Under början av 1900-talet pågick fl era andra större sänkningsföretag i Hjälmarens närhet. Sjösänkningar förekom också på andra håll i Sverige. Efter en nedgång vid sekelskiftet nåddes kulmen på 1920-talet. Jordbrukets allmänna nedgång och ökade lönsamhetskrav medförde att antalet sjösänk- ningar därefter minskade.344
Våtmarkens försvinnande
De stora dikningarna under 1800-talet och under början av 1900-talet för- ändrade dramatiskt Hjälmarlandskapets utseende. Kring Täljeån dikades så gott som alla sjöar och våtmarker ut. Mellan 1850 och 1950 försvann
344 En markant minskning i antalet sjösänkningar skedde under 1940- och fort- satte under 1950-talet. Därefter har endast en handfull sådana företag genomförts. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (1995), s. 24 ff.
Jörgen manus19.indd 119
120
omkring 85 procent, eller 1 700 hektar, av den öppna vattenytan ovanför Kvismaredalen.345
Den enskilt största förändringen uppströms Kvismaren var utdikningen av Mosjön 1919–1922. Denna innebar att sjön defi nitivt försvann. Bland övriga kan nämnas, sänkningen av Vibysjön år 1902–1904, Skarbysjön 1914–1917, utdikningen av Ralakärren 1898–1902 och Kräcklingekärren 1916–1917.346
Dessa utdikningar var oftast utdragna processer. Skarbysjön sänktes vid två tillfällen, åren 1861–1864 och 1914–1916. Vid den första sänkningen sänktes vattenståndet med ca två meter. Den sista sänkningen sänkte medel- vattenytan 1,3 meter och högvattenytan 1,15 meter, vilket innebar att sjön så gott som försvann.347 Vibysjön hade sänkts första gången 1857 och nästan
500 hektar vattensjuk mark torrlades och förbättrades, för att använda den tidens gängse vokabulär.348 Vibysjön reglerades en andra gång 1902 då hög-
vattenytan sänktes med 1,15 meter. Denna reglering innebar att variationerna i vattenståndet reducerades från 1,2 meter till 25 centimeter.349
Omfattande utdikningar skedde alltså från 1850-talets mitt och framåt. Verkningarna av dessa dikningar på landskap, ekologi och vattenföring bör ha varit omfattande, även om vi idag inte säkert kan veta hur stor betydelse de har haft. Mätningar och observationer i och av landskapet är vanligen av senare datum.
I fl era områden i Kvismaredalen skedde fortfarande torrläggningsarbeten decennierna efter sänkningen för att fortsätta att leda ut vattnet till Kvismare kanal. Ett 1 220 hektar stort område invid Östra Kvismaren avsynades 1914. Likaså utfördes ytterligare dränering av ett 456 hektar stort område inom Högby, Väla, Ånkersta m.fl . byar i Stora Mellösa socken 1919-1920. Två år senare var också ett 330 hektar stort område i Lännäs socken avsynat.
345 Thybell (1977), s. 18.
346 Lantbruksnämnden i Örebro län. Lantbruksingenjören. Handlingar rörande Kvismaredalens och Mosjöbottens vattenavledningsföretag, (LSÖ), FIV:3. ”Vörd- sam PM. PM rörande Hjälmaren och Kvismarens sjösänkningsföretag”. Denna PM är undertecknad av dåvarande byrådirektören för Lantbruksstyrelsen Martin Hägglund Stockholm den 15/3 1949. I mitt källmaterial fi nns den i avskrift. Denna sammanställning återanvändes uppenbarligen i slutet av 1950-talet för div. sam- manställningar av dittills gjorda åtgärder.
347 Lantbruksnämnden i Örebro län. Lantbruksingenjören. Handlingar rörande Kvismaredalens och Mosjöbottens vattenavledningsföretag, (LSÖ), FIV:3. ”P.M. ang. Vibysjön och Skarbysjön. Vissa data betr. tidigare sjösänkningar. Av Wallin, daterad den 28/10 1960.
348 Jonsson (1902), s 256 f.
349 S-E Wallin skrev 1960 att ”[r]edan vid sekelskiftet var sjön grund, varför man ej vågade sänka lågvattenytan. Lantbruksnämnden i Örebro län. Lantbruksingen- jören. Handlingar rörande Kvismaredalens och Mosjöbottens vattenavledningsfö- retag, (LSÖ), FIV:3. ”P.M. ang. Vibysjön och Skarbysjön. Vissa data betr. tidigare sjösänkningar.” Av Wallin, daterad den 28/10 1960.
