Sjösänkningsbolaget hade initierats av en godsägande elit. De många små- bönderna i framförallt Kvismaredalen var tveksamma. När statslånet be- viljades var fortfarande mindre än hälften av arealen av den sanka marken delaktig i projektet. I detta avsnitt skall vi undersöka de spår av småbön- dernas attityder till sjösänkningen som fi nns representerat i materialet samt hur deras anslutning försiggick. Hur löstes problemet med att få alla att vara med och betala?
272 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:3. Laurells skri- velse till styrelsen den 23/5 1878.
273 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:3. Styrelseproto- koll den 11/12 1878.
274 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:4. Protokoll extra bolagsstämma den 9/7 1879.
275 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:6. Laurells förslag, daterad den 1/10 1881, för arbetena i Kvismaredalen till styrelsemöte den 10/10 1881.
Jörgen manus19.indd 95
96
Konservativa bönder
Bönderna i trakten var i allmänhet, som vi redan sett, oroliga för det vidlyf- tiga projektet. Några bönder anslöt sig dock redan i ett tidigt skede. Detta syns i bolagets anteckningsböcker där jordägare skrev in sig och sin areal vattensjuk mark. Det fi nns fyra olika anteckningsböcker. Den första är från 1865, den andra från 1868, den tredje från 1878 och den fjärde från 1880 och framåt. De två första innehåller, med ytterst få undantag, uppgifter om arealen. I den första anteckningsboken är drygt 13 000 tunnland antecknade av det totala dryga 30 000 tunnland ”vattenskadad mark” som berördes. I den andra tillkommer endast 414 tunnland. De två sista saknar arealuppgif- ter eftersom sänkningen då var igång.276
De motsträviga bönderna verkar ha varit koncentrerade till Kvismardalen. Djurklou skriver också 1863 i ”Hjelmaresänknings-frågan förr och nu”, angående de som protesterat vid Lännäsmötet 1859 att de kom från
den bygd, der jordbrukskonservatismen längst varit rådande och hvarifrån de fl esta af strandegarne afgifvna protesterna afhörts, näm- ligen Stora Mellösa församling”.277
1876 försöker han sig på en förklarande beskrivning av kynnet hos den betänksamme svenske bonden
han älskar ej ovissa företag och vill gerna se att fördelarna kunna gri- pas med handen innan han sträcker ut den /…/ Kommer sänkningen till utförande skall han icke försumma att bevaka sin rätt; man kan så mycket vara förvissad derom, som strandegarne i de byalag, hvilka ännu icke ingått i sänkningsbolaget, uttryckligen vid hållna samman- träden förklarat att de alldeles icke ämna afstå någon jord, men först vilja veta om sjösänkningen verkligen kommer till utförande innan de åtaga sig några kostnader.278
Djurklou torde ha känt till stämningsläget eftersom det var han som var bola- gets representant vid graderingarna, men hans bedömning färgas naturligtvis av tidsandan. Det var som vi ser en stereotyp bild av den bakåtsträvande och tröge bonden. Motståndet kunde avfärdas med motiveringen att det var en allmoge som inte förstod att ta till sig de nya och goda idéerna. Djurklou menade exempelvis i ett yttrande till förarbetena kring den dikningslag- stiftning som kom 1879 att det generellt var allmogens kritiska inställning som försvårade sjösänkningsföretag att komma till stånd.279 Samma typ av
276 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), DI:4-7. Antecknings- böcker för delägare samt register över hemman.
277 Djurklou (1863), s. 39. 278 Djurklou (1876), s. 29.
279 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), FI:4. ”Erinringar vid
Jörgen manus19.indd 96
97
agerande förekom även i samband med Skagerns reglering då kraftverksin- tressena kunde utmåla strandägarna som bakåtsträvande bönder.280
I den av Johan Erik Persson inlämnade skrivelsen som protesterade mot sänkningen 1859, syns att han var väl medveten om att protesten skulle avfärdas med att den var kommen från konservativa bönder. I denna på- pekades att herrarna minsann inte saknade hårdmark för odling samt att ”Ängsvattning recommenderas ej utan goda skäl”. Den skrivelsen avslutas med uttalandet: ”wi äro icke fastväxta vid Farfars eller Morfars bruk med undantag af en befallning, bevaren eder från frestelsen.”281
När sänkningsarbetena hade kommit i gång gick emellertid många av dessa bönder med. I de två sista anteckningsböckerna tillkommer en mängd namn och det går också att känna igen vissa av dem som undertecknat någon av protestskrivelserna från 1859. Jan Eric Jansson från Södra Bro, i Gällersta, som stod som författare till en av skrivelserna, gick med i bolaget 1878.282
Även om de påbörjade sänkningsarbetena gav ett visst genombrott i anslut- ningen var den fortfarande 1880 ett problem. I augusti detta år rapporterade Djurklou att nästan 8000 tunnland då stod utanför Sjösänkningsbolaget, varav nästan 5000 var hemmahörande i Kvismaredalsocknarna Asker och Stora Mellösa. Den totala arealen angavs då till 30 687 tunnland. Djurklou såg här ett framtida problem. Även om de av Fröman gjorda uppskattningar och graderingar godkändes i domstol skulle även efter detta enskilda jordä- gare kunna fortsätta att processa.283
Sjösänkningsbolaget behövde också få in pengar för kostnaderna för de löpande räntorna. För att lösa problemet med delaktigheten i bolaget togs den nya dikningslagen till hjälp. Trots att det i den nya lagtexten uttryckli- gen står skrivet att mål som redan var anmälda i domstol skulle behandlas i enlighet med den tidigare lagstiftningen, ville herrarna i bolagsstyrelsen byta till behandling enligt den nya lagen. De konkreta fördelarna med detta diskuterades inte så att det lämnat avtryck i handlingarna. Dikningslagen av 1879 var dock mer drakonisk när det gällde dem som inte ville vara delaktiga. Den gamla förordningen hade, som tidigare nämnts, en passus om att icke deltagare skulle kunna erbjudas annan och likvärdig jord i utbyte. Denna
Lagberedningens utkast till författning angående torrläggning af sjöar”, daterad den 14/9 1877.
