Skola 1
Att det finns ett behov av specialpedagogiskt stöd i skolan råder det ingen tvekan om, detta är något som samtliga på skola 1 är överens om. Ändå kan man genom enkäterna på skola 1 avläsa att det inte råder något större förtroende för det specialpedagogiska stödet på skolan. På frågan om man anser att specialpedagogernas arbete på skolan är värdefullt svarar 60 % att det inte tycker så. 70 % av lärarna anser inte heller att det är insatta i vad specialpedagogerna på skolan arbetar med. Av lärarna vänder sig i första hand 20 % till specialpedagogen om det behöver hjälp angående någon elev, hur flertalet går tillväga vet vi inte. Samtliga lärare är dock intresserade av att lära sig mer om elever i behov av särskilt stöd och tycks ha ett intresse i att tillgodose alla elevers behov. Hur denna kunskap ska fås framgår inte av våra enkäter, men med tanke på det bristande förtroendet för specialpedagogerna anar vi att lärarna vill söka sin kunskap genom andra kanaler. På frågan om vem man anser det är som har störst beslutsrätt kring vilka elever det är som ska få tillgång till specialpedagogiskt stöd svarar 60 % att det är just specialpedagogen. Specialpedagogen på skolan säger att det är
elevhälsoteamet som beslutar om vilka elever som ska få specialpedagogiskt stöd, och på dessa möten sitter specialpedagoger, socialpedagog, skolsköterska och ledning. Hon säger också att man alltid diskuterar med pedagogerna ute i klasserna.
Lärarna på skola 1 anser inte att de har något större inflytande över det
specialpedagogiska stödet, och 70 % är också av uppfattningen att specialpedagogen inte finns lättillgänglig när de behöver någon hjälp. De är också överens om att det
43 mer hjälp av specialpedagogen i arbetet med barnen. Rektor på skolan, som för övrigt också är utbildad specialpedagog, berättar under intervjun att det specialpedagogiska arbetet på skolan ser ut som det gjort under många år och att hon har många invändningar mot hur det är upplagt. Hon anser att specialpedagogiken bör komma alla till gagn och att skolan inte har resurser nog till att låta enskilda elever uppta all tid för specialpedagogerna. Hon berättar hur hon tycker att ett samarbete mellan arbetslagen och specialpedagogen är att föredra och tycker, naturligt nog med tanke på hennes bakgrund, att specialpedagogiken är mycket viktig på skolan. Rektorn tycker att socialpedagogen som arbetar på skolan tillför mycket även inom specialpedagogiken, vilket vi av erfarenhet uppfattar som en relativt ovanlig företeelse. Socialpedagogens roll på skolan är enbart inriktad mot elevernas socioemotionella utveckling och fungerar ungefär som en kurator. Hon har enskilda elevsamtal, tjej- och killgrupper, ansvarar för skolans kamratstödjare och sitter med i skolans elevhälsoteam och
värdegrundsgrupp.
Skola 2
Även på skola 2 anser man att specialpedagogiskt stöd är ett måste.
Många barn behöver stöd både socialt och kunskapsmässigt. Lärarna hinner inte alltid med att ge dem stöd och då är det viktigt att vi specialpedagoger finns (Specialpedagog, skola 2).
Samtliga lärare på skola 2 anser att specialpedagogernas arbete på skolan är mycket värdefullt och de menar också att de är insatta i vad specialpedagogerna arbetar med. Det är till
specialpedagogerna de i första hand vänder sig när de behöver hjälp med någon elev och majoriteten, 70 %, tycker att specialpedagogerna finns lättillgängliga när de är i behov av hjälp. Vem det är som anses ha störst beslutsrätt angående vilka elever som är i behov av särskilt stöd, råder det delade meningar om. 50 % menar att det är klassläraren, 40 % anser att det är ledningen och 10 % att det är specialpedagogen.
Ledningen bestämmer inte vem, men hur mycket stöd som ska ges. Klassläraren och specialpedagogen diskuterar alltid. Föräldrarna har också en stor påverkan, men få har förmågan att stå på sig i frågan om specialpedagogiskt behov (Pedagog, skola 2).
Trots att man inte är riktigt överens om vem det är som har störst beslutsrätt om det
specialpedagogiska stödet, så upplever 90 % att de har möjlighet att påverka vilka elever det är som får stöd. Lärarna anser alltså att de har ett stort inflytande över det specialpedagogiska
44 stödet på skolan. Ändå är det 60 % som inte anser att det specialpedagogiska behovet är täckt, och alla lärare önskar mer specialpedagogiskt stöd i arbetet med eleverna.
Jag skulle önska en specialpedagog i varje klass och mer tid för de svaga eleverna, vi har så stora grupper. Och så är det ju det där med tiden, den räcker inte.
Kompensatoriska hjälpmedel är så himla tidskrävande (Pedagog, skola 2).
