Inom universitetsvärlden fattas en mängd beslut om vilken verksamhet som skall bedrivas. Det kan handla om att utforma en ny kurs eller göra förändringar i en befintlig kurs. Enskilda forskare fattar rader av beslut om hur ett eller flera forskningsprojekt skall bedrivas. Både när det gäl- ler undervisning och forskning interagerar läraren/forskaren med andra aktörer. Aktörer påverkar varandra genom opinionsbildning inom uni- versitetet och i det övriga samhället. Interaktionen sker inom ramen för olika regelsystem där demokratiska förhållningssätt spelar roll. Ibland artikuleras tydliga handlingsalternativ för verksamheters bedrivande. Ibland handlar det om en maktkamp mellan olika individer och grupper som företräder olika ideologisk orientering eller andra motiv.
En del beslut har en mer strategisk karaktär i meningen att de upp- fattas som särskilt viktiga, t ex genom långsiktiga effekter. Det kan handla om ett universitets övergripande profil eller verksamhetsidé. Kan Sveriges lantbruksuniversitet fortsätta att fokusera på traditionella näringar som jordbruk och skogsbruk eller bör man dessutom satsa kraftfullt på miljö- och naturvård? Även tillsättning av tjänster hör till detta strategiska och långsiktiga.
Gentemot omvärlden saluförs icke sällan tesen att beslutsfattande inom universiteten sker uteslutande på grundval av vetenskapliga krite- rier och att ställningstaganden på så sätt är neutrala eller till och med fria från värderingar. Detta är tyvärr en illusion (eller lögn om man antar att aktörerna vet vad de sysslar med). Utgångspunkten här är Gunnar Myrdal tes att värderingar alltid är närvarande i nationalekonomisk forskning och utbildning liksom i annan samhällsvetenskap.
Forskaren/läraren antas – enligt mitt sätt att se – vara en ”politisk- ekonomisk person” och aktör som leds av en ”ideologisk orientering”. Medan Myrdal talar om ”värderingar” som alltid närvarande föredrar jag begreppen ”ideologi” och ”ideologisk orientering” eftersom denna terminologi tydligare pekar på att det handlar om en mål-medelfilosofi (Söderbaum, 1999a, 2000a, 2008a). Det handlar inte bara om värde- ringar (mål) utan också om medel vid försök att uppnå målen. Den en- skilda individen befinner sig i en utgångsposition och överväger olika handlingsalternativ i strävan att uppnå önskade framtida positioner. I sitt beslutsfattande prövar individen förenligheten mellan den egna ide- ologiska orienteringen och övervägda handlingsalternativs (normalt
flerdimensionella) effektprofiler. Det handlar om ”matchning” eller ”igenkännande av mönster” (eng. ”pattern recognition”). Såväl ideolo- gisk orientering som effektprofil kan innefatta kvantitativa variabler men är inte begränsade till sådana. Aktörens ideologiska orientering kan vara osäker och fragmentarisk och samma sak gäller för förväntade effekter.
Det bör noteras att ”ideologi” är ett omtvistat begrepp (eng. ”con- tested concept”, Connolly, 1974) i den meningen att ordet kan ges olika innehåll. Ibland används ”ideologi” i negativ mening. Förordet till en bok ”Sustainability. A Philosophy of Adaptive Ecosystem Manage- ment” (Norton, 2005) rubriceras “Beyond Ideology”, med innebörden att ideologi bör undvikas om man vill vara seriös. I en demokrati kan givetvis samma ord användas med olika innebörd varför man bör för- tydliga hur ordet används.
Inom neoklassisk ekonomisk teori eftersträvas endimensionellt kvantifierbara indikatorer för att uttrycka måluppfyllelse, t ex tillväxt i BNP eller monetär vinst i företag. Detta ger intryck av precision i argu- menteringen. Ett sådant kvantitativt språk riskerar dock att bli ett fattigt språk. Betoning på kvantitativt mätbara förhållanden skapar blindhet där vi i stället borde försöka fånga in en del av verklighetens nyanser och komplexitet. I talspråket finns mindre precisa termer och begrepp som behövs också inom vetenskapen om inte vetenskapen helt skall tappa kontakten med människors upplevda verklighet. ”Ideologi” kan höra till den kategorin. Såväl kvantitativa som kvalitativa, t ex bild- mässiga element, inkluderas. Politiker gör anspråk på att företräda viss ideologi och vänder sig till oss medborgare i hopp om att bli uppskat- tade och valda. Som medborgare reagerar vi mer eller mindre positivt eller negativt på en enskild politikers budskap. Detta kan tolkas så att alla enskilda personer kan tänkas vägledas av en ”ideologisk oriente- ring”.
