Den svenska arbetarlitteraturen brukar ses som en utlöpare av re- alismen och naturalismen, framför allt i allmogelitteraturens form. Det är korrekt i den meningen att arbetar litteraturen föddes när realism och naturalism var framträdande strömningar. Det finns emellertid en annan aspekt som jag vill framhålla, nämligen de in- tressanta relationer som uppstod mellan den arbetarlitterära tradi- tionen i Sverige och den västerländska litterära modernismen under åren 1927 till 1932. Flera av de unga arbetarförfattarna hade då en nära relation till några av modernismens främsta företrädare.2 Det
är ett område som inte har ägnats någon större uppmärksamhet i forskningen. Det saknas därför ett samlat grepp, även om fenomen- et berörs i studier av enstaka författarskap.
Under mellankrigstiden framträdde en typ av storstad som bör- jade ersätta traditionella huvudstäder. Det var nya eller genom mi- gration omvandlade storstäder som primärt inte representerade monarkin, staten och nationen utan framför allt var centrum för kommers och kultur. De kom runt sekelskiftet 1900 och några år- tionden framåt att bli föremål för en omfattande litterär representa- tion.3 Det gällde städer som Paris, Berlin, New York och Chicago
och från 1920-talet även Stockholm.
New York blev typexemplet på en metropol. Dess skyskrapor och andra urbana kännetecken fick symbolisera det moderna i tid- en och staden fick i mångas ögon representera framtiden för resten av världen. Det gällde inte minst den urbana modernitetens kritik- er.4 Chicago kom också att räknas till samma kategori av storstäder
och blev tack vare Carl Sandburgs dikter litterärt betydelsefull. Det gäller inte minst som inspiration och förebild för några av de unga modernisterna i den svenska arbetarlitterära traditionen.
Ivar Lo-Johanssons roman Kungsgatan från 1935 innehåller bland mycket annat också en analys av den svenska litteraturens förhållande till staden och speciellt Stockholm i slutet av 1920-ta- let. I det femtonde kapitlet letar romanens manliga huvudkaraktär Adrian i den existerande litteraturen efter det han själv upplever i Stockholm. Han är mycket kritisk till bilden av Stockholm som en stad dominerad av historiska minnen och parker och bebodd av välbärgade flanörer. I romanen representeras den nya storstaden av Kungsgatan som inkarnationen av urban modernitet.5 Adrians kri-
tik formuleras i fiktionen just i slutet av 1920-talet när flera unga författare började gestalta en urban modernitet som då nått fram till Stockholm. Adrian blev alltså bönhörd och när Lo-Johanssons roman publicerades 1935 hade den svenska stadsskildringen förän- drats i grunden genom en korsbefruktning mellan internationell storstadsmodernism och några av arbetarlitteraturens yngre företrä- dare. Den ledde till ett positivt omfamnande av urban modernitet, inte kritiklöst men utan bakåtsträvande förbehåll. Bilden av staden kom att innehålla både det förförande reklamljuset som speglar sig i den regnvåta asfalten och de skabbfläckar av fattigdom och misär som Artur Lundkvist 1927, som vi ska se, räknar upp i dikten ”Staden”.
Storstadens litterära anatomi
Många forskare har uppmärksammat storstadens speciella roll i modernistisk litteratur. Romaner eller dikter om ”staden” blev en av dess huvudformer.6 Förvandlingen av storstaden till ett själs- eller
sinnestillstånd inleddes emellertid tidigare. Raymond Williams föl- jer i sin bok The country and the city (1973) motivets historia bakåt till de engelska romantikerna. Ett av de tidigaste litterära verk som registrerar existensen av London som storstad är Wordsworths dikt ”Residence in London” (avsnitt sju i The prelude).7 Williams tolkar
dikten som det första litterära uttrycket för det som senare blev en dominerande erfarenhet av staden: främlingskap och förlust av sammanhang. Förlusten av identitet i en folkmassa har en parallell i förlusten av inre identitet. Människan kan, med andra ord, förlora sig själv i storstaden. Den erfarenheten har i senare litteratur ofta blivit den centrala. Hos Wordsworth skymtar dock även en annan möjlighet: ”the unity of men”. En möjlig ny ordning och nya former
av mänsklig gemenskap, åtminstone för männen. Den tidiga sven- ska storstadsmodernismen kom att röra sig mellan dessa två poler – å ena sidan förvirring och förlust, å den andra en grund för nya identiteter och en ny gemenskap.
