Landskapsförändringarna när våtängarna dikades ut förändrade radikalt levnadsbetingelserna för fågellivet i området. Dränerade fält med monoku- turer gjorde att vissa fågelarter reducerades drastiskt eftersom deras biotoper försvann.
Fågelsjöarna och jordbruket
Fågelfaunan vid slättsjöarna i Svea- och Götaland har genomgått stora för- ändringar under de senaste seklen. Många arter av fåglar har först under 1900-talet tagit dessa trakter i besittning. Skrattmåsen är t.ex. en sentida invandrare. De första exemplaren kom till Gotland runt år 1800, till Horn- borgasjön kom den i början av 1890-talet och till Tåkern 1894. Under 1900-talet har den spridit sig gradvis norrut och i norra Lappland etablerades
Jörgen manus19.indd 183
184
den under 1960-talet.557 Andra sentida invandrare är olika doppingarter.
Gråhakedopping rapporterades först från Öland och Gotland vid mitten av 1800-talet558 och svarthakedoppingens första kända häckning ägde rum i
Skåne 1927.559 I dagens slättsjöbiotoper är sothönan mycket vanlig. Denna
art har ökat i numerär och spridning, likt många andra slättsjöarter sedan mitten av 1800-talet.560
Förändringar i fågelfaunans sammansättning har fortgått och arter har kommit och gått. De arter som försvunnit har antingen varit utsatta för ett hårt jakttryck eller drabbats av förändrade biotoper, såsom mellanspetten som kräver gammal ekskog för att trivas. Det går också att konstatera att många arter tillkommit i det nya landskapet. Förklaringarna till detta är inte lika entydiga i ornitologisk litteratur. Den nutida ökningen av trana och gås förklaras av att jakten minskat eller upphört. Dessutom anses också de biotopförbättringar som skett på fåglarnas rastlokaler som viktiga i sam- manhanget.561
Många fågelarter har försvunnit beroende på jordbrukets förändrade produktion och markanvändning. Sänkningarna av de tre stora slättsjöarna Tåkern, Hornborgasjön och Kvismaren innebar förändrade villkor för få- gellivet och nya faunasammansättningar. För att öka vår kunskap om de ekologiska effekterna på sänkta slättsjöar skall vi göra en kort utfl ykt till Tåkern och Hornborgasjön.
Mellan åren 1842 och 1844 sänktes Tåkern med 1,7 meter varvid åker- marken utökades med 2000 hektar. Sjöns medelvattendjup sjönk därmed från 2,7 meter till 1 meter. Vattenmagasineringskapaciteten försämrades runt sjön på grund av täck- och skogsdikningar och området drabbades av tilltagande översvämningar under första hälften av 1900-talet. För att lösa dessa problem reglerades Tåkern från och med 1967.562
Alla de fågelarter som är kännetecknande för det öppna vattnet i Tåkern invandrade efter sänkningen. Skrattmås, svarthakedopping och rördrom är infl yttade efter avtappningen och med mycket stor säkerhet har arter som
557 Bylin, Kjell, Svensson, Lars och Delin, Håkan (1978), Sveriges fåglar: aktuell
översikt över deras utbredning, numerär och fl yttning samt något om svensk or- nitologi, s. 119.
558 Ibid., s. 35. 559 Ibid., s. 36. 560 Ibid., s. 89.
561 Se t.ex. Sjöstedt, Erik (1997), ”Tran- och gåsprojekt i Kvismaren”, i Fåglar i
Kvismaren. Årsskrift 1996. Meddelande nr 95 från Kvismare fågelstation, s. 6 ff,
och Sjöstedt, Erik (2002), ”Betydelsen av biotopförbättringar för Kvismarens gäss och tranor” i Fåglar i Kvismaren. Årsskrift 2001. Meddelande nr 120 från Kvismare
fågelstation, 2002, s. 2 ff.
562 Ekstam, Urban (1975), ”Förändringar av fågelfauna och miljö i och vid Tåkern 1850–1974” i Vår Fågelvärld 34, 4, 1975, s. 268 f.