Inom ramen för neoklassisk ekonomisk teori ses människan som nyt- tomaximerande och enbart knuten till marknader (för varor, arbete och kapital). Men det finns enstaka nationalekonomer som hänvisat till ”ideologi” i sin analys. Enligt Joan Robinson gäller för varje tidsskede att den nationalekonomi som lärs ut är nära relaterad till den i samma tidsskede dominerande politiska ideologin (1962, s.1). Om bara en typ av nationalekonomi serveras vid utbildningsanstalterna blir avtrycket i politisk ideologi desto större.
I sin bok ”Institutions, Institutional Change and Economic Perfor- mance” uttrycker sig Douglass North på följande sätt:
By ideology I mean the subjective perceptions (models, theories) all people possess to explain the world around them. Whether at the mi- crolevel of individual relationships or at the macrolevel of organized
ideologies providing integrated explanations of the past and the present, such as communism or religions, the theories individuals construct are
colored by normative views of how the world should be organized.
(North, s. 23, emphasis in original)
Ett tecken på att hänvisningar till ideologi kan bli fler inom national- ekonomi är populariteten för Thomas Pikettis bok ”Capital and Ideo- logy” (2020). I hans mångsidiga (i två bemärkelser) bok hanteras ideo- logi mestadels på kollektiv nivå och beskrivs på följande sätt:
I use ideology in a positive and constructive sense to refer to a set of a priori plausible ideas and discourses describing how society should be structured. An ideology has social, economic, and political dimensions. It is an attempt to respond to a broad set of questions concerning the desirable or ideal organization of society. Given the complexity of the issues, it should be obvious that no ideology can ever command full and total assent: ideological conflict and disagreement are inherent in the very notion of ideology. Nevertheless, every society must attempt to answer questions about how it should be organized, usually on the basis of its own historical experience but sometimes also on the experiences of other societies. Individuals will also feel called on to form opinions of their own on these fundamental existential issues, however vague and unsatisfactory they may be. (Piketty, 2020,s. 3-4)
I Sverige finns enstaka sådana ansatser att diskutera ideologier men knappast vid universitetens nationalekonomiska institutioner. Jag tän- ker på det tvärvetenskapliga projektet ”Studies in Ethics and Econo- mics” (2000) under ledning av teologiprofessorn Carl-Henric Gren- holm och Gert Helgesson, filosofiska institutionen, Uppsala universitet. Etiska och ideologiska frågor hanteras på mycket speciella sätt eller blir borttrollade i nationalekonomisk analys varför tvärvetenskapliga ansat- ser framstår som angelägna. Gert Helgessons studie ”Values, Norms & Ideologi in Mainstream Economics” (2002) framstår som särskilt in- tressant i relation till syftet med den här studien.
Det nämnda projektet finansierades av Riksbankens Jubileumsfond. Assar Lindbeck – som jag liknat vid en ”polismästare” när det gäller vad som är tillåtet inom nationalekonomi i Sverige – lär ha avrått från beviljande av finansiering med argument av typen att ”endast national- ekonomer får granska nationalekonomisk teori och metod”. Rädslan för nya perspektiv förefaller stor.
Ideologi har här identifierats som ett nyckelbegrepp. Frågan är om det finns andra närstående begrepp med likartad potential. ”Världsbild” är ett sådant begrepp men riskerar kanske att bli statiskt. Möjligen kan man tala om konkurrerande världsbilder. ”Etik” och olika etiska för- hållningssätt kan också diskuteras. Enligt mitt sätt att se är det etiska en viktig del av olika ideologier. Jag ser ”narrativ” eller ”berättelse” som
ett mer intressant alternativ eller komplement till ”ideologi”. I en berät- telse finns normalt en tidsdimension där olika händelser inträffar efter varandra. Även mål-medelaspekten finns normalt på plats i ”story tel- ling”. Utöver att tala om konkurrens mellan ideologier kan man alltså enligt detta språkbruk tala om konkurrens mellan narrativ. Hållbar ut- veckling enligt FNs 17 utvecklingsmål är ett narrativ och konventionell tillväxt i BNP med vinstmaximering i företag ett annat. Man kan även ställa olika narrativ eller berättelser mot varandra på mikronivå, dvs. för den enskilda individen eller organisationen. Låt oss välja ett sådant ärende nämligen tillsättning av en professur i naturresurs- och miljö- ekonomi vid SLU i Uppsala 1993.
