Förbund och Skapelse

Centralt i löftet om frälsningen i Hesekiel 36 är alltså att folket ska få ett nytt hjärta och en ny ande, en formulering som är unik för Hesekiel. Tolkningshistorien när det gäller detta löfte, menar Wend-land, har ofta fokuserat på en inre förvandling hos Israel. Dessa har ett hårt hjärta som är oförmögna att leva upp till den lydnad som Sinaiförbundet krävde, och på grund av detta sätter Gud folket i exil och låter deras tempel förstöras. Folket är inte kapabelt att förändra sig själva och därför måste Gud gripa in och utföra en hjärttransplantation, vilket leder till en förnyad förmåga till lydnad och ett liv i enlighet med förbundet.⁶⁰ Block ser till exempel i sin bearbetning av Hesekiel 11:14–21 en slags andra chans, där folket får upprepa sin historia men med möjlighet att göra om och göra rätt med Guds hjälp. Först och främst kommer ett nytt exodus, där de som skingrats genom exilen åter befrias och samlas. På det följer ett nytt intåg: precis som israeliterna hade intagit ett orent land, Kanaan, på Josua tid, så får de göra det nu också med skillnaden att det denna gång är de själva som är orsaken till orenheten. Till sist kommer så det förnyade förbundet som innebär ett nytt hjärta och en ny ande, vilket Block, med gott stöd i texten, tolkar som en förmåga till helhjärtad tillbedjan och överlåtelse till Gud.⁶¹ Detta märks i formuleringar som ”Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem” (Hes 36:27b) och ”Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud” (Hes 36:28b). Vad Block ser i Hesekiel är alltså samma historia som i exodus-berättelsen,

60 Wendland 2007, 75–76.

61 Block 1997, 351–354.

samma förbund, med den skillnaden att folket nu får ett kraftigare stöd från Guds sida för att kunna leva upp till förbundets krav.

4.2.2 Wendlands kritik

Wendland kritiserar denna tolkning utifrån två perspektiv. För det första menar hon att Block inte tar tillräcklig hänsyn till ordet שדח (nytt) på tillräckligt stort allvar. Kan ett återupprättande av ett gam-malt förbund verkligen sägas vara någonting nytt, undrar hon?⁶² För det andra menar hon att detta sätt att förstå texten inte gör exilens sociologiska implikationer full rättvisa. Folkets situation är full-komligt horribel! I sin första tempelvision (8:1–11:25) beskriver profeten fruktansvärda blodbad, ga-tor fulla av lik, en syn så hemsk att han till slut utbrister ”tänker du förgöra allt som finns kvar av Israel?” (9:8). Längre fram i boken beskriver folket sin egen förtvivlan över att ruttna bort genom tyngden av sina synder (33:10). I dessa texter ser Wendland ett folk som är mer eller mindre fullkom-ligt krossade under tyngden av Guds domar.⁶³

Genom att bära avgudar i sina hjärtan (20:16), gudar gjorda av trä och sten (20:32), har folket störtat sig själva i fördärvet. Deras egna hjärtan, centrum för deras drivkraft, vilja och känsla har med tiden antagit samma substans som föremålet för deras tillbedjan. Precis som folkets liv efter upprät-telsen, präglat av det nya hjärtat och den nya anden, sprider sig ut över landet och får det att blomstra, så förpestar även deras nuvarande hjärtan, en slags dödens drivkraft, hela deras tillvaro. Död och förlust präglar deras situation rakt igenom: familjemedlemmars död, förlusten av sin stad, sitt land och sitt tempel. Wendland menar att folket tycks ha en viss förståelse för att det är deras egen oför-måga att leva upp till förbundets krav som åstadkommit denna katastrof, och hennes fråga blir då: är möjligheten till ett nytt försök, en chans att göra om och göra rätt tillräckligt hoppfull?⁶⁴

Wendlands svar är nej, och i sitt försök att lösa problemet vänder hon sig till Fretheims arbete med Jesaja 40–55, där han behandlar samma fråga. Fretheim menar att Jesaja i sina profetior går tillbaka, inte bara till upprättandet av förbundet, utan till själva världens skapelse. Gud försäkrar fol-ket att ”du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig” (Jes 43:4) och utifrån uttalanden som dessa drar Fretheim, enligt Wendland, slutsatsen att folket först och främst får vara dyrbara människor, skapade av Gud. Först när det slagits fast kan de börja förstå sin speciella plats i världen och deras speciella uppgift i Guds plan som Guds förbundsfolk.⁶⁵