Jörgen manus19.indd 120
121
Samtliga dräneringar bekostades nästan fullt ut med odlingslån.350 Så dags
torde all våtmark som rimligen kunde ”förbättras” i området ha tagits i anspråk.351
Två kartbilder visar den stora förändring som landskapet genomgått på ett sekel. Kartbladet från 1860-talet visar att även om utdikningsarbetet redan hade börjat fanns det förhållandevis stora kärrmarker och vattendrag som slingrade sig fram genom Täljeåns avrinningsområde. Förhållandena 100 år senare visar att så gott som all kärrmark då är försvunnen. Vattendragen har också rätats ut.
Smältvattnet från åkrarna rann fortare undan än förr. Avrinningen var av samma volym som tidigare men i stället för att avges under en längre tids- period skedde allting nu så mycket snabbare. Sjöarna och kärren var så gott som borta. Endast vid vårens översvämningar kunde de för en kortare tid återkomma. Landskapssystemet i undersökningens område hade etablerats i syfte att dränera marken. Det fanns dock så gott som ingen samordning av delarna i detta system.
Kartan baseras på geologiska kartor från 1869 till 1879 och visar ett landskap där dräneringar och dikningar redan startat. Trots detta fi nns fortfarande stora arealer våtmark.
Källa: Pettersson, Åke (1981), Kvismaren. Vegetation och fågelliv, s. 14. Kartritning: Torgny Frembäck
350 Kindblom, Gösta (1928), ”Sjösänknings och vattenavledningsföretag inom Örebro län under åren 1903–1927”, i Björkman, Thure (red), Örebro läns Kungl.
Hushållningssällskap 1903–1928 , s. 204, 212 f.
351 Redan 1911 rapporterades det att all vunnen jord, förutom mossar, var upp- odlad. Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), FIVb:3. Möte med styrelsen och lantmätare Athos Eckerbom den 26/7 1911.
Jörgen manus19.indd 121
122
Kartan baseras på topografi ska kartor från 1962 till 1969. Man har skapat ett landskapssystem där vattnet skall rinna undan så fort som möjligt.
Källa: Pettersson, Åke (1981), Kvismaren. Vegetation och fålgeliv, s. 15. Kartritning: Torgny Frembäck
Även under 1920-talet fortlevde inställningen att utdikning var något mycket positivt. Lantbruksingenjören i Örebro, Gösta Kindblom, skev 1928 att frågan om Vibysjöns ytterligare sänkning hade väckts men avstannat men: ”[d]et torde dock endast vara en tidsfråga, när en ytterligare sänkning kom- mer till utförande, till stor nytta för sjöns strandägare”.352 Under 1920- och
1930- talen genomfördes fl era stora projekt på andra håll i landet. Vesan i Blekinge som varit ett av Gabriel Djurklous undersökningsobjekt 1873 torrlades på 1920- och 1930-talen. Återigen skedde avsnörningen från havet med invallningar. Pumparna var dock nu eldrivna till skillnad från ång- pumparna från förr. 1936 hade ett 1 500 hektar stort våtmarksområde torrlagts.353 Under 1930-talet genomfördes också den sista sänkningen av
Hornborgasjön.354
Påfallande många dikningsområden har alltså en mycket lång torrlägg- ningshistoria. Många gånger gjordes de första dikningsförsöken under tidigt 1800-tal för att avslutas med en så gott som fullständig torrläggning under 1900-talets första decennier. Låt oss mer i detalj se hur dessa aktiviteter påverkade landskapet i mitt undersökningsområde.
352 Kindblom (1928), s. 202.
353 Se Nelsson, Nels (u.å.), Vesans invallningsföretag och Nelsson, Nels (1947), ”Vesans sjö”, i Blekingeboken.
354 Se Claeson och Björk, Hornborgasjöns krönika: 200 år med sänkningar, trä-
tor och naturvård, Söderberg, Rudolf (1947), Hornborgasjöns öden som fågelsjö: Flyttfågelvägar över Vänern och sydvästra Sverige och Strömberg (1992), s. 93 f.
Jörgen manus19.indd 122
123 Markanvändningen i Kvismaredalen
Uppodlingen av de tidigare våtängarna i Kvismaredalen hade gått snabbt vid åren kring sänkningen. För Kvismaredalens socknar hade åkerarealen på några år i det närmaste fördubblats.355
Tab 1. Åkerarealen i socknarna i Kvismaredalen i hektar
1864-71 1880 1885 1890 1895 1900 1905 1910 1937 Lännäs 1391 1357 3326 1935 2143 2257 2562 2564 2674 Asker 3507 3462 8092 4865 4885 5122 5294 5150 5285 St. Mellösa 2630 2700 6740 5295 5409 5601 5634 5645 5593 Norrbyås 844 966 2639 1765 1779 1784 1686 1790 1697 Sköllersta 2953 3211 7409 3820 4237 4315 4224 4227 4179 Ekeby 1436 1807 3800 2480 2233 2243 2219 2365 2366 Gällersta 1435 1558 3524 2096 2104 2113 2165 2180 2378 14196 15061 35530 22256 22790 23435 23784 23921 24172
Källa: Rönnby, Erik (1948) ”Om det ekonomiska resultatet av Kvismaredalens torrläggning” Lantbruksnämnden i Örebro län. Lantbruksingenjören. Handlingar rörande Kvismaredalens och Mosjöbottens vattenavledningsföretag, (LSÖ), FIV:3.
