Ett bättre mottagande

Mottagandet av asylsökande och nyanlända har inte varit tillräckligt flexibelt för att kunna ta hand om det ökande antalet flyktingar på ett effektivt sätt. Handläggningstiderna har ökat samtidigt som få asylsökande deltar i etableringsförberedande insatser. Allt fler nyanlända som beviljats uppehållstillstånd fastnar i Migrationsverkets mottagningssystem i väntan på att bli mottagna i en kommun och kunna komma igång med sin etablering.

6.2.1 Snabbare flöde genom systemet

Efter beviljat uppehållstillstånd får många nyanlända vänta en längre tid på att bli mottagna i en kommun. I december 2014 uppgick antalet till drygt 11 000

personer, vilket innebar mer än en fördubbling sedan december 2012. Den genomsnittliga vistelsetiden i mottagningssystemet för denna grupp var ett år, det vill säga en ökning med nästan tre månader jämfört med 2013.

I väntan på kommunmottagande kan inte etableringsinsatserna starta och många nyanlända upplever frustration över att inte komma igång med sitt nya liv och sin etablering på arbetsmarknaden. Denna situation har skapat en grogrund för handel med fiktiva bostadsadresser. Det är först när en nyanländ är mottagen i en kommun som etableringsuppdraget kan påbörjas och etableringsersättningen betalas ut. Etableringsersättningen är högre än den dagersättning som erhålls under tiden i Migrationsverkets mottagningssystem.

Det innebär att det finns incitament för den enskilde att upprätta en etableringsplan, trots att man i praktiken inte är redo att påbörja insatserna.

Risken med detta är att den tid som avsatts för särskilda etableringsinsatser slösas bort utan att den nyanlända kan tillgodogöra sig insatserna.

Migrationsverket har beräknat att vinsten av en månads kortare vistelsetid i mottagningssystemet för de knappt 12 000 personer med uppehållstillstånd som befann sig där 2014 i väntan på kommunplacering skulle motsvara cirka 100 miljoner kronor för statskassan.

6.2.2 Möjligheterna till sysselsättning bör styra bosättningen

En avgörande faktor för de nyanländas etablering är att de kommer till en kommun med goda förutsättningar för sysselsättning. Av den undersökning som Sweco genomfört på Riksrevisionens uppdrag framgår att det finns stora skillnader i etableringsgrad mellan olika kommuntyper i landet.

Sysselsättningsökningen de senaste tio åren är starkt koncentrerad till storstäder och kommuner i närheten av en större stad. I övriga kommuntyper är sysselsättningen konstant eller avtagande. Något enkelt linjärt samband mellan sysselsättningstillväxt och etableringsgrad för nyanlända finns inte.

Det kan samtidigt konstateras att etableringsgraden generellt sett är högre för nyanlända i kommuner med god sysselsättningsutveckling.

Med hjälp av räkneexempel illustrerar Sweco att de nyanländas etablering skulle öka om mottagandet i ökad utsträckning kom till stånd i kommuner med sysselsättningstillväxt, det vill säga framför allt storstadskommuner. Samtidigt kan det konstateras att bostadsbristen är särskilt kännbar i kommuner med god sysselsättningstillväxt och därmed goda förutsättningar för de nyanländas etablering. Bostadsbristen blir således en begränsande faktor för de nyanländas etablering.

Huvudprincipen för såväl asylsökande som nyanlända är att de själva ska ordna sitt boende. Om en asylsökande inte kan ordna eget boende (EBO) är det Migrationsverkets skyldighet att tillhandahålla plats i ett så kallat

anläggningsboende (ABO). För närvarande bor ungefär två tredjedelar av de asylsökande i ABO medan en knapp tredjedel har ordnat EBO. När Migrationsverket ordnar ABO är det i allt väsentligt tillgången till bostäder som styr. Någon särskild hänsyn till arbetsmarknadsläget tas inte.

Efter beviljat uppehållstillstånd ska den nyanlända bosätta sig i en kommun.

För de som bor i ABO har Arbetsförmedlingen ett ansvar att anvisa en kommunplats om den nyanlända så behöver. I de flesta fall ordnar dock den nyanlända och hans eller hennes anhöriga bostad på egen hand.