Vid tillsättningsärenden inom universitet gäller en speciell uppsätt- ning regler. De går ut på att få fram den mest kompetente sökanden och att beakta ett demokratiskt förhållningssätt i den meningen att tjänster utannonseras och att tillsättningsprocessen i stora delar är offentlig. Vi- dare gäller att sökande som anser sig illa behandlade kan överklaga fat- tade beslut. För varje tjänst anges en benämning och ett innehåll, dvs. en begreppsmässig och ideologisk orientering, enligt min terminologi. För professorstjänster utses normalt tre sakkunniga, dvs. aktörer som förväntas ha kompetens att bedöma enskilda sökandes kompetens inom området och att rangordna dem som befunnits kompetenta. En större församling av forskare/lärare i form av kollegienämnd eller fakultet med dekan i spetsen kontrollerar processen och fattar beslut mot bak- grund av sakkunnigutlåtanden mm.
Enskilda sakkunniga och andra aktörer kan ha goda intentioner ge- nom att eftersträva en procedur som är rättvis och godtagbar för de be- rörda. Men det är uppenbart att processen också kan manipuleras i olika skeden och avseenden:
• Benämningen av professorstjänsten och beskrivningen av dess innehåll kan vara smal eller speciell så att det gynnar en- skilda sökanden. En bred beskrivning kan tänkas öppna för fler sökande.
• Valet av sakkunniga kan gynna eller missgynna speciella sö- kande. Det bör observeras att också de sakkunnigas kompe- tens är begränsad vetenskapligt och ideologiskt. Samma sak gäller övriga aktörer i bedömningsprocessen. Kompetensen inom sakkunniggruppen bör så långt möjligt matcha kompe- tensen hos de sökande.
• I normalfallet yttrar sig var och en av de sakkunniga om varje sökandes kvalifikationer genom en rangordning och på annat sätt. Ett för samtliga sökande gemensamt yttrande innebär att skillnader i de sakkunnigas bedömning ej tydliggörs. Beslutsunderlaget blir mindre mångsidigt.
För att illustrera dessa problem och möjligheter väljs nämnda professur i ”Naturresurs- och miljöekonomi” som utannonserades 1993 vid In- stitutionen för ekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. Jag var själv involverad som sökande och mina erfarenheter av processen som följde är givetvis subjektiva. Hur jag behandlades är intressant men det är inte poängen med denna granskning och detta debattinlägg. Jag vill åskådliggöra hur ideologisk orientering och (avsiktlig eller annan) maktutövning spelar roll i de sakkunnigas yttranden. Jag vill dessutom illustrera hur konservatism när det gäller teorier och avoghet mot nytän- kande är ett olyckligt men ofta förekommande fenomen.
Universiteten är verksamma i det större samhället. Miljöfrågorna har varit aktuella en längre tid och har fått en allt tydligare innebörd sedan 1970-talet. Den allt större förståelsen av miljöproblem har blivit en ut- maning för verksamheter som bedrivits enligt konventionella kriterier av typ penningmässig lönsamhet. Universiteten har i en del fall mött denna utveckling på ett aktivt sätt exempelvis genom ”påhäng” av en- staka miljötjänster. Jag fick en docenttjänst i ”miljövård särskilt natur- resursernas ekonomi” 1974. Det innebar en möjlighet men samtidigt fortsatte andra professorer i national- och företagsekonomi vid institut- ionen att forska och undervisa som om (nästan) ingenting hänt.
Tanken med min docenttjänst förefaller ha varit att jag skulle smälta in i den befintliga kören av neoklassiska ekonomer med enstaka påmin- nelser att det också finns miljöproblem som kanske bör beaktas. ”Loja- litet” och ”följsamhet” gentemot universitetets ledning, främst rektor Lennart Hjelm, var nyckelord. Men jag upplevde min roll på annat sätt. Miljöfrågorna, t ex jordbrukets kemikalieanvändning eller de nu aktu- ella klimathoten, är inte enbart vetenskapliga utan samtidigt ideolo- giska.
Så jag gjorde min egen tolkning av universitetens roll och hur uni- versitet bör agera för att vrida utvecklingen i hållbar riktning. Jag med- verkade flitigt i den politiska debatten i miljötidskrifter och dagstid- ningar utöver mina mer vetenskapliga publikationer. Inom SLU fanns naturligtvis andra som arbetade på ett likartat sätt, t ex de som föret- rädde ekologiskt jordbruk. De ideologiska frågorna var närvarande ut- över vetenskapliga ambitioner. Val av strategi i relation till olika iden- tifierade risker är t ex en ideologisk fråga.
