Vid Lännäsmötet bildades en interimsstyrelse för Sjösänkningsbolaget. De som anslöt sig vid detta tillfälle var till stor del “possesionater” från olika
202 Fryksén (1973), s. 246 f.
203 Olsson och Pettersson (2002), s. 204–211. 204 Jakobsson (1996), kap. 5.
Jörgen manus19.indd 76
77
delar av området. Helt saknades dock inte de mindre jordägarna. Ett drygt 20- tal av dessa var närvarande eller representerade genom ombud och an- tecknades som delägare i bolaget.205
Förnyad framställan om sjösänkning
Bolagets interimsstyrelse beslutade 1859 att göra en förnyad framställan till Kungl. Maj:t om sänkningen av sjöarna Hjälmaren och Kvismaren. Denna ansökan lämnades in till Civildepartementet i november nästföljande år. I förslaget påtalades att kommunikationerna kunde skötas på järnvägen. Interimsstyrelsen önskade att få tillstånd att sänka Hjälmaren enligt Sund- marks första förslag. Det vill säga en sänkning med sex fot under medel- vattenståndet vilket skulle innebära ett segeldjup på fyra och en halv fot. I ansökan anfördes att det nu fanns gedigen kunskap, till skillnad mot äldre tiders ovetenskapliga uppfattning om vattnets beteende. Här argumentera- des naturligtvis för nyttan av en sjösänkning. Den var nödvändig eftersom den ifrågavarande jordens bördighet var i ständigt avtagande. De tomma ängsladorna sades vara ett bevis för detta. Anledningen var att de torra och kalla vintrarna och vårarna medförde att området inte översvämmades i samma omfattning som tidigare. De menade också att enbart en utdikning på fastmark skulle medföra en försämring för strandägarna i området. De befarade alltså att uppströms vatten skulle medföra problem. Angående de andra intressenterna i Hjälmaren menade de att sjöfarten skulle fungera bra med lösningen med ångfartyg. Vattenverken vid utloppet skulle snarare få en säkrare tillgång på vatten efter en sänkning, menade man. Dessutom ifrågasattes i ansökan om dessa verkligen var lagligt berättigade eftersom de var anlagda utan strandägarnas medgivande. I ansökan spekulerades om en inlösen av dessa i enlighet med 1824 och 1841 års lagstiftning angående vattenverks inlösen.206
Vi har tidigare sett att 1850-talet innebar en rad av år med lågvattenstånd i Hjälmaren. Efter att sviten av lågvattenår hade brutits, säsongen 1860, skickade interimsstyrelsen för Sjösänkningsbolaget ut en skrivelse till soc- kenstämmorna i trakten för att dessa skulle beskriva och uppskatta de skador översvämningarna medfört för jordbruket. En sammanställning av dessa publicerades i Hushållningssällskapet i Örebro läns årsberättelse 1862.207
205 De mindre jordägarna kom huvudsakligen från Almby socken och från Väla och Kvinnersta byar i Asker. En interimsstyrelse bestående av brukspatronerna Montgomery-Cederhielm och Celsing, baron Djurklou, Anders Eriksson i Almby by och Per Persson i Ramstena tillsattes också vid detta tillfälle. Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AI:1. ”Protokoll hållet vid gästgifvaregår- den Lennäs den 31 maj 1859”.
206 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag (ÖSA), FI:4. Skrivelse till kungen om att fullborda sänkningen enligt Sundmarks arbetsplan. Daterad den 8/11 1860.
207 Årsberättelse Hushållningssällskapet 1862 (1862), s. 71–83.
Jörgen manus19.indd 77
78
Det tillfälligtvis höga vattenståndet kom bokstavligen som en skänk från ovan. Återigen kunde man befästa åsikten att sjösänkningen var nödvändig av ekonomiska skäl.
Den lokala tidningsdebatten
Vi kan läsa om protester från motståndare till en sänkning i Sjösänkningsbo- lagets kvarlåtenskaper. En av orsakerna till detta är förstås att det uttryckli- gen hade stipulerats 1849 att även motståndare skulle få göra sin röst hörd i samband med Sundmarks undersökning. Senare förekom en viss debatt om sjösänkningsförslaget, framförallt under 1860-talets första hälft, i Nerikes Allehanda. Av femton inlägg från läsare var tio positiva till en sjösänkning. Förutom fördelarna för jordbruket argumenterade dessa också för att visa att en sjösänkning inte skulle få några menliga konsekvenser för sjöfarten eller verken vid Eskilstunaån.208 Fem inlägg argumenterade mot en sjösänkning.
