ut över familjelivet.
Intresset för motion inklusive promenader har hittills varit en funge- rande överlevnadsstrategi. Utan att dramatisera vågar jag påstå att jog- gandet ensam och med barnen Simon, Jakob, Ville, Hanna längs grus- vägar i Uppsala och Sunne har spelat en roll för jobbsituationerna i vissa skeden. Det har varit en form av avkoppling och ett nöje.
Läsaren: Jaha, då vet vi att du utöver skrivandet ägnar dig åt löpträ-
ning. Är du intresserad av all sport?
Berättaren: Jämfört med mina föräldrar och systrar är jag mycket en-
gagerad. Det handlar om avkoppling från det mer seriösa skrivandet och tänkandet. Men det finns gränser. När det gäller TV så är fotboll och längdskidor mest spännande.
Läsaren: OK, en annan fråga. Det blev 10 år i Motala innan du kom till
Uppsala. Är du östgöte i själ och hjärta? Kan du utveckla detta med din geografiska identitet?
Berättaren: Jag känner en del för Motala och Östergötland. Att jag se-
dan hamnade i Uppsala är ändå ingen tillfällighet. Uppland och Dalarna känns som hemmaplan.
Mamma Marianne kom från Göteborg och Västkusten. Pappa Carl- Emil föddes i Falun där hans far Petter Söderbaum var lasarettsläkare som kirurg och en tid chef för Falu lasarett. Om man backar ytterligare ett steg kommer man till Henrik Wilhelm som var kyrkoherde i Estuna, Uppland. Hans far Pehr Söderbaum var brukskassör vid Leuvsta bruk, Norduppland, och son till mjölnaren Per Persson Söderbom. Kvarnen och mjölnarbostaden ligger vid södra infarten till bruket vilket kan för- klara bytet av efternamn från Persson till Söderbom. Mjölnarens två sö- ner valde sen ”Söderbaum”. Tyskinfluenser var inte helt ovanliga vid järnbruken som exporterade järn till sydliga länder.
Min farfar Petter Söderbaum doktorerade i medicinsk vetenskap vid Uppsala Universitet jubileumsåret 1877 (för universitet) på en
avhandling om ”Listers antiseptiska metod”. Petter är för mig en spän- nande person som gjorde upprepade resor till kontinenten för att få idéer till modernisering av svensk sjukvård. Ibland inbillar jag mig att det är arvet efter honom som gjort att jag hamnade i Uppsala. Men det finns säkert andra förklaringar. 1958 fanns inte så många universitet att välja mellan. Kanske finns också ett arv som ”predikant” efter kyrkoherden i Estuna.
Läsaren: Då vet vi mer om din bakgrund. Min fråga är nu om du har
några humanistiska intressen.
Berättaren: Frågan är om samhällsengagemang kan räknas som
humanism. Engagemang för hållbar utveckling är ett engagemang för människor. Jag deltar gärna i debatt om konkreta frågor om vad som sker och bör göras i Uppsala med omnejd. I mitt fall började det med en artikel i UNT under rubriken ”P-Huset Draken” 1971 där jag ifråga- satte rimligheten i att bygga ett flervånings parkeringshus i Uppsalas mest centrala delar. Det var en lång artikel som UNT tog in. Än mer överraskande var att ett ansvarigt kommunalråd, Roland Agius, kom med ett utförligt svar någon vecka senare. Kanske var det där jag på allvar började tro på demokrati.
Men jag inser att du som frågeställare är ute efter något annat. Du vill veta om jag har fastnat i ett slags yrkesmässig specialisering och inte deltar i kulturella aktiviteter av typ läsning av skönlitteratur, biobe- sök, teater, musik etc. Lyckligtvis har jag en hustru, Eva, som är bibli- otekarie och även har varit engagerad i Fyrisbiografen i Uppsala. Eva är med i ett Proust-sällskap vilket har gjort att även jag letat efter en favorit. Thomas Bernhard blev svaret. En något dyster men humoristisk författare vars böcker kan läsas upprepade gånger.