Redan under romantiken uppmärksammar Wordsworth alltså två dominerande sätt att uppleva storstaden: å ena sidan förenande och frigörande krafter, å den andra hotande, förvirrande krafter och förlust av identitet. Begreppet modernitet definierades av Baudelaire som ”det övergående, det flyktiga, det tillfälliga” (le transitoire, le fu- gitif, le contingent).8 Hans definition lutar åt den negativa sidan hos
Wordsworth. Den tyske sociologen Georg Simmel kartlade senare det mentala liv som skapas av metropolerna och kan sägas till stor del ha följt Baudelaire i spåren genom att betona chocken, överstimul- eringen av sinnena och en momentan förlust av känslan för tid och rum.9 Walter Benjamin gjorde å sin sida skillnad mellan Erfahrung
och Erlebnis. Det första drar åt passivitet, det senare åt aktivitet. Kropp, sinnen och perception förändrades i storstaden.10 Genom
storstaden lades grunden till en ny människa och nya typer av so- cial interaktion.11 Storstadsmodernismen utgick från moderniteten
som ett faktum och gestaltade den moderna storstadens mångfald av människor, de nya teknikerna för kommunikation och transport- er, utbudet av varor, det ökade tempot, den annorlunda rytmen och flyktigheten i mänskliga relationer. Modernisterna hade också en förkärlek för att bilda grupper med likasinnade, ofta med bakgrund i olika länder. Dessa grupperingar var, som Brooker betonar, jäm- förelsevis mer öppna inför urban modernitet än andra författare och konstnärer.12 I den svenska litteraturen är 5 unga, som framträdde
1929, en gruppering som i viss mån motsvarar Brookers definition. Två av dess medlemmar – Artur Lundkvist och Erik Asklund – till- hörde de författare som utifrån sin position i den arbetarlitterära traditionen kom att omfatta storstadens modernitet. Även i den bredare strömningen av kulturradikaler och arbetarförfattare var intresset för urban modernitet utbrett. De svenska modernisterna bestod inte av författare i exil utan i stor utsträckning av migranter från andra delar av landet som sökte sig till Stockholm. Artur Lun- dkvist – född och uppvuxen i skånska Göinge – är ett intressant ex- empel både på migrant och storstadsmodernist.
Artur Lundkvist i Köpenhamn
Artur Lundkvists författarskap under de sista åren av 1920-talet och några år in på 1930-talet visar tydligt hur interaktionen mellan inter- nationell modernism och en ung författare i den arbetarlitterära tra- ditionen kunde uppstå. Han var emellertid inte ensam om att förnya den svenska storstadsskildringen. Här ska Lundkvist användas just som ett exempel.
Kjell Espmark pekar i sin avhandling om den tidige Lundkvist ut Harry Blombergs diktsamling Jorden och jaget från 1924 som sven- skt pionjärverk när det gäller att gestalta storstaden som fenomen.13
Blombergs stad är ”ett annat Stockholm än Bo Bergmans elegis- ka stad”, konstaterar Espmark.14 Utifrån upplevelser av Berlin och
München närmade sig Blomberg Stockholm och identifierade sam- ma fenomen där. Även om hans dikter är traditionella till formen, präglas bildspråket av storstadens och modernitetens speciella kän- netecken. Storstaden som motiv kulminerar i en dikt om ”Slussen”. Det rör sig om Slussen innan det som nu rivs byggdes på 1930-ta- let. Trafiken vid Slussen har en ”timbre av bråd kontinent”, heter det i dikten, vilket skapas av ”lyktornas gula coronor / och tandkräm- reklamernas sken!”15
Artur Lundkvists möte med storstaden skedde först i Köpen- hamn. I självbiografin heter det många år senare att upplevelsen av Köpenhamn ”fick en nästan mardrömslik intensitet, blev ett måttlöst anhopande av ovanliga intryck”.16 I skissen ”Köpenhamneri”, en pro-
dukt av resan, är “den dynamiska storstaden”, framhåller Espmark, ”för första gången närvarande i Lundkvists produktion”.17 Jaget ger
sig ”staden i våld” och hör ”människohavets mångtoniga brus, hör as- faltens mäktiga sång”. Strömmen av människor upplever han som en ”tät skog” och han är ”ensam och det brusar, brusar, och spårvägsk- lockorna pingla som koskällor”. Landsbygden finns, som synes, kvar som referens i bildspråket. I kläderna ”dröjer ännu dofter av skog och mull” och han känner blygsel inför storstadens myller av männi- skor. Han blir ”förvirrad” av all uppmärksamhet, ”förmår inte vara den oberörda man” som han vill vara. Han drar slutsatsen att det är hans ovårdade hår som väcker uppmärksamhet och barberaren blir det första målet. Därifrån kommer han ut som ”en ny människa”, han ”doftar briljantin och kultur”, vilket är något annat än ”tallkåda och
bäckvatten”. Han genomgår en rituell passage genom att hos barber- aren anpassa sig till storstadens mentalitet och smak.18 När han nu
smälter in i strömmen av människor, konfronteras han med ett annat av storstadens fenomen: han är ”som luft” för de andra och blir ”stött” över likgiltigheten.