I dessa var det framförallt sjöfarten som ansågs gå mot en osäker framtid om Hjälmarens vattenyta sänktes.209
I ett par inlägg för en sänkning anförs miljöargument. De var dock långt ifrån enstämmiga i sina slutsatser. De frossor och febrar som hemsökte området ansågs höra samman med vattnets stigande och fallande. Om vat- tenhöjden i Hjälmaren reglerades och de sumpiga trakterna dikades och odlades, borde sjukdomsproblemen i trakten upphöra, menade skribenten.210
En vecka senare svarade en sjösänkningsmotståndare att en större avtappning av Hjälmarens vatten skulle skada atmosfären. Skogar och sjöar var bety- delsefulla för luftfuktigheten i atmosfären och viktiga av den anledningen för växtligheten. En sänkning av Hjälmaren skulle då innebära ett allvarligt hot.211
Den liberala och framstegsvänliga tidningen redovisade alltså inte bara röster till stöd för moderniseringsprojektet. Men vi kan notera att småbru- karnas åsikter, så som de artikulerats vid mötet i Lännäs 1859, inte alls torgfördes.
Den Kungliga resolutionen 1864 – bakslag igen
Den Kungliga resolutionen av den 15 april 1864 innehöll emellertid inte det svar som bolagsmännen hade önskat. Ett segeldjup på endast fyra och en halv fot ansågs återigen oacceptabelt. Den med statsbidrag byggda Hjäl- mare kanal skulle då bli oanvändbar påpekades i resolutionen. Dessutom framhölls att en rätt livlig trafi k av fartyg som krävde ett större segeldjup
208 Nerikes Allehanda den 27/7 1859, 15/8 1860, 17/10 1860, 9/1 1861, 17/4 1861, 8/6 1861, 16/10 1861, 26/7 1862, 29/6 1867.
209 Nerikes Allehanda den 9/2 1861, 6/4 1861, 27/4 1861, 9/9 1865, 12/12 1868.
210 Nerikes Allehanda den 10/2 1861. 211 Nerikes Allehanda den 16/2 1861.
Jörgen manus19.indd 78
79
hade förekommit under de senare åren. I avslaget hänvisades också till det förkastade invallningsförslaget, som om detta genomförts i stället, inte skulle ha påverkat sjöfarten. Om en sänkning av Hjälmaren kunde genomföras utan att hota andra intressen skulle den dock kunna godkännas, avslutade regeringen trösterikt.212
Trots att de första järnvägarna nu pekade mot en ny framtid var sjöfartens intressenter alltså fortfarande mycket starka. Farleder gavs också som tidi- gare nämnts ett särskilt skydd i lagstiftningen. Ännu gick det uppenbarligen inte att genomdriva projektet utan att ta hänsyn till sjöfartsintressenas krav. Nästa förslag till sänkning anpassades till detta förhållande.
Sjösänkningsbolaget bildas
De drivande i sjösänkningsintresset lät sig inte heller nedslås. Bara dryga två månader efter det negativa beskedet omvandlades interimsstyrelsen till en bolagsstyrelse.
Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag konstituerade sig och höll sitt första protokollförda möte i Örebro den 23 juni 1864. Bolagsbildarna var uppenbarligen medvetna om betydelsen av att förankra verksamheten i lokalsamhället. Förutom delägare i bolaget fanns där också ombud utsedda av kommunalstämmorna i området. På stämman fattades beslut om bola- gets reglemente. I den tionde paragrafen stadgades att representanter skulle väljas bland bolagsmännen, årligen och sockenvis på kommunalstämmorna. Delägarna fi ck anteckna sig och sitt jordinnehav av vattenskadad mark. Till ordförande utsågs ägaren av storgodset Segersjö, Robert Montgomery-Ce- derhielm, som skulle komma att kvarstå som ordförande ända till 1879. Till bolagets vice ordförande utsågs en annan godsägare, Gabriel Djurklou, som kom att vara vice ordförande 1864–1878.213
Med anledning av att resolutionen hade föreskrivit att sänkningsföretaget fi ck komma till stånd endast om det kunde genomföras utan olägenhet för andra intressen, d.v.s. i första hand sjöfarten, hade kaptenen Gustaf Nerman anlitats för att omarbeta det Sundmarkska förslaget från 1850-talets början. Mötet beslutade, med endast en deltagare mot, att fortsätta arbetet enligt detta alternativ.214
Nerman konstaterade att Hjälmaren hade en naturlig variation på fyra fot och att denna var observerad ända sedan 1821. Han fastslog också att
212 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), FI:4. Kongl. Maj:ts resolution den 15/4 1864.
