Skola 1
Andelen elever på skola 1 som får specialpedagogiskt stöd är 8 %, men genom enkäterna kan man avläsa att lärarna anser att närmare 20 % av eleverna är i behov av särskilt stöd. Stödet är uppdelat mellan eleverna så genomsnittet ligger på 41 minuter/vecka tillsammans med
specialpedagog. Under intervjun med specialpedagogen håller hon med om att antalet elever är hårdbantat och att det sannolikt finns fler elever som är i behov av särskilt stöd. Hon menar dock att andelen elever som anses vara i behov av hjälp ökar i förhållande till hur många som faktiskt får hjälp och uttrycker sig på följande sätt:
Det kanske är 5-6 elever som läraren anser behöver stöd. Nästa gång hade behovet ökat. Man vill att eleverna ska få mycket, man vill väldigt väl. Men samtidigt kan jag bli mörkrädd vilken tilltro man har till mig. Jag träffar kanske eleven 2 gånger i veckan i 40 minuter åt gången, hur kan detta räcka? Det är en övertro på vad jag kan göra.
47 Under genomgången av enkäterna stod det klart att lärarkåren på skola 1 inte anser att det specialpedagogiska arbetet på skolan uppfyller deras förväntningar. Endast 10 % av lärarna anser att det specialpedagogiska arbetet delvis fungerar, medan hela 90 % anser att det inte fungerar tillfredsställande. På frågan om man uppfattar det specialpedagogiska arbetet på skolan som bättre än på många andra skolor är det en enig lärarkår som svarar nej. På frågan om vad som ligger till grund för att alla elever som är i behov av stöd inte får det svarar lärarna att det beror på: ” tidsbrist hos specialpedagoger”, ”bristande resurser”, ”dålig prioritering och organisation” och ”ekonomi”. Specialpedagogen i sin tur anser inte att det specialpedagogiska stödet nödvändigtvis måste ske genom enskilt arbete utanför klassen, utan menar att oförmågan att tillgodose elevernas behov beror på många olika faktorer, såsom kompetens, personkemi mellan lärare och elev, samt en redan ansträngd arbetsmiljö. Rektor håller med om att det finns stora brister inom specialpedagogiken på skolan och förstår mycket väl personalens misstro och känsla av otillfredsställelse. Hon anser att det specialpedagogiska arbetet ligger alldeles för långt från verkligheten och att
specialpedagogerna ibland kommer med råd som inte är verksamhetstekniskt genomförbara. Detta beror i sin tur på att arbetet sker individorienterat och exkluderande, något som hon ställer sig helt emot. Inte heller rektor tror att specialpedagogiken på skola 1 fungerar bättre än på andra skolor
Skola 2
På skola 2 är det 11 % av eleverna som får regelbundet stöd av specialpedagog, medan lärarna anser att den faktiska behovsandelen ligger på 22 %. Genomsnittstiden som eleverna träffar specialpedagog ligger på 129 min/vecka, förutom hos en elev som får hjälp efter dagsbehov och inte är inberäknad i summan. Minutantalet är således en aning högre är det ovan
redovisade. I intervjuerna svarade både specialpedagogen och rektorn samstämmigt att de anser att alla elever någon gång under sin skolgång behöver specialpedagogiskt stöd, men att andelen som behöver kontinuerlig hjälp ligger kring 10 %. De anser båda att det finns elever som är i behov av särskilt stöd, men som av olika anledningar bortprioriteras. Främst handlar det om ”gråzonsbarn”, som tvingas arbeta mycket hårdare än sina kamrater och som med extra hjälp hade klarat sig bättre i skolan. Rektor uttrycker sig enligt följande kring vilken den största anledningen till att eleverna inte får den hjälp de är berättigad till:
Det finns fortfarande lärare som inte förstår och som inte kan hjälpa dessa elever och de måste ändra sig. Det är viktigt att alla i arbetslaget har någon kunskap om
48 specialpedagogik för att det ska fungera optimalt. Det är också allas ansvar i
arbetslaget att det skrivs åtgärdsprogram.
I enkäterna från skola 2 kan man avläsa att 90 % av lärarna anser att det specialpedagogiska arbetet fungerar väl på skolan. 70 % tror att skola 2 har ett bättre specialpedagogiskt arbete än många andra och endast ett fåtal av lärarna anser att arbetet inte motsvarar genomsnittet eller bättre. Anledningarna till att alla elever inte får den hjälp de är i behov av besvaras med följande uttryck: ”för få vuxna med specialpedagogisk behörighet”, ”resursbrist”, ”tidsbrist”, ”föräldrar som sätter stopp” och ”endast de elever som har diagnos får hjälp”. Både rektor och specialpedagog anser att skola 2 ligger långt fram när det gäller det specialpedagogiska
arbetet.