Delanalys
Att det finns ett behov av specialpedagogiskt stöd i skolan är samtliga lärare,
specialpedagoger och rektorer på båda skolorna eniga om. För övrigt är skillnaderna mellan skolorna relativt stora. På skola 1 finns det ett stort missnöje med det specialpedagogiska stödet, medan man på skola 2 upplever stödet som mycket värdefullt. Synen på det
specialpedagogiska stödet skiljer sig markant från varandra och vi ställer oss frågan vad kan detta bero på? Ett resonemang som vi för kring detta är att det missnöje som finns på skola 1 egentligen har andra bakomliggande faktorer, alternativt är del i ett större sammanhang i enlighet med ramfaktorteorins grunder. Skola 1 ligger i ett socialt utsatt och socioekonomiskt tungt belastat område och på skolan råder ett hårt klimat bland eleverna, vilket kan vara en av de yttre faktorer som Lindblad m.fl. (1999) menar styr undervisningens genomförande. Kanske är det så att det specialpedagogiska stödet i stället borde rikta sig till de elever som är i behov av socioemotionellt stöd, och egentligen inte bara till enskilda elever utan det borde vara något som hela skolan arbetar med. Enligt vårt resonemang är det inte de elever med läs och skriv svårigheter som är skolans primära problem och att detta i sin tur medför ett
missnöje bland lärarna som då inte anser att deras grundläggande behov blir täckt. Troligtvis är detta en förenkling av resonemanget och kan istället härledas till de systemteoretiska tankarna kring samspelande faktorer och som beskrivs av Björck-Åkesson (2005) som komplexa. Vi funderar över huruvida socialpedagogens roll finns/bör finnas invägd i det specialpedagogiska arbetet på skolan och om lärarna är medvetna om hennes funktion. Att skolledningen anställt en socialpedagog tyder på en medvetenhet kring det behov som finns kring elevernas socioemotionella utveckling. Men samtidigt som det finns en heltidsanställd socialpedagog som enbart arbetar med denna del av elevernas utveckling tycks detta inte dämpa det missnöje som finns med specialpedagogernas arbete.
Det finns en tydlig komplexitet i dessa reflektioner som man kanske inte alltid är
45 problemen som bör vara det huvudsakliga föremålet för särskilt stöd på skola 1, är det ofta så att hos de elever som upplevs utagerande och bråkiga, finns det en bakomliggande orsak som mycket väl kan bottna i misslyckade skolresultat mm. Om då dessa elever får särskilt stöd på grund av sitt beteende, och inte för de egentliga orsakerna till beteendet kan detta resultera i att eleven ges fel sorts stöd.
Ett stöd som kanske mest handlar om att hålla dem åtskilda från övriga klassen för att klara av en stundom kaotisk skolsituation. Skolan har sällan tid eller möjligheter att på djupet analysera var roten till elevens beteende finns att söka. Det blir beteendet i sig självt som skall åtgärdas och målet är att eleven skall uppträda så normalt som är möjligt (Myndigheten för skolutveckling, 2005, sid 7)
Vidare diskuteras det i ovannämnda rapport att detta är en mycket stor utmaning för skolan och dess pedagoger. Problembeteende hos elever är inte alltid något man åtgärdar med fler vuxna, snarare handlar det om att de vuxna som finns runt eleven bör utveckla sin kompetens så att de kan möta eleven och på så vis komma till rätta med svårigheterna. Kinge (2000) beskriver i sitt arbete kring empati, hur orsakssammanhangen kring barnens beteende endast är intressant om det hjälper oss att förstå vår pedagogiska uppgift. Hon menar att det är viktigt att fånga komplexiteten i ett barns liv och på så sätt kunna hjälpa till med åtgärder som stödjer utvecklingen. Lärarna har troligtvis svårare att greppa det individuella, socioemotionella svårigheterna som ligger utanför läs- och skrivområdet och har varken resurser eller möjligheter att undanröja dessa hinder. Att fokus är så inriktat mot läs- och skriv
minimaliserar synen på att annan problematik kan ligga till grund för skolsvårigheter. Vidare skriver Kinge också att barn med sociala och emotionella svårigheter inte sällan
bortprioriteras eftersom de saknar en specifik diagnos (2000). Hon menar att det till stor del beror på slumpen vilka stödresurser som tilldelas dessa barn, vilket vi känner igen från de skolor som varit föremål för vår studie.
Myndigheten för skolutveckling (2005) skriver att vad det gäller resursfördelningen inom skolväsendet är det huvudsakliga målet att få till stånd en rättvis fördelning av de tillgängliga resurserna, vilket inte innebär att alla får lika mycket utan att de som har de största behoven får störst andel resurser.
Rektor på skola 1 säger i intervjun att hon länge försökt att få till stånd ett förändrat arbetssätt hos specialpedagogerna på skolan, men utan någon större framgång.
Specialpedagogerna har arbetat länge på skolan, och vill jobba som de alltid har gjort. Som det ser ut på skolan idag arbetar specialpedagogerna endast med läs- och skriv problematiken
46 medan rektorn får ta hand om den andra biten, de sociala svårigheterna. Rektorns åsikt är att specialpedagogerna ska arbeta med klasserna och inte med enskilda barn. Hon anser också att det inte är resursmässigt försvarbart att arbeta med enskilda elever. Varför ledningen inte påverkat det specialpedagogiska stödets utformning i större utsträckning finns det
förmodligen flera svar på. Rektorn själv menar att det medför stora svårigheter och insatser att få någon att ändra sig och menar att det är en lång och komplicerad process att fungera som ledare för en så pass stor organisationsförändring.
På skola 2, som ligger i ett socioekonomiskt område som inte är socialt belastat är vi av uppfattningen att läs- och skrivsvårigheter är det verkliga och primära problemet och är därför ett prioriterat föremål för det specialpedagogiska stödet. Eftersom det också är här som stödet sätts in så finns det ingen anledning till missnöje bland lärarna i samma utsträckning som på skola 1. Naturligtvis kan det ligga många andra orsaker bakom skillnaderna mellan skolorna och vi är medvetna om att vi inte har tagit skolornas inre klimat, trivsel, personalomsättning etc. i beaktande, något som också lyfts inom både ramfaktorteorin och systemteorin. Från ett yttre perspektiv ser vi att den likvärdiga uppbyggnaden tillsammans med de olika
socioekonomiska strukturerna kan medföra skillnader gällande synen på specialpedagogiken.