:3 Fältundersökningar

:31 Alhnänt

Generellt gliller att undersökningen ska omfatta den jordvo!ym som direkt eller indirekt påverkas av det planerade projektet, vilket innebär att man utöver undersökningarnas utsträckning i plan även måste beakta behovet att nå ned till visst djup under markytan eller ned till jordlager eller berg av viss kvalitet.

:32 Geologisk-geoteknisk kartering. Flygbildtolkning :321 Allmänt

Geologisk-geoteknisk kartering, dvs bestämning och redovisning på plan-karta av berg i dagen, moränområden, kärr- och myrmark, sedimentområ-den (tex lerslätter) etc kombinerat med vissa uppgifter om bergbeskaffenhet och jordlagrens mäktighet och sammansättning ingår ofta som första led i översiktliga undersökningar för samhälls- och trafikledsplanering (jfr :22).

Beroende på noggrannhetskravet kan karteringen ske på olika sätt.

Till grund för konventionellt karteringsarbete läggs studium av aktuella geologiska kartblad med tillhörande beskrivningar (jfr :323) samt topo-grafiska och ekonomiska kartor. I fält kontrolleras sedan jordartsförhållan-dena dels översiktligt genom besiktning, dels mer detaljerat genom ytlig provtagning och inmätning av gränslinjer samt enstaka geotekniska djup-undersökningar, främst stick- eller viktsondering, upptagning av störda jordprover, skjuvhållfasthetsbestämning med vingborr etc. Omfattningen av de geotekniska djupundersökningarna varierar beroende på aktuellt ut-redningsmål.

Redovisningen på plankartor sker med tilHimpning av symboler och be-teckningar enligt Svenska geotekniska föreningens (SGF) beteckningsblad 1-6 (jfr

,s).

Se kap 171

Jfr särtrycket Ritteknik

Kap 178 Geotekniska utredningar och undersökningar

178:3

:322

Flygbildtolkning

Den geologiska karteringen kan avsevärt underlättas om flygbildtolkning används som komplement till de inledande kartstudierna. Metoden innebär att flygbilder av undersökningsomrf1det betraktas i stereoskop, varvid man på en gång kan överblicka väsentligt större terrängavsnitt än vad som är möjligt vid besiktning i fält. Härigenom får man en bättre uppfattning om de stora geologiska sammanhangen i området och kan säkrare avgränsa delområden med enhetlig geologisk karaktär.

Tolkningsmetoden grundar sig på det förhållandet, att terrängområden med likartad geologisk uppbyggnad visar samma »mönster» i flygbilden.

Mönstret igenkänns i flygbilden genom indikationer av olika slag, främst ytform, färgton (gråton i svart-vita bilder), ytstruktur, egenfärg, ytupptork-ning, erosionsföreteelser, vegetationstyp, försumpningsgrad, markytans formelement samt odlingsförhållanden, dikningsbehov och brukningsme-toder.

Förutom allmän kvartärgcologisk kunskap krävs för tolkningsarbetet in-gående kännedom om hur de olika indikationerna och kombinationerna av desamma påverkas av jordarts- och dräneringsförhållandena i området. Av betydelse i detta sammanhang är tidpunkten (årstiden) för flygfotogra-feringen, eftersom bl a gråtoncn i bilderna starkt påverkas av markens yt-fuktighet. Lämpligaste årstid för fotografering är perioden från tjällossningen till gränsen mellan för- och senvår, eftersom markfuktigheten då framträder genom variationen i upptorkning, odlad jord lir blottlagd och vegetationen har nått en viss jordartsberoende utveckling samtidigt som insynen i löv-skogsområden fortfarande är god.

Tolkningsresultatet måste normalt alltid kontrolleras i fält genom okulär bedömning och ytlig provtagning, i princip på samma sätt som angetts ovan vid konventionellt karteringsarbete. Fördelen med bildtolkning som hjälpmedel vid jordartskartering ligger i att fältarbetet kan planeras bättre och inskränkas till enstaka punkter och områden, där tolkningen av något skäl kan antas vara osäker. Speciellt vid översiktlig kartering av stora area-ler ger flygbildtolkning lägre utredningskostnad. Om karteringen även syf-tar till bestämning av jordlagerföljd och jordmäktighet måste dock kon-ventionella fältundersökningar i form av sondering och provtagning utfö-ras, eftersom bildtolkningen inte ger säker information i dessa frågor.

Jordarternas geotekniska egenskaper kan inte heller annat än grovt bedö-mas ur bildtolkningsresultatet.

Tolkningen görs på papperskopior eller diapositiv av flygbilder tagna med färgfilm eller svart-vit {pankromatisk) film. Färgfilmen är i vissa avseenden överlägset bäst för tolkningsändamål och användningen härav ökar snabbt.