Han återkommer hela tiden till Rådhuspladsen och där blir stor- staden påtaglig genom ljusreklamen, tidningen Politikens högtalare som ”utslungar en jazz” och kaféer som bullrar. På Fredriksbergsgade sugs han in i gatans ”virvlar” och jublar över vilken ”härlig, bultande, syndig pulsåder” gatan är. Han ”rinner” genom den ”som en droppe bland människoströmmens mångtusende andra droppar”. Långt sen- are framstår Köpenhamn i självbiografin som en uppenbarelse av ur- ban modernitet. Han fick ”en känsla av stadens storlek, dess särskil- da landskap av upptornad sten och hemlighetsfulla passager, ett inre mörker upplyst av vassögda lampor”. Han ”uppfattade staden som en labyrint där man irrade runt, runt, ständigt återkom till ställen där man varit förut, utan att man riktigt visste var man befann sig”.19
Bland de litterära influenser som Lundkvist mötte under vistels- en i Köpenhamn var Emil Bønnelyckes prosadikter i Asfaltens sange (1918) den betydelsefullaste. Retrospektivt i självbiografin heter det att han ”rycktes” med och ”berusades” av dennes ”dyrkan av storstaden som hetsigt maskineri”.20 Mötet med Köpenhamn och Bønnelyckes
prosadikter framstod i efterhand som en vändpunkt i författarska- pet: “Jag måste bli tidsmedveten, upptäcka livet som brusade omkring mig, inte sitta mitt i det moderna storstadslivet och skriva om gamla bygdeidyller.”21 Lundkvist upplevde med andra ord den konflikt som
Lo-Johanssons romankaraktär något senare satte fingret på. Resan blev en inspiration till att bryta med allmogelitteraturen och att ge sig modernismen, och därmed storstaden, i våld. I viss mån slets han fortfarande så sent som 1928 mellan stad och land. Han “tillhörde landet av födsel och belastning, staden av eget val och en uppskatt- ning som var halvt utopisk”.22
Konflikten dröjde kvar i författarskapet och artikuleras i den in- ledande meningen i Jordisk prosa (1930): ”Även när jag vandrar på storstadens gator tycker jag mig förnimma mullen under dem, den levande jorden under asfalt och sten.”23 I självbiografin be-
framträngande stadsdikter, där staden aldrig så mycket var Stock- holm som Staden i sig, Staden som sådan, typiskt och allmängiltig, med lika nära till Chicago som till Köpenhamn”.24 Det är inte, som vi
ska se, någon tillfällighet att just Chicago nämns.
Artur Lundkvists stad
Dikten ”Staden” från 1927 tillhör den modernistiska traditionen med sin frånvaro av rim och sina inskjutna rader.25 Staden är i hög-
sta grad besjälad, den ”lever”, den ”hungrar”, den ”längtar” och den ”skapar”. Den är ”ivrig att få leva och bullra och skapa för fullt igen”. Staden har en mänsklig dynamik som bryter fram genom morgon- timmarnas trötthet. Dess barm består av ”sten och stål” och diktjaget har hört stadens ”stora hjärta slå”. Stadens människor upplevs som en massa, en hjord. ”[V]arats eviga piska: hunger och åtrå” driver människorna ”mot okända öden”. Staden är inte bara dynamisk och skapande utan också ett grymt maskineri som förbrukar människor. I hamnen arbetas det, men där finns också en baksida. Utanför kaf- éerna håller de prostituerade till, ”vandrande som drömmande jun- gfrur inom lyktornas ljuscirklar”.