213 Vid detta möte diskuterades också Leijonanckers gamla förslag om att endast genomföra en mindre sänkning samt det Grillska invallningsförslaget. Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AI:1. Protokoll bolagsstämma den 23/6 1864. Djurklou avböjde dock sitt viceordförandeskap år 1875.
214 Ibid.
Jörgen manus19.indd 79
80
Arninge märke var riktpunkten för sjöns medelvattenstånd. Nerman menade att både Hellström och Sundmark felaktigt hade trott att det behövde rinna ut mer vatten vid regleringsdammen än vad Hjälmaren kunde ta emot. I stället ökade en sänkning inte alls vattenmängden som skulle passera Hjälmarens utlopp. Utdikningen ökade inte vattenmängden, fastslog han. Nerman ville dock fl ytta regleringsdammen till utloppet vid Hyndevad. Sundmark hade föreslagit en placering vid Rosenholm något nedströms. Genom att begränsa vissa arbeten, i Kvismaren skulle t.e.x. en kanal endast dras till Kvismaresjö- arna, kunde Nerman pressa kostnaderna med ungefär 140 000 Rdr Banco. Slutsumman blev då ca en miljon. 215
I augusti träffades bolagsstyrelsen i Stockholm för att lämna en förnyad ansökan. Då framfördes möjligheten att helt enkelt köpa Hjälmare kanal som ett sätt att komma förbi motståndet från kanalbolaget.216 Redan i november
samma år skrinlades dock dessa tankar. Det fanns ingen anledning att äga kanalen om det skulle bli ett avslag på begäran om sänkningen, menade man då.217 Det förnyade sänkningsförslaget innebar att Sjösänkningsbolaget åtog
sig att bibehålla ett segeldjup på sju fot.218
I den förnyade ansökan hade det ovannämnda protokollet från 1859 skickats med, och det påpekades att detta endast innehöll de skriftliga in- läggen. Den muntliga diskussionen saknades och ”hwarigenom de af pro- testafgifwarne anförde skäl blifwit beswarade och, såsom wi i underdånig- het förmena, wäsentligen wederlagde”. Det stora antal protesterande som protokollet antydde fanns, var alltså inte värda att protokollföra eftersom de hade tillbakavisats. Dessutom påpekades att bolaget redan vid denna tidpunkt hade en ganska talrik anslutning.219
I ansökan poängterades jordbrukets överordnade betydelse. Järnvägens vikt för transporterna påpekades samt att vattenverken i Eskilstuna, även om en sänkning kom till stånd, skulle erhålla en oförändrad tilloppsvolym. Dessa var, påpekades det också, anlagda utan tillstånd att utnyttja Hjälmaren som reservoar.220
215 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag (ÖSA), FI:4. Nermans revide- ring av förslag till sjösänkning. Daterad 13/11 1865.
216 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelseproto- koll den 16/6 1865.
217 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelseproto- koll den 6/11 1865.
218 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag (ÖSA), FI:4. Kongl. Maj:ts resolution den 12/6 1865.
219 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AI:1. Protokoll bolags- stämma den 18/7 1865.
220 Ibid.
Jörgen manus19.indd 80
81 Sänkningen godkänns – på sjöfartens villkor
I juni 1865 godkände Kungl. Maj:t, det vill säga regeringen, den förnyade ansökan och fastställde bolagsordningen under vissa villkor. Hjälmare kanal skulle byggas om för att passa de nya förhållandena. Hjälmaren fi ck sänkas sex fot under medelvattenståndet men för segelleder och hamnar fordra- des ett segeldjup på sju fot. Innan arbetena fi ck börja måste en arbetsplan godkännas av Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.221 Bolags-
ledningen tycks inte ha låtit sig nedslås av dessa villkor. Vid styrelsemötet i Stockholm den 16 juni 1865 beslutade man att trycka den Kungliga resolu- tionen i 500 exemplar.222
Att sänkningsplanerna började bli en realitet märks till exempel i det brev till kungen som stadsfullmäktige i Örebro författade 1865. Man var oroad för att en sänkning skulle innebära stadens undergång och pläderade för att ett billigare och ”mer oskadligt alternativ” borde utredas.223
På bolagsstämman den 18 juli 1865 bestämdes hur stor rösträtten skulle bli för delägarna i Sjösänkningsbolaget. Denna blev kopplad till den anteck- nade arealen, 10 tunnland gav en röst, men det sattes en övre gräns på 200 röster.224 Denna konstruktion fanns redan i det första förslag till reglemente
som tryckts 1859. I det reglemente som nu fastslogs 1865 gjordes tillägget att delaktighet i bolaget följde med jorden. Det skulle alltså inte gå att ändra en tidigare ägares beslut att vara med i sänkningen. Dessutom skulle röstning ske med slutna röstsedlar.225
Vid bolagsstyrelsens konstituerande möte samma dag anlitades Nerman återigen för att grundligt granska och utreda Sundmarks gamla förslag.226
I februari 1866 fi ck Gabriel Djurklou till uppdrag att undersöka hur andra sjösänkningsbolag gått till väga. I första hand skulle han be att någon direk- tionsmedlem i Wesans sjöuttömningsbolag i Blekinge skulle sända uppgifter
221 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), FI:4. Kongl. Maj:ts resolution den 12/5 1865.