Läsaren: Så du hamnade i Uppsala. Vad är det som är så spännande
med den staden?
Berättaren: Själv tycker jag att Uppsala är en lagom stor stad. Här
finns caféer där man kan sitta och läsa eller skriva. Där jag bor i södra delen av staden finns gott om promenadvägar och även grusvägar för joggingturer. Men man kan aldrig vara säker när det gäller naturland- skap och annan omgivning. Ledande politiker vill bygga ”ett nytt Sundsvall” i södra delarna av staden (Sävja-Bergsbrunna området) på en ganska begränsad yta. Entusiasmen är stor för urbanisering och fort- satt tillväxt. Den verkar inte dämpas av risk för pandemier och krav på hållbar utveckling.
Läsaren: Är det dina idéer om vad som är bra för Uppsala som driver
dig?
Berättaren: Ja, delvis handlar det om vad som händer i lokala sam-
manhang. Men det som i första hand driver mig – om man använder det uttryckssättet – är tankar på vad som händer med mina barn och barn- barn och alla andras barn och barnbarn. I det sammanhanget vill jag
lyfta fram en representant för yngre generationer, Greta Thunberg, och hur hon ser på oss äldre (Thunberg, 2019).
Det är uppenbart att vi som är äldre trots en del konstruktiva insatser har misslyckats när det gäller kraven på hållbar utveckling. Vi är duk- tiga på att förtränga grundläggande problem och väljer omedvetet eller medvetet att fokusera på mer närliggande frågor och samtalsämnen. Var och en av oss borde självkritiskt granska yrkesroll och roller i övrigt i förhållande till hållbar utveckling.
För mig handlar det då om en kritisk granskning av universitetens verksamhet inom områdena nationalekonomi och företagsekonomi. I stället för att stöta bort de ideologiska frågorna genom märkliga anta- ganden om värdeneutralitet eller frihet från värderingar bör ideologi och andra perspektivfrågor lyftas fram och hanteras öppet.
Under senare delen av 1960-talet och de första åren på 1970-talet hade jag ansvar för undervisning i marknadsföring vid Uppsala univer- sitets företagsekonomiska institution. Det handlade då om att sälja varor och tjänster till kunder så att det egna företagets vinst maximerades. Marknadsföringen finslipas med syfte att övertyga alltfler människor om att de behöver fler prylar. Som lärare insåg vi att kundens eller kon- sumentens perspektiv också bör beaktas men även detta var på något sätt underordnat säljperspektivet. Hur allt detta förhåller sig till sam- hällsansvar vågade man knappt tänka på.
När företagsekonomiska föreningar av Alumni karaktär, dvs. för ti- digare studenter vid ett universitet, hyllar dem som varit framgångsrika i yrkeslivet handlar det om aktörer som genom köp och försäljning av värdepapper tjänat mest. Hur dessa placeringar av pengar förhåller sig till hållbar utveckling blir då en icke-fråga.
Man kan hoppas att mina farhågor är överdrivna. Själv tror jag att det snarare ligger för mycket sanning i den tecknade bilden. Det bör dock noteras att studenter i nationalekonomi och företagsekonomi börjat ge- nomskåda den undervisning de utsätts för.
Mitt svar på Greta Tunbergs (och alla andras) utmaning till vuxen- generationen är alltså att nationalekonomi och företagsekonomi bör ut- sättas för särskild granskning. Det ekonomiska tänkandet och språket bör omprövas. Ledande politiker och andra aktörer har kanske börjat inse att hållbar utveckling är en genomgripande och omskakande utma- ning men halkar ändå lätt tillbaka i ett etablerat ekonomspråk som hand- lar om BNP-tillväxt och företags vinster. Att ändra det ekonomiska språket kan uppfattas som en långsam process. Men det är bland annat nytänkande som krävs både när det gäller teoretiskt perspektiv och ide- ologi om man vill påskynda förändringsprocessen.