Vid olika tillfällen kritiserade jag mitt eget universitet i försöken att påverka utvecklingen åt rätt håll. Om man förstår att det till en del hand- lar om ideologier blir det aktuellt att tydliggöra ideologiska konflikter inom SLU och i samhället som helhet. Detta upplevdes uppenbart som ett etikettsbrott i en organisation där alla förväntades sträva åt samma håll, en enighet som innebar fortsatt stöd för traditionell företags-
ekonomi, nationalekonomi och jordbrukspolitik. Jag hoppas jag över- driver men nytänkande inom dessa områden sågs som ett hot.
Låt oss nu återvända till professorstjänsten i naturresurs- och miljö- ekonomi för att försöka förstå vad som hände. Benämningen på tjänsten ”naturresurs- och miljöekonomi” är nog OK för samtliga sökande. Jag skulle naturligtvis föredra en inriktning på ”ekologisk ekonomi” men då skulle troligtvis en annan grupp sökande dyka upp.
Innebörden av ”natur- och miljöekonomi” förtydligas i utlysningen med hänvisning till ”externa effekter” och behovet att värdera dessa ex- terna effekter i monetära termer vilket pekar på en neoklassisk infalls- vinkel. De personer inom institutionen för ekonomi som utformat denna text (och även föreslagit sakkunniga) visar tydligt att de med sin veten- skapliga och ideologiska orientering vill se en neoklassisk forskare som innehavare av tjänsten. Man valde två neoklassiska ekonomer, profes- sorerna Lars Bergman och Finn Førsund, plus en ekonom med institut- ionell inriktning, Daniel Bromley. Jag fick ett förvirrat intryck av den senare som föreföll acceptera institutionsledningens åsikt i frågan utan att läsa de sökandes publikationer.
Jag hade synpunkter på valet av sakkunniga varefter Hans-Erik Uhlin som prefekt förtydligade sina tankar om att alla sökande hade fått sina intressen tillgodosedda. Processen resulterade i att två personer med ne- oklassisk inriktning sågs som möjliga kandidater och fick redogöra för sin forskning och undervisning inom området varefter processen rann ut i sanden. Ingen av de sökande blev förordnad på tjänsten.
För att förstå vad som hände, vem eller vilka som bär ansvaret, anser jag att man i första hand bör granska den vetenskapliga och ideologiska inriktningen för dem som föreslog sakkunniga och insisterade på att detta var ett klokt val. Prefekten vid Institutionen för ekonomi, Hans- Erik Uhlin, och Bo Öhlmér är enligt min bedömning ansvariga. Själv- klart underkänner jag deras kompetens vilket innebär att det handlar om ömsesidiga artigheter. Att det blir så är naturligt om man betänker att vi skiljer oss åt när det gäller teoretisk och ideologisk orientering.
Uhlin och Öhlmer är två företagsekonomer (”driftsekonomer” enligt språkbruket inom SLU) som i varje fall lyckades överföra budskapet att de inte längre såg mig som önskvärd inom SLU. Detta tydliggjordes ytterligare av det ”bråk” som senare följde. Innan vi fortsätter vill jag dock nämna att jag i ett tidigare skede i en skrivelse till Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd, rektor Mårten Carlsson, SLU, och Sten Eb- bersten, dekanus vid Lantbruksvetenskaplig fakultet (av den 8 maj 1989) föreslagit inrättande av en professur i ekologisk ekonomi. Ett så- dant förslag är naturligtvis ett exempel på att tala i egen sak. Men för- slaget fick senare i skrivelse till samma adressater av den 23 maj 1989
stöd av samtliga forskare/lärare vid avdelningen för strukturekonomi12 utom vår chef Frank Petrini. Vad namnteckningarna visar är att det i visst tidsskede fanns stöd för en mer pluralistisk hållning hos några av institutionens anställda.