222 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelseproto- koll den 8/8 1864.
223 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA). FI:4. Brev till kungen från stadsfullmäktige i Örebro, daterad den 15/2 1865,
224 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AI:1. Protokoll bolags- stämma den 18/7 1865.
225 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), FI:4. Förslag till reg-
lemente för Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag. (1859), § 15. Kongl. Maj:ts Reglemente för Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag (1865. 1895
ändrades den övre gränsen till att en enskild jordägare högst kunde inneha 100 röster. Förnyad bolagsordning för Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag
av Kongl. Maj:t Faststäld den 13 december 1895. (1896). § 12.
226 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelseproto- koll den 18/7 1865.
Jörgen manus19.indd 81
82
om bokföringen, förloppet vid sänkningen, utgången av bolagets tvister samt hur de hanterat motsträviga strandägare. Om det visade sig nödvändigt skulle han även kontakta andra liknande bolag.227
Det återstod med andra ord åtskilligt att reda ut innan spaden kunde sättas i marken. Hur man praktiskt skulle gå till väga var långt ifrån uppenbart. Trots att det uppenbarligen fanns en väl förankrad bild hos de ledande i projektet verkar det ändå ha funnits många oklarheter och kanske trots allt en viss tveksamhet bland de stora markägarna när det nu faktiskt gällde att dra igång detta riskabla jätteprojekt.
Förberedande arbeten
Under 1866 började äntligen de första praktiska förberedelserna. Till att leda lantmäteriarbetena kontrakterades, efter många turer, kommissionslantmä- tare Carl Wilhelm Fröman.228 Han började sina förrättningar i Eskilstuna
den 27 september 1867 då han träffade representanter för intressenter och motståndare.229 Vid Frömans träff med ägaren för Rosenholms kvarn, Berg-
stedt, framkom då att denne hade i Sjösänkningsbolagets ögon ett orimligt högt ersättningsanspråk.230
Hösten 1868 var undersökningen klar. Med ersättningsanspråk uppskat- tades nu totalkostnaden till ca 1,8 miljoner RdrBanco.231 Vid en extra bo-
lagsstämma i november 1868 diskuterades detta plan- och kostnadsförslag. Eftersom bolaget redan vid de förberedande arbetena hade dragit på sig ut- gifter och behövde medel för framtida kostnader diskuterades fi nansieringen. Stämman beslutade att fortsätta på den inslagna vägen samt söka statsanslag för sänkningskostnaderna. Bolagsstyrelsens föreslagna uttaxering om en Rdr per tunnland, fördelat på fyra delbetalningar, godkändes.232
Av protokollen att döma var åtskilliga sammanstötningar med stängnings- intressena att vänta. Dessutom befarades framtida fi nansieringsproblem. Friherren Gabriel Djurklou skrev i efterhand att det gick rykten om att de fl esta bolagsmännen önskade att dra sig ur det riskabla projektet men att
227 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelseproto- koll den 1/2 1866.
228 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelseproto- koll den 1/10 1866.
229 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelseproto- koll den 1/10 1867.
230 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelseproto- koll den 23/5 1868.
231 Nerikes Allehanda den 7/11 1868.
232 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AI:1. Protokoll extra bolagsstämma den 14/11 1868.