280 Jakobsson (1996), s. 242–248.
281 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AI:1. ”Protokoll hållet vid gästgifvaregården Lennäs den 31 maj 1859”.
282 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), DI:6. Antecknings- böcker för delägare nr 3.
283 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:5. Djurklous skri- velse till styrelsemöte den 16/8-1880. Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbo- lag, (ÖSA), FIIa:4. ”Synerättens protokoll hållet vid sammanträde med sakägarna 9-10/1 1882”.
Jörgen manus19.indd 97
98
möjlighet fanns inte i 1879 års dikningslag. Nu gällde endast att avstå jord för den vunna båtnadens skull.
I december 1880 meddelade Djurklou att det rådde delade meningar bland jurister om den gamla eller nya lagstiftningen var tillämpbar i det egna fallet. Djurklou var optimistisk:”[S]å anser jag sannolikt att domstolarne skola noga betänka sig innan de i ett så stort företag som detta framkalla ett prejudikat, som är Sjösänkningsbolaget till skada. Den närmare proceduren härvid torde jag muntligen få utveckla.” Dessutom diskuterades tillväga- gångssättet. Skulle man stämma alla eller enbart de som betraktades som motståndets ledare?284
Med motiveringen att det uppstått en krissituation i bolaget, i och med att den nya lagen hann träda i kraft innan graderingarna och uppmätningarna vunnit laga kraft, kallades samtliga berörda jordägare till ett möte. Detta kom till stånd i Örebro den 9 och 10 januari 1882. Anslutningsgraden hade då hunnit öka till 75 procent av den totala arealen. Mötet var välbesökt. Tre fjärdedelar av den berörda jorden fanns representerad. Även den icke anslutna jorden var representerad och av denna kategori saknades endast 4,8 procent. Allt gick uppenbarligen enligt ledningens planer. Genom att i enlighet med den nya lagstiftningen bilda en förening kunde en omgradering, vilket önskades av fl era jordägare, göras utan att en ny synerätt behövde hållas. På detta vis undanröjdes framtida graderingstvister samtidigt som betalningsansvaret för all mark blev fastslagen.285
Här löstes alltså ett praktiskt och juridiskt problem. De som inte gick med i Sjösänkningsbolaget kunde lagsökas. Så småningom skulle de få avstå jord eller betala. Gabriel Djurklou fi ck 1883 bolagsstyrelsens fullmakt att driva process i lantmäteriärenden.286 Vid fl era tillfällen under efterföljande
år sökte man ändå att aktivt erbjuda dem som avstått från delaktighet att ändå träda in i bolaget.287
Flera frågor kan ställas, men svaren kan vi bara spekulera om. Ville bönderna vara med och skörda frukterna av sänkningen då den nu var ett
284 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:5. Djurklous skri- velse till styrelsemöte den 16/12 1880.
285 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:6. Djurklous re- dogörelse för mötet den 9/1 1882 och lantmätare Tengvalls PM om samma möte. Skrivelser till styrelsemöte den 1/2 1882. Historikern Torbjörn Nilsson menar att 1879 års dikningslag allmänt innebar att den enskildes rätt åsidosattes till förmån för effektivitet och utveckling. Nilsson (1994), s. 181.
286 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:8. Fullmakt da- terad den 2/4 1883, bil. till styrelseprotokoll den 1/ 2 1883.
287 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:10. Styrelseproto- koll den 12/12 1885. Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:16. Styrelseprotokoll den 16/12 1891.
Jörgen manus19.indd 98
99
faktum? Framstod det som ett bättre alternativ att vara med och betala för dräneringskostnaderna än att avstå sin förbättrade jord till andra?
Det är möjligt att attityderna hade förändrats när väl sjösänkningen hade påbörjats. En händelse från Gällersta 1879 talar för det. På en extra kom- munalstämma, angående Mosjöns andra sänkning, uttalades positiva ord: ”alla i stämman närvarande utan undantag funno företaget af stor nytta icke blott för dem inom kommunen som senkningen serskilt berör utan äfven för hela orten”.288 En undersökning visar också att omkring två tredjedelar
av Hjälmaretraktens bondbyar kom att ansluta sig till Sjösänkningsbolaget fram till 1893.289 En alternativ eller kompletterande förklaring är förstås att
tillämpningen av den nya lagen blev halmstrået som knäckte åsnans rygg.