Det är ingen vacker stad Lundkvists dikt gestaltar. Där finns ”skabbfläckarna” på dess ”kropp” i form av fattigdom och misär. In- vånarna är ”vilddjur på jakt efter byte” och staden är fortfarande ”djungeln där den stora jakten bedrives: jakten efter guld och kärl- ek”. Människorna blir vilddjur: ”tåligt ligger de på lur för att plötsligt rusa fram och uppsluka” bytet. Den enda förbindelselänken mellan dem är ”brunst och parningsträngtan”. Jakten efter ”kärlek, njutning, glömska” framstår som ”en häxdans och en maskerad och backanal” som brusar fram på ”de nattliga boulevarderna”. Den virvlar genom ”restaurangerna, biograferna, danspalatsen”. På danspalatsen kom- mer ”könsaktens rytm” till uttryck, ”naken kvinnohud” exponeras och skapar ett ”sus av framvältrande upphettade blodmassor”. Fram- för allt finns där ”den eviga rytmen, i vilken kropparna vaggar”, ryt- men som ”saxofonerna framgråter, slagverken larma och xylofonerna kvittrar”. Diktjaget har ”skådat allt” i staden: ”åtrå, blodtörst, grym- het, godhet, ömhet, längtan, drömmar”, men framför allt ”hunger”. Den tämligen nya jazzmusiken bildar bakgrund till den backanal som staden framträder som.
Dikten gör slutligen ett bokslut över staden. Det positiva ställs mot det negativa. Staden både ”skrattar och snyftar”, ”älskar och dö- dar”, men den ”lever, lever, lever”, som det understryks med trefaldig upprepning. Stadens ”blod strömmar mäktigt och rikt” och dess ”sto- ra hjärta slår hårt och fast”. Den lever med andra ord. Bokslutet leder dock inte till något annat än en fråga som ställs till staden: ”är det en mening med dig?” Ska ”mänskligheten förverkliga sig” genom staden? Ska ”det högsta, det yttersta” uppnås genom staden?
Lundkvists stad präglas av en disharmoni och en misär som ofta utmärkte skildringar från många storstäder i Europa.26 Även om
Lundkvists dikt inte är entydig i sitt förhållande till staden, inne- håller den ändå en öppning, en väg framåt. Stadens ”mening” kan vara att bli en förverkligad utopi.
I en kortare dikt utan titel i den första samlingen Glöd (1928) radikaliseras de unga städernas förhållande till framtiden på ett våldsamt sätt. De ”åldriga livströtta städerna […] längtar att få dö” medan ”de unga städerna” – ”de växande, bullrande, målbrottshesa, av livsfröjd besatta städerna” – ”vrider sig oroligt” och ”spanar runt alla hörn efter den nya dagen”. De är ”ivriga att få kasta sig över” den nya dagen och ”gripa den som en älskarinna, / omfamna, kyssa, bita – / utgjuta sin krafts överflöd i dess sköte”.27 De unga städer-
na har i den här dikten ett överflöd av begär som bara kan få ut- lopp genom sexualiserade handlingar för att tränga undan de gamla städerna.
Asfaltens sånger
Synen på staden som ett sammansatt fenomen fick inspiration från två olika håll. Fascinationen inför staden och tekniken har Emil Bønnelycke kunnat bidra med utifrån sin futuristiska hållning i As- faltens sange. Lovsjungandet av stadens livskraft och mångfald, trots ”skabbfläckar”, har också, som vi ska se, slående likheter med Carl Sandburgs samling Chicago poems (1916).
I Bønnelyckes samling ingår den kända prosadikten ”Aar- hundredet”. Det nya århundradet hyllas med sitt tempo och sina motsägelsefulla inslag, det Bønnelycke i sin dikt kallar ”Epokernes store Selvmodsigelsestid”. Det nya seklet präglas av kaos, förvir- ringens skönhet, hastigheten, huvudlösa framsteg och rädsla. Ur
kaosets osäkerhet ska det nya växa i känslan av att tappa fotfästet, känslan av att bli lyft och buren framåt. Bønnelycke inspirerades av futurismens teoretiker Marinetti vars manifest från 1909 prisade den nya teknikens skönhet och fart.28 Den danske poeten tog dock
bara till sig delar av förkunnelsen. Diktens form är närmast inspire- rad av Walt Whitman, vars dikter i samlingen Leaves of grass (1855) blev en viktig formförebild med sin så kallade katalogstil.29
Bønnelycke besjunger också många av den urbana moderni- tetens mest framträdande representationer. Det är inte bara skep- pen, ångbåtarna och oceanångarna som han beundrar, även spåren som de nya trafikslagen tar sig fram på blir föremål för hans känslor: han älskar spårvagnens skenor för deras blanka, blåa järn, han älskar mängder av signalmaster, broar, viadukter, bangårdshal- lar och tunnlar.30 Dikten radar upp mängder av företeelser som hör
till det moderna urbana livet och ställer retoriska frågor: är inte as- falten roligare än gräsvallen? Är inte spårvagnarna, bilarna, cyklar- na, kioskerna, butikerna, reklamen, tidningarna en ny, frodig sida av människoanden?