Sammanställningen är gjord i ett sammanhang där det ekonomiska resultatet av sjösänkningen började ifrågasättas och bör tolkas som ett inlägg för att visa att projektet var lönsamt. Författaren till skriften, Erik Rönnby, kom- menterar inte den exceptionellt stora arealen för året 1885. I det fallet har han inte heller angivit någon procent av landarealen. Det fi nns skäl att fråga om detta var uttryck för en glädjekalkyl eller om mark hade börjat brukas som senare fått överges under nederbördsrikare år.356 Vi har tidigare sett att
cirka 2000 hektar i Kvismaredalen fi ck dräneras ytterligare under början av 1900-talet.
Jorden på den gamla våtmarken har ett naturligt lågt ph-värde. Bland annat därför hade det i början uteslutande odlats havre som passar bra i sådan jordmån. Så småningom hade ett sjuårigt växtföljdssystem där havre och vall dominerade kommit i allmänt bruk.357 Rönnby ger en uppgift om
åkerarealens fördelning 1937. Havre odlades då på 31 procent av arealen
355 ”Om det ekonomiska resultatet av Kvismaredalens torrläggning”, av Rönnby, Erik (1948). Återfi nns som bilaga 2. i ”Vördsam PM. PM rörande Hjälmaren och Kvismarens sjösänkningsföretag”. Lantbruksnämnden i Örebro län. Lantbruksing- enjören. Handlingar rörande Kvismaredalens och Mosjöbottens vattenavlednings- företag, (LSÖ), FIV:3.
356 Rönnby beskrev nyodlingsverksamheten för Kvismaredalens socknar med allmän statistik och med siffror från några av de större gårdarna i området, vilka han uppenbarligen varit i direktkontakt med. Ibid.
357 Växtföljden var i allmänhet; 1. träda 2. råg. 3. vall 4. vall 5. vall 6. havre 7. havre. Ibid.
Jörgen manus19.indd 123
124
och vallodling skedde på 36 procent av den odlade ytan. Helträda upptog 10 procent av arealen. Övriga grödors areal var obetydlig.358
På de sänkta ängarna kom det intensiva jordbrukets teknologi att utnyttjas. Här slås Kvismaredalens gröda framför andra – havre, med hjälp av en hästdragen slåt- terbalk. Stora Mellösa 1916. Foto: Sam Lindskog. Örebro läns museums arkiv
Varken morötter eller potatis, vilka senare kom att bli ekonomiskt viktiga grödor för vissa lantbruk i Kvismaredalen, odlades i någon större utsträck- ning före mitten av 1900-talet. Den storskaliga odlingen av dessa grödor kan i modern tid göras tack vare tunga lantbruksmaskiner. Om inte marken är tillräckligt upptorkad kommer dessa att köra fast och sjunka ned. En god dränering är nödvändig för ett modernt lantbruk.
Havren och vallodlingen dominerade alltså markanvändningen under 1900-talets första del. Vallodlingen ansågs 1948 öka i andel på havrens bekostnad beroende på att marken fortfor att sjunka.359 Denna gröda klarar
bättre än stråsäd en sämre dränering.
358 De övriga grödornas areal var: höstvete 5,4%, höstråg, 7,0%, vårvete 2,0%, vårråg 2,0%, korn 0,2%, blandsäd 0,5%, baljväxter 0,3%, potatis 2,0%, rotfrukt 1,0%, grönfoder av säd 0,7%, betesvall 3,0%, obrukad åker 0,2%. Ibid.