12 Undertecknarna var Ing-Marie Andreasson, Svante Axelssson, Kjell-Åke Brorsson, Lars
”Bråket”
De första åren av 1990-talet upplevde jag som en höjdpunkt vid avdel- ningen för naturresursekonomi både när det gäller undervisning och forskning. Vi uppskattades av våra ”egna” studenter inom SLU, t ex blivande landskapsarkitekter, kanske för att vi inte såg miljöproblemen som enbart kopplade till jordbruk och skogsbruk. För att bidra till kurs- utbudet skrev jag två läroböcker (1986a, 1993). Vi attraherade studenter från andra lärosäten. I relation till jordbruk och jordbrukspolitik var jag en ”utböling” (från Uppsala universitet) bland alla agronomer men jag blev inbjuden att publicera i agrara sammanhang t ex i FAO-tidskriften
Ceres (1982b) och föreläste i Grekland som tidigare nämnts på inbjudan
av agrarekonomen Glenn Johnson (1991c). Nationella föreningar för jordbruksekonomisk forskning låg bakom inbjudningar till Sydafrika och Namibia (1992c) och Tyskland (1994d).
När det gäller kurser inom forskarutbildningen fanns ett nordiskt jordbruksekonomiskt samarbete. En höjdpunkt var när jag blev ombedd att hålla i en nordisk doktorandkurs i ”Institutional Natural Resource Economics” vid Helsingfors universitet 1991. Ansvarig värd var pro- fessorn i markanvändningens ekonomi, Kauko Hahtola. Hahtola och hans assistenter (”pojkar” som han uttryckte det) gjorde mig senare till kandidat för en ettårig gästprofessur vid Helsingfors universitet. I den delen blev jag dock utkonkurrerad av en person inom ett naturveten- skapligt ämnesområde. Hahtola initierade också en Masteruppsats av Anja Kiviluoto som 1997 lades fram vid ”Department of Economics and Management”, Helsingfors universitet, under rubriken ”Peter Sö- derbaum´s Position in the Field of Institutional Economics”. Denna stu- die publicerades senare (1999) på nytt vid Mälardalens högskola men med annan titel: ”Institutional Economists in Relation to Environmental Issues. A Study of the Works by Peter Söderbaum”. Den förändrade titeln var ett resultat av onödig ”klåfingrighet” från min sida som jag nu ser det.
I Finland doktorerade Antti Leskinen på en avhandling ”Environ- mental Planning as Learning: The Principles of Negotiation, Disaggre- gative Decision-Making and Parallell Organization in Developing the Road Administration (1994) och på hemmaplan inom SLU Kjell-Åke Brorsson (1995). Positionsanalysen användes i båda fallen. Även vid Norges Lantbrukshögskola publicerades en rad tillämpningsstudier
med PA bland annat avseende Gardermoens flygplats utanför Oslo och alternativa utformningar av skidanläggningar i en vintersportort.
Vad SLU bidrar med när det gäller hållbar utveckling beror också på samarbete mellan institutioner och avdelningar. Som exempel vill jag peka på två rapporter, en från avdelningen för Ekologiskt lantbruk (Höök och Wivstad, red. 1991) och en annan från avdelningen för in- formationslära under ledning av Ulrich Nitsch (Lönngren och Axels- son, 1995) där ett aktörssynsätt tillämpas. Man studerar viktiga aktörers idéer om problem och möjligheter.
Det fanns i detta skede, dvs. första hälften av 1990-talet, saker som vi vid avdelningen för naturresurs- och miljöekonomi kunde glädja oss åt och som skulle kunna uppfattas positivt av andra anställda. Men det fanns av allt att döma en uppdämd aggression hos några aktörer i led- ningen för institutionen för ekonomi. Visst fanns i mina publikationer, skrivelser och undervisning element som några kan uppleva som stö- tande, t ex när jag systematiskt jämför institutionell teori och metod med neoklassisk teori och metod varvid den neoklassiska ansatsen re- gelbundet betraktades som mindre relevant och intressant. Men ett sätt att försöka förstå en viss skolbildning eller ansats är, hävdar jag, att jämföra den med en annan skolbildning, gärna den som utgör ”mainstream”.
Så det fanns saker att diskutera. Men märkliga ting började hända. Institutionens prefekt, Hans-Erik Uhlin, med stöd av aktörer inom och utanför institutionen var inte nöjd med att jag blev bedömd som olämp- lig för den aktuella professorstjänsten. Han (och likasinnade) ville ha bort mig från institutionen. Chefen för vår avdelning var engagerad i utlandsuppdrag, gissar jag, och en forskare/lärare från Australien, Andrew Dragun, kallades in som ställföreträdare och sålunda för att bli min chef.
Jag hälsade på Dragun på vanligt sätt i kafferummet. Vi hade setts i konferenssammanhang tidigare. Uhlin råkade se oss och påminde Dra- gun om hans roll och uppgift. Jag kan inte tolka den uppgiften på annat sätt än att Dragun skulle se till att min vistelse vid SLU blev omöjlig och upphörde.