Jörgen manus19.indd 184
185
knölsvan, skäggdopping, brunand och sothöna också etablerat sig i sjön efter mitten av 1800-talet. I det grunda vattnet med den plana sjöbottnen gynnas kransalger som utgör en viktig födosöksplats för vissa fåglar, betande eller fi skätande. Men om sjön bottenfryser blir denna monokultur utslagen och fågelstammarna minskar som en följd av detta. Tåkerns vassbälte växer kontinuerligt och har gynnats av att vassen vid torråren har kunnat gro med frön på den nakna sjöbottnen. De fåglar som uppehåller sig vid vasskanten har gynnats: rördrom, trastsångare och skäggmes. Tåkerns reglering och den snabba förändringen av jordbruket medförde att standängarna varken över- svämmades eller betades. Vid mitten av 1970-talet var tillståndet sådant att fåglar som var beroende av denna biotop, vadare som till exempel tofsvipa, storspov, enkelbeckasin och kärrsnäppa, minskade snabbt. Av andra fågelar- ter missgynnades gulärla och sädesärla av denna biotopförändring.563
Hornborgasjöns sänkningar medförde liknande förändringar för fågelli- vet. På 1860-talet invandrade både knölsvan och sothöna, till en början i litet antal. Under 1800-talets sista decennier medförde de grunda vattenförhål- landena att simfåglarna svan och brunand samt även skrattmås dominerade sjöns fågelliv. När kärrmarkerna vid sjön torkade ut reducerades vadar- fåglarna brushane, ljungpipare, kornknarr, dubbelbeckasin, enkelbeckasin. Grönbena och storspov minskade kraftigt. Hornborgasjöns sista sänkning på 1930-talet innebar en stor försämring av simfåglarnas förutsättningar. Under några år på 1930-talet såg dock trakten ett vadarfågelliv som inte synts sedan mitten av 1800-talet. Detta uppsving blev mycket kortlivat.564
I området runt Kvismaren har förändringar i fågelfaunan ägt rum på ett likartat sätt. Vid sekelskiftet 1900 saknades rördrommen och knölsvanen var då en nykomling.565 Från 1920-talet och framåt fi nns Kvismareområdets
fågelliv beskrivet. Det var fågelskådarpionjären Erik Rosenberg som satte sjösänkningsområdets fågellokaler på den litterära kartan med boken Oset och Kvismaren, som utkom för första gången 1934. I åtta kapitel tar förfat- taren där med sig läsaren på strövtåg i landskapet och vi får stifta närmare bekantskap med rördrom, blå kärrhök, sorkar och andra djur.566 Sjöområdet
hölls då fortfarande öppet genom slåtter, vasstäkt och bete. Olika änder som gräsand, kricka, årta, brunand och skedand häckade regelbundet. Viggen var en nykomling 1924 medan knölsvanen hade häckat sedan sekelskiftet. Vat- tenrall och sothöns fanns i stora mängder. Under 1920-talet förekom även stora mängder vadare. Grönbena, brushane och kärrsnäppa fanns som häck- fåglar. Skrattmåsen etablerades också som häckfågel vid denna tid. Antalet
563 Ibid., s. 275 ff.
564 Söderberg (1947), s. 8 f.
565 Gyllin och Källander (1977), s. 111 ff.
566 Rosenberg, Erik (1934), Oset och Kvismaren: Strövtåg och studier i mellans-
venska fågelmarker.
Jörgen manus19.indd 185
186
fåglar var mycket stort under vår och höst då området översvämmades av stora mängder rastande sjöfåglar. I området häckade också fl era par av både brun och blå kärrhök. När slåttern upphörde på 1930-talet skedde en snabb nedgång för sjöfåglarna och vadarna. Även om nya arter etablerade sig, som gräshoppsångaren som trivs i igenväxande marker, var det bara under vårens översvämningar som Kvismaren levde upp som fågellokal under 1940- och 1950-talen. Vassen tog snabbt över detta landskap. Det var endast på mad- marken runt Hammarkanalen i Östra Kvismaren, som det efter vårfl oden fanns ett någorlunda rikt fågelliv.567
Kvismaren återuppstod som sjön under vårfl oderna. Foto: Sam Lindskog. Örebro läns museums arkiv
Sänkningen förkortade Kvismarens livslängd med fl era tusen år. Den del av sjön som blev kvar efter sänkningen blev en i det närmaste idealisk biotop för simänder. Sådana landskapstyper tas på några decennier över av framförallt bladvass. Om vattenståndet är en meter eller mindre växer sjöarna snabbt igen och redan efter några decennier är de inte längre goda lokaler för dessa simänder.568 Det var därför mycket tydliga biotop- och faunaförändringar
som märktes vid 1900-talets mitt. Området runt sjöbottnarna hade under de första decennierna av 1900-talet haft ett förhållandevis rikt fågelliv. Det förändrades emellertid snabbt då slåtter, bete och vasstäkt upphörde sam-
567 Gyllin och Källander (1977), s. 111 ff.
568 Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (1995), s. 10.