359 Ibid.
Jörgen manus19.indd 124
125 Vall var, efter havre, den vanligaste grödan på det sjösänkta området. Hjälmars- näs 1924. Foto: Sam Lindskog. Örebro läns museums arkiv
Rönnby konstaterade att sjösänkningen hade gett upphov till en för Sve- rige ovanlig landskapstyp. All den vunna jorden brukades nämligen som utmarksjord till gårdarna. Ingen ny bebyggelse av betydelse hade uppförts på den nyodlade jorden. Erik Rönnby menade att detta nog hade två skäl; bristen på dricksvatten och bristen på fast byggnadsgrund på de forna ängs- markerna.360
Flora och fauna
Hjälmarens kräftbestånd slogs ut av kräftpesten 1908. Även om detta inte berodde på sjösänkningen hade denna ändå försämrat förutsättningarna för fi sket i Hjälmaren och Kvismaren, ansåg länsjägmästaren Nils Ecker- bom 1928.361 Den största fi skens, malens, försvinnande var dock en direkt
följd av Hjälmarens sänkning. Dess lekplats i Fröhammarsviken, väster om Hjälmare kanal, hade ödelagts vid sjösänkningen.362 I Kvismaredalen levde
360 Ibid.
361 Eckerbom, Nils (1928), ”Åtgärder för främjande av fi skerinäringen inom Öre- bro län under de senaste 25 åren”, i Björkman, Thure (red), Örebro läns Kungl.
Hushållningssällskap 1903–1928 , s. 455 f, 461.
362 Erik Rosenbergs personarkiv, (ACÖ), AI:1. Vol. 7. Odaterat manuskript, ”Oset, Örebro läns nya naturreservat. Status och historik”.
Jörgen manus19.indd 125
126
fi sket kvar. I mitten av 1890-talet ansåg man i Sjösänkningsbolaget att de många fasta fi skeredskapen i kanalen utgjorde vattenhinder varför dess ägare lagsöktes.363
Hushållningssällskapet var delaktigt i att länets fi skodlingsanstalt anlades vid Vätterns nordöstra strand, vid Bastedalen, under tidigt 1880-tal. Den vid samma tid bildade fi skeriförvaltningsnämnden, sedan början av 1900-talet kallad Örebro läns fi skerinämnd, lydde under länets hushållningssällskap. Utsättning av fi sk gjordes i olika sjöar. Stödutsättningar av gädda, abborre och braxen gjordes och sik sattes också ut bland annat i Hjälmaren. Upp- muntrade av det goda resultatet gjordes försök att sätta ut röding. Detta upphörde dock snabbt då denna fi sk inte trivdes i Hjälmarens grunda och grumliga vatten.364
De större däggdjuren var fortsatt relativt sällsynta ända fram till efter mitten av 1900-talet. Däremot förekom fältvilt som hare, rapphöna och räv relativt rikligt. Det odlade landskapet innehöll fortfarande tillräckligt många ställen för djuren att gömma sig i. Fälten var med nutida mått fortfarande små. Mellan dem fanns gott om diken och buskar. Mink, fasan och kana- dagås är tre arter vars tillskott till faunan under 1900-talet är beroende av människor. Våtmarkens fåglar, speciellt vadare, minskade starkt i antal då deras biotoper försvann. Floran i landskapet förändrades också starkt genom dikningarna och omläggningen av produktionen. Hag- och ängsmarkernas blommande mångfald minskade starkt och i stället bredde monokulturerna, fält med spannmål, ut sig över de forna ängarna.365
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att landskapet fortfor att torrläggas långt efter att den stora sjösänkningen genomförts. Längre upp i Täljeåns vattensystem torrlades eller sänktes nästan all öppen vattenyta. Vattendragen rätades ut och åkerjorden täckdikades i allt högre utsträckning. Ängsmar- ken togs i bruk som åker och den första tidens havreodling kom snart att kombineras med lika mycket vall. Ingen bebyggelse fanns på det sjösänkta området. Den tidigare självsådda ängsmarken odlades. Monokulturer av spannmål eller höodlingar hade ersatt de våta ängsmarkerna. Biotopföränd-
363 Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, (ÖSA), AII:19. Styrelsepro- tokoll 17/7 1894, 10/1 1895.
364 I en rad av lämpliga sjöar i länet skedde utsättning av gös genom fi skerinämn- dens försorg. Eckerbom (1928), s. 449 ff. Fiskbestånden i Sveriges sjöar har alltså från 1800-talets slut förändrats starkt. Den artsammansättning som fi nns i nutid i många sjöar kan alltså vara av mycket ungt datum.
365 Morell (2001), s. 193, 211 ff. Flygare, Iréne och Isacson, Maths (2003), Jord-
bruket i välfärdssamhället 1945–2000. Det svenska jordbrukets historia band 5,
s. 323 ff. Dessa ger den allmänna beskrivningen. Författarens egna samtal med äldre jägare och lantbrukare har gett samma bild av landskapets utveckling i av- handlingsområdet.
Jörgen manus19.indd 126
127
ringarna ändrade också djurlivet med minskad förekomst av framför allt våtmarksfåglar som följd.