Jörgen manus19.indd 82
83
delägarna hade lugnats på mötet i november 1868, genom bolagsstyrelsens agerande.233
I protokollen från Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag hörs emellertid få kritiska röster. När det gäller infl ytande i bolaget får vi ha i åtanke den graderade röstskalan. Brukspatron Robert Montgomery-Ceder- hielm hade ensam 150 röster och tillsammans med några andra av posses- sionaterna, t.ex. Coyet, Behm, Mörner och Djurklou, var det väl aldrig någon risk för att ett förslag från en något så när enad styrelse skulle förlora en omröstning. Det kan ju naturligtvis ha förekommit att andra åsikter än de protokollförda vädrades vid sammanträdena, men om detta vet vi intet.
Långdragna rättsprocesser
Nu startade en lång kedjereaktion av rättsprocesser. Själva igångsättandet, som krävde en godkänd arbetsplan innan man kunde söka lånebidrag från det allmänna, försenades genom utdragna juridiska långbänkar.
Synerättens dom avkunnades i Arboga den 30 november 1868. I stort sett var utslaget en seger för Sjösänkningsbolaget. Många ersättningsanspråk lämnades helt utan åtgärd. Bruksägarna vid Eskilstunaån tilldömdes betydligt lägre ersättningsbelopp än de yrkat. Både Örebro stad och rederiaktiebolaget hade krävt inlösen av fast egendom till en och en halv gångs värde i enlighet med 1824 års förordning om inlösen av vattenverk. Detta avslogs emellertid. Örebro stad hade krävt stora ersättningssummor. Staden ville ha en säkerhet på 250 000 Rdr. Denna skulle användas för att täcka eventuellt dyrare frakt- kostnader samt till att återställa normaldjupet om inte sänkningen fullföljdes. Staden ville också ha rätt att under tio års tid kräva ersättning för utgifter som inte kunde förutses. En ersättning om 20 000 Rdr per år begärdes för de år som sänkningen pågick för de fördyrade levnadsomkostnader denna tänktes innebära. Dessutom ville stadens företrädare att Sjösänkningsbolaget skulle bekosta den damm som behövde uppföras i Svartån om sänkningen kom till stånd samt ersättning för uteblivna hamnavgifter under sänkningen. Samtliga dessa krav avslogs av synerätten. Synerätten ålade Sjösänkningsbolaget att sköta ombyggnaden av Hjälmare kanal samt dömdes att deponera ett stort belopp som säkerhet.234 Bolagsstyrelsen beslutade att trycka och dela ut detta
utslag i 750 exemplar till alla strandägare och till ledamöterna i Svea Hovrätt, eftersom man räknade med att utslaget skulle överklagas.235
233 Djurklou (1876), s 15 f.
234 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), FII a:3. Synerättens protokoll och utslag 1869.
235 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelseproto- koll den 30/11 1869 och 22/12 1869.
Jörgen manus19.indd 83
84
Örebro var före sänkningen en stad som endast hade bebyggelse på grusåsen, i nord sydlig riktning.
Källa: ”Delförstoring av ”Karta öfver Hjelmarens stränder” ur Sammandrag af äldre och nyare handlingar rörande Hjelmarens och Qvismarens sänkning (1859), Reproduktion: Ulf Lundin, Kungl. biblioteket
Synerättens utslag innebar en stor framgång för dem som satt igång sjö- sänkningsprocessen. När väl eftergifterna till sjöfarten gjorts tycktes alla myndigheter vara beredda att stödja projektet. Vid denna tid var de som deltog i Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag så långt komna på den inslagna vägen att alla var införstådda med att det inte fanns någon möjlighet att avbryta processen. Alltför stort kapital hade redan satsats i projektet. Nästa steg togs i februari 1869 då 18 parter som hade ersättnings- anspråk på Sjösänkningsbolaget stämdes av Sjösänkningsbolaget. Alla dessa var personer eller institutioner med höga samhällspositioner.236
Början av 1870-talet kännetecknas av väntan på domstolsutslag. Synerät- tens utslag överklagades först till Svea Hovrätt.237 Domen från Svea Hovrätt
kom under våren 1871 och innebar i stort sett samma sak som synerättens
236 Åtta fanns vid utloppet vid Eskilstunaån som bruks-, kvarn- eller vattenverks- ägare, det var Hjelmare kanalbolag och Örebro rederiaktiebolag som företrädare för sjöfarten, landshövdingen i Örebro stämdes för fi sket i Svartån, två ägare av magasin i Örebro stämdes, Örebro stad stämdes för ersättningsanspråk för Skebäcks hamn, tre företrädare för hamnar vid Hjälmaren stämdes. Bland dessa fanns också en inblandad i Sjösänkningsbolaget, ägaren av Sickelsjö gård, doktor Axel Herman Behm. Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:1. Styrelsepro-