Jörgen manus19.indd 186
187
tidigt som det ringa vattendjupet gjorde att Kvismaren snabbt växte igen. Vid mitten av seklet levde minnet av det tidigare rika fågellivet kvar och förmedlades till nya ornitologer genom Erik Rosenbergs skildringar.
Det verkar alltså som om de stora dikningarna som ägde rum i 1800- talets jordbruksland tillfälligtvis skapade större arealer lämplig biotop för våtmarksfåglarna. En lång rad av våtmarksarter rapporterades också som ny- tillskott i faunan under 1800-talet. Under de ofta decennielånga processerna ökade, såsom var fallet till exempel vid Mosjöns första sänkning, arealen fågelvänlig våtmark. Det vill säga att resterna av den gamla sjön var så grund att hela restområdet förvandlades till våtmark. Vi vet inte med bestämdhet hur denna biotopomvandling gick till, men min tolkning av faunaföränd- ringarna är att både populationernas storlek och artsammansättningen av våtmarksfåglarna som den första ornitologin mötte, och därmed fått efter- världen att minnas, emanerar från en speciell, och faktiskt kortvarig, period i jordbrukets och landskapets historia: övergången mellan det extensiva jordbruket till tidig modernisering av åkrarnas brukande. Denna period är en mikroskopiskt kort del av en sjös, eller våtmarks, liv.
Kvismaren och Oset efter sjösänkningen
Kvismaren fortfor under 1900-talets första decennier tidvis att vara en få- gelrik sjö. Detta berodde på samspelet mellan naturkrafter och mänsklig verksamhet. Sjösänkningen hade inte tömt hela Kvismaren. Efter sänkningen fanns en liten göl av öppet vatten kvar.569 Men det var översvämningarna som
ledde till att sjöarna tidvis återuppstod, som skapade förutsättningarna för den stora mängden av fåglar som utnyttjade området som rastlokal.
Fågellivet var egentligen en följd av att även sjöbottenområdet fortsatte att brukas. Det vill säga att ängsmarkernas biotop fl yttade in på sjöbottnarna. Långt inpå 1920-talet förekom slåtter på starr- och gräsängarna. Även frä- kenmaderna längre ut i sjön slogs om hösten. Erik Rosenberg har vittnat om stora gräsauktioner vid Nynäs, Öknas och Hammars Sjöland där bönderna slog höet i det fotsdjupa vattnet och lastade det på skrindorna, vilka drogs av oxar.570
En allmänt förekommande vasslåtter skapade då de fria ytor som senare tiders naturvård eftersträvat. Vassen användes huvudsakligen till tillverkning av reveteringsmattor, mattor att användas vid husbyggnad för att ge stadga och fi xera vid gjutningar. På grund av nya byggnadsmetoder minskade ef- terfrågan på vassmattor och 1943 slog fabriken intill Kvismaren igen.571
Därefter minskade de fria ytorna snabbt.
569 Saxon (1935), s. 5.
570 Rosenberg, Erik (1971), ”Vägen till fåglarna” i Verksamheten vid Kvismare
fågelstation 1970. Meddelande nr 17 från Kvismare fågelstation, s. 9 ff.
571 Vassen slogs av folk från trakten vilka betalade en avgift till markägaren. Vas-
Jörgen manus19.indd 187
188
Erik Rosenberg såg hur området förändrades. Vassen spred sig och, som han påpekade, den från Holland importerade foderväxten jättegröe bredde ut sig över stora ytor. Jättegröen var i sig landbildande. Detta gjorde att simfåglarnas och andra våtmarksfåglars biotoper försvann under perioden 1930-1960. Ornitologerna såg hur det tidigare så rika fågellivet utarmades under dessa decennier.572 Osetområdet, Svartåns mynning i den grunda vik
av Hjälmaren som kallas Hemfjärden, hade efter sänkningen av Hjälmaren blivit en sumpig ”avkrok”. Det växte upp en snårig strandskog, men det var vassen som dominerade området.573 Alldeles vid stadens port fanns alltså ett
rikt fågelliv som uppmärksammades några decennier in på 1900-talet.