Endast 15 procent av de kommunmottagna får hjälp med sin bosättning av Arbetsförmedlingen.

Av Swecos undersökning framkommer att nyanlända som själva ordnar sin bosättning i högre utsträckning än nyanlända som får hjälp av Arbetsförmedlingen hamnar i kommuner där förutsättningarna till sysselsättning är förhållandevis goda. Ur sysselsättningssynpunkt kan det således hävdas att nyanlända som regel är bättre på att välja kommun än de statliga myndigheterna.

Kommunplatserna tas fram genom ett förhållandevis omständligt system där länsstyrelserna har en central roll. De förhandlingskontakter mellan stat och kommun som förekommer inom ramen för planeringssystemet har säkert en roll att fylla för att informera och motivera kommunerna i frågor om flyktingmottagande. Som huvudsakligt planeringsinstrument för statens nationella åtagande kring nyanländas bosättning är det emellertid inte

ändamålsenligt enligt Riksrevisionens mening. Det har alltför svaga styreffekter och det omfattar endast en begränsad del av kommunernas mottagande.

Mot ovanstående bakgrund finns det enligt Riksrevisionens mening anledning att se över hur asylsökande samt nyanlända som beviljats uppehållstillstånd får hjälp med att ordna sitt boende. De nyanländas möjligheter till sysselsättning bör därvid vara en viktig utgångspunkt.

6.2.3 Bättre ersättning till mottagande kommuner

Goda sysselsättningsförutsättningar i en kommun innebär ofta att det samtidigt råder brist på bostäder. Problemet med att nyanlända själva ordnar sitt boende blir då att de ofta hamnar i trångboddhet hos släktingar och vänner eller tvingas flytta runt på ett sätt som kan försvåra deras möjligheter till en effektiv etableringsprocess. Enligt uppgifter som framkommit under granskningen förekommer det att nyanlända under pågående etableringsperiod i vissa fall helt kan sakna bostad.

Att komma till en kommun med hög sysselsättning innebär inte med

automatik att förutsättningarna för jobb är goda. Inte sällan bosätter man sig i

så kallade utanförskapsområden där de sociala förutsättningarna ofta är sämre för en lyckad arbetsmarknadsetablering. Kommuner med ett högt mottagande kan således utsättas för betydande påfrestningar som måste hanteras för att inte utvecklingen ska gå över styr. Nyanlända som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden tvingas på sikt söka försörjningsstöd, vilket innebär att den ekonomiska bördan i slutändan hamnar hos kommunerna.

Enligt Riksrevisionens mening är det viktigt att staten tar sitt övergripande ansvar för landets flyktingmottagande och överväger vilken ersättningsmodell som bäst kompenserar de kommuner som har ett högt mottagande av nyanlända och samtidigt stimulerar möjligheterna för en god etablering. I dag får kommunerna ersättning från staten genom ett komplext system av såväl prestationsbaserade som återsökningsbara ersättningar per mottagen nyanländ. Det finns anledning att se över hur olika ersättningsformer påverkar kommunernas mottagande och de nyanländas möjligheter till etablering.

Regeringen har nyligen aviserat en sådan översyn.

Kommunerna bör i ökad utsträckning stimuleras till samarbete med andra kommuner och aktörer, exempelvis på länsnivå. I en enskild kommun kan det vara svårt att tillhandahålla den bredd av insatser som ofta krävs för att tillgodose nyanländas många gånger skiftande behov. Goda exempel på detta finns bland annat i Stockholms län där kommunerna samarbetar om samhällsorientering och yrkesinriktad svenska. På så sätt ökar möjligheterna till individualiserade insatser högst väsentlig.

Länsstyrelserna bör spela en viktig roll för att stimulera ett kommunövergripande samarbete. Som framkommit av Riksrevisionens granskningar varierar dock engagemanget mellan olika länsstyrelser. Verksamheten är många gånger personberoende och förutsätter eldsjälar. I dag saknar länsstyrelserna ett tydligt mandat och i vissa fall även resurser för att initiera sådan verksamhet.