Delanalys
Eftersom det står klart att det enligt lärarkåren finns brister i det specialpedagogiska stödets utformning, framförallt på skola 1, funderar vi över vad detta kan bero på. Genom enkäterna kan vi avläsa något som vi tolkar som frustration över att inte räcka till för de elever som anses vara i behov av särskilt stöd, då 90 % av samtliga pedagoger på skolorna upplever svårigheter med att tillgodose elevernas behov. Dessutom svarar 100 % att de skulle vilja ha mer hjälp av specialpedagogerna i arbetet med barnen. Det kan naturligtvis finnas en rad anledningar till detta. Vår erfarenhet säger oss att det finns en stark vilja hos pedagogerna att tillgodose alla elevers behov och en tydlig frustration över det faktum att man inte alltid räcker till. Vi härleder detta till Hargreaves analys av läraryrkets skuldproblematik, vilket beror på att det finns mönster av begränsningar och förväntningar (Svedberg 2003). Lärarna är genom detta klämda mellan omöjliga eller hämmande yttre villkor och en stark vilja att utföra ett gott och hedervärt jobb, vilket leder till skuldkänslor, vilket lärarna ger utlopp för i vår enkät. För de allra flesta elever behövs inga extraordinära insatser och läraren känner att arbetet fungerar väl. Men när känslan av otillräcklighet vaknar till liv är det förmodligen en helt naturlig drift att söka hjälp utanför klassrummet, något vi båda känner igen från egna erfarenheter. Specialpedagogen personifierar kanske i dessa situationer något av en räddande ängel som kan hjälpa eleven och på så sätt döva det dåliga samvetet och är den närmsta länk man har till förändring. Om ens egna insatser inte räcker till är det också enkelt att lägga skuldbördan på organisation, ledning och politisk styrning. Vi håller med specialpedagogen på skola 1 om att andelen elever som anses vara i behov av stöd förmodligen kommer att öka i
49 takt med att resurserna ökar. Frågan kring hur många elever som lärarna anser vara i behov av särskilt stöd är naturligtvis subjektiv och svåranalyserad. Intressant nog svarar dock samtliga lärare att det upplevda behovet anses vara minst dubbelt så stort som det faktiska. Detta tycks också helt naturligt med Hargreaves analys i bakhuvudet. När en elev får sina behov
tillgodosedda finns det alltid en annan där att han hans/hennes plats. Detta är helt i linje med Ekström (2004), hon menar att alla elever någon gång behöver stöd. I vilken grad, eller i vilka situationer och under vilka perioder i sin skolgång som elever behöver särskilt stöd varierar. En del har ett relativt litet behov, medan andra har ett mer omfattande behov av särskilt stöd, och under en längre tidsperiod.
Det finns också en del av lärarkåren som helt vill skjuta enskilda elevers problematik åt sidan och koncentrera sig på det arbetssätt som alltid fungerat innan. Lärarna här antar vi är förespråkare för det kompensatoriska/kategoriska perspektivet och anser att elevsvårigheterna kan läggas på individplan (Nilholm, 2003). Dessa lärare fråntar sig förmodligen helt ansvaret för de elever som inte anses passa in i den normalitet som gäller för resten av klassen. Enligt Hjörne och Säljö (2008) kan man genom denna inställning säga sig ha avklarat frågan kring skolmisslyckanden. ”En del barn har inte de förutsättningar man behöver, och detta är i princip inget som skolan kan göra något åt.” (s.98). Oavsett vilket perspektiv man har sin utgångspunkt i tycks det finnas ett behov av större insatser från specialpedagogerna än det som finns för närvarande. Vi ställer oss dock frågan om dessa 20 % i vår undersökning hade fått hjälp, hade då behovsgraden ökat till 30 %? I en förlängning hade detta, något hårddraget, resulterat i att antalet specialpedagoger behövt öka ytterligare och således lämnat en
själutplånande lärarkår bakom sig, vilket går stick i stäv med grundtanken om en skola för alla. Här ser vi att det ligger en problematik för skolledare, som å ena sidan vill uppfylla lagar och förordningar men samtidigt tillgodose lärarpersonalens behov.
50