Bønnelycke framträdde med stor entusiasm som skandinavisk pionjär i modernistisk gestaltning av urban modernitet. Hos honom finns inga betänk ligheter, moderniteten bejakas helt och fullt i fu- turistisk anda. Lundkvist använde för sin del den danske poeten för att ta sig ur den allmogetradition han från början skrev in sig i, men han anammade inte den danske diktarens hela futuristiska program.
Carl Sandburgs dikter om Chicago
Lundkvists intresse för storstäder kom tidigt att kombineras med fas- cination för nordamerikansk litteratur. Espmark understryker starkt beroendet av inspiration från Carl Sandburg. ”Staden” visar ”påtagli- ga likheter med amerikanens Chicago, från det typografiska arrange- manget till besjälningen och bejakandet av staden på gott och ont för dess starka vitalitets skull”.31 Ingegerd Friberg lyfter i sin avhan-
dling om Sandburg fram aspekter i den inledande dikten i Chicago poems (1916) som är relevanta för Lundkvists dikt. Hon menar att den har en ”structure of strong powerful metaphors signifying a city of manifold action and a diversity of people”.32 Sandburg arbetade ti-
”Chicago” som en kondenserad version av Sandburgs samlade erfar- enhet av staden. Sandburg använder en hel katalog av personifiering- ar för olika aktiviteter och en rad adjektiv för att få fram stadens kraft. En aspekt av Sandburgs dikt som Friberg understryker, och som är besläktad med Lundkvists dikt, är att Sandburg ser Chicago som en kropp sammansatt av industriarbetare, affärsverksamhet, transporter och kommunikationer liksom kriminella, prostituerade och fattiga.33
Det är en uppfattning om staden med bakgrund i Walt Whitmans inkluderande syn på världen och människorna.
Det var den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius som först uppmärksammade Sandburg på svenska.34 I en artikel 1923 i Arbetar-
bladet (Helsingfors) om Chicago poems utnämns Sandburg till ”ameri- kansk arbetardiktare”.35 Diktonius hade inte mycket att säga om stor-
stadsmodernismen, men noterade det inkluderande i diktsamlingen: ”diktaren plockar med säker hand ur massan enskilda individer, fab- riksflickor, dynamitarder, gatuförsäljare – alla samhällets olycksbarn, alla storstadens sönderbråkade krossoffer”.
Lundkvists upptäckt av Sandburg kan dateras till 1927. Arnold Ljungdal var dock först med att samma år tolka titeldikten om Chi- cago i en presentation av några yngre amerikanska poeter.36 Han
var dock inte lika entusiastisk som Lundkvist. Han menade att den amerikanska lyriken i jämförelse med engelsk var ”något” barbarisk men livskraftig och ”revolutionär”, den var ”utmanande, fräck, lar- mande – ofta socialistisk och pacifistisk – men på samma gång up- pfylld av en naiv beundran för det i viss mening specifikt amerikans- ka: hänsynslösheten, farten, framåtandan”.
Ljungdal framhöll att de amerikanska poeterna var formellt ”ny- danande” och betraktade Whitman som ”sin store mästare och in- itiativtagare”. De hyllade den fria versen och behandlade den ofta ”med en avsiktlig slarvighet, som närmar den till vanlig tidningspro- sa. Rimlösa, sönderhackade rader – långa uppräkningar av de mest vardagliga ord – plötsliga omkastningar i associationskedjan”. Han avslutade med att deras ”absoluta likgiltighet för hävdvunna poetiska värden” ofta hade ”något stötande för europeiska öron”, men medgav att de kunnat ”erövra och lägga under poesins överhöghet områden som ännu ingen europeisk diktare vågat beträda”. Ljungdal jämförde med den belgiske symbolisten Emile Verhaeren, ”storstadens, arbetets
och massornas sångare”, men menade att Sandburg var ”hänsyns- lösare och robustare”.37 Ljungdal var, trots sin politiska radikalism,