Helst bör man ha tillgång till såväl höghöjdsbilder som låghöjdsbilder (tagna på högst 2 000 m höjd) med hänsyn till överskådligheten av stora terräng-avsnitt respektive möjligheten att göra detaljstudier. Bilder i skala I : 10 000---1:30000 är lämpliga, särskilt om låghöjdsbilder i skala upp till 1:4000 dessutom finns tillgängliga. Från Rikets allmänna kartverks (RAK) foto-graferingar från ca 4 600 m höjd kan bildkopior i skala 1: 30 000 erhållas över alla delar av landet. RAK utför även beställningsfotografering från lägre flyghöjd. Omfattningen av denna verksamhet är stor, särskilt i anslut-ning till tätortsområden och vägnät. Detta medför att man inom dessa om~

råden för tolkningsändamål ofta kan räkna med att få tillgång till bilder i minst två skalor och fotogra~erade vid två olika årstider.

Beträffande bildtolkningsmetodens tillämpning och användningsområden i övrigt hänvisas till [51 och [6].

:323

Geologiska kartblad

Officiella geologiska kartor upprättas av Sveriges geologiska undersökning (SGU) samt trycks och publiceras av Svenska reproduktionsaktiebolaget

!87

178: 3

(SRA). Följande serier av särskilt intresse i geotekniskt sammanhang före-ligger för närvarande enligt SGU:s »Kartinformation 1971».

Serie Aa. Geologiska kartblad i skala 1:50000 med beskrivningar. Kom-binerade jord- och bergartskartor grundade på konceptblad till general-stabskartan. 201 kartor utgivna 1862-1965.

Serie Ae. Geologiska kartblad i skala I : 50 000 med beskrivningar.

Kombinerade jord- och bergartskartor baserade på nya topografiska kar-tan. 6 kartor utgivna 1964-1970 (Stockholm och Örebro).

Serie Ag. Hydrogeologiska kartor i skala 1: 50 000. Ny serie med ett för-söksblad, Örebro SV, utgivet 1970. Kartblad i Örebrotrakten och i Skåne (Malmö och Trelleborg) är för närvarande (1971) under arbete.

Serie Ad. Agrogeologiska kartblad i skala 1:20 000 med beskrivningar.

9 kartor utgivna 1947-1966 (Skåne).

Serie Ca. Avhandlingar och uppsatser i kvarta och folio. 45 skrifter ut-givna 1900-1969. Serien innehåller bl a geologiska !änskartor över Blekinge (nr 1), Kopparberg (nr 21), Västerbotten (nr 26), Viirmland (nr 38), Norr-botten (nr 39), Gävleborg (nr 42) och Jämtland (nr 45). Många av kart-bladen är av mycket gammalt datum, mindre detaljerade och i vissa fall utgångna från förlaget. Utöver de nämnda kartbladen finns ett antal berg-grundskartor samt specialkartor.

:33 Metoder för sondering i jord :331

Allmänt

Jordlagrens mäktighet och relativa fasthet undersöks vanligen genom me-kanisk sondering. Andra sätt är att schakta provgropareller göra någon form av geofysisk undersökning, se :36, varvid dock även sondedng brukar ingå i undersökningen som kalibrerings- och kompletleringsmetod.

Mekanisk sondering innebär i princip att en stålstång försedd med för-tjockad spets drivs ned i jordlagren under samtidig uppskattning eller mät-ning av neddrivmät-ningsmotståndet. Beroende på neddrivmät-ningssättet skiljer man mellan statisk och dynamisk sondering: stick-, vikt- och trycksondering respektive motorslag- och hcjarsondcring,

:332

Sticksondering

Sticksondering är den enklaste av förekommande sonderingsmetoder. Van-ligen används viktsonderingsutrustning (jfr :333), dock med den skillnaden att sonden pressas ned för hand (ev används även slägga för kontroll av sondstoppets karaktär). Metoden är företrädesvis tillämplig när man vill kontrollera ytliga, mycket lösa jordlagers ungefärliga mäktighet, tex torv-.

dy- och gyttjelagers tjocklek i moss- och kärrmarker. I lera kan man få en viss uppfattning om fastheten genom uppskattning av nedpressningskraftcn.

Man kan även använda ett handtag med inbyggd kulklämma och dynamo-meter, sk SG-sond (figur :332), på vilken nedpressningskraftcn hela tiden kan avläsas. Sticksonderingsmetoden är snabb vid lös jord och Htet djup till fasta jordlager och kan i vissa fall tjäna som komplement till gles vikt-eller tryck5ondering. Vid större jorddjup och successiv övergång från lösa till fasta jordarter är metoden mindre lämplig.

:333

Viktsondering

Utrustningen, se fig :333 a, och metodiken är numera normerad genom

»SGF:s standard för viktsondering» (senaste revidering 1970). Enligt denna ska sonden belastas efter schemat O (enbart stängernas vikt), 5, 15, 25, 50, 75 och 100 kp. Vikterna ska läggas på och tagas av enligt schemat, så att

Fig :332, SO-sond (typ Geo-skandia). Detaljbilden visar dy-namomctcrskalan