På samma sätt som Fretheim ser skapelseteologi i Jesaja 40–55, gör Wendland det i Hesekiel 36. Först och främst pekar hon ut att רשב (kött, som i hjärta av ”kött”) också förekommer i visionen

62 Wendland 2007, 76-77.

63 Wendland 2007, 78.

64 Wendland 2007, 79.

65 Wendland 2007, 78.

av dalen med benknotor (37:6, 8), där det än mer tydligt förknippas med en nyskapelse av folket. För det andra menar hon att Guds ande (36:26) ytterligare förstärker bilden av ett nyskapat folk.⁶⁶

Jag anser att det finns relevans i detta argument då vi kan se, både i Hesekiel och övriga GT, att Guds ande är förknippad med skapelse av nytt liv, så som i exempelvis visionen av dalen med benknotorna, som står i direkt anslutning till min primära text. Här är det inte förrän Guds Ande sveper fram genom dalen som kropparna får liv (37:9), ett mönster som är ett tydligt eko av Första Mosebokens skapelseberättelse (1 Mos 2:4).

Kutskos arbete styrker i min mening hennes tes , han ser nämligen också en hel del anspelningar på skapelsen i kapitel 36–37 (även om målet med hans diskussion är en helt annan). Han pekar till exempel ut det uppenbara omnämnandet av Eden (36:35) och hur detta ska kultiveras, en tydlig kopp-ling till skapelsen. Men han gör också en (kanske något mer spekulativ) notering kopplad till folkets nuvarande geografiska situation. Skapelseberättelsen i Första Mosebok kapitel 2 nämner både flo-derna Gishon, som flyter förbi Jerusalem, och Tigris och Eufrat som flyter genom de babyloniska trakterna (1 Mos 2:10–14), alltså de två geografiska platser folket befinner sig i på Hesekiels tid. För det tredje lyfter han ett textkritiskt argument då han pekar ut att formuleringen ”de ska vara frukt-samma och föröka sig” (36:11) inte finns i de tidigaste grekiska texterna, men däremot i de senare hebreiska.⁶⁷ Det tycks alltså vara ett tillägg, och då denna formulering tydligt ekar skapelsemotiv verkar textens redaktörerna såsom vi nu har den velat måla den mot en skapelsefond.

Låt oss återvända till Wendlands resonemang om skapelse i kapitel 36, som avslutas med föl-jande ord:

God’s gift of a new heart/spirit indicates that death does not have the last word. The God of life, the God who creates, will be made known to the world through the faithful vitality of God’s people: “when through you I show my holiness in full view of them” (36:23).⁶⁸

Hon tycks alltså mena att det primära blir livets triumf över döden, i kontrast till de traditionella tolkningarna, där det snarare handlar om lydnadens triumf över olydnaden.

4.2.3 Min respons

Även om Wendland har goda poänger blir hennes kritik av traditionella tolkningar som Blocks ibland för långtgående, kanske för att hon vill framställa sitt eget forskningsbidrag som så nyskapande och viktigt som möjligt. Ett gammalt förbund som återupprättas, men med ett kraftigare stöd från Guds sida kan absolut ses som något nytt. Inte heller det faktum att folket befinner sig i en total katastrof

66 Wendland 2007, 81.

67 Kutsko 2000, 129–132.

68 Wendland 2007, 81.

som ett resultat av det gamla förbundet, vilket de svikit, övertygar mig om att folket inte skulle vilja ha en chans att göra om och göra rätt, speciellt inte om de denna gång får stöd från Guds egen ande.

Det bör också sägas att även om Wendland lyfter in skapelseteologi på ett nytt sätt är tanken om att Gud skapar något nytt i Hesekiel 36 långt ifrån ny. Eichrodt låter till exempel ”creation” vara den röda tråden genom hela stycket, med underrubrikerna ”the aim of the new divine creation”, ” the actual new creation” och ”Yahweh’s new creation under its bodily aspect”, även om inte kopplingar till andra skapelsetexter lyfts fram.⁶⁹

I ljuset av detta blir det rimligt att tala om nyskapelse i förhållande till det nya hjärtat, men inte i kontrast till förbundet. Det Gud skapar är tvärtom ett folk med förmåga och vilja att leva enligt Guds vilja i förbundet. Den mest uppenbara konsekvensen av det nya hjärtat är just lydnaden, eller ett liv som går i enlighet med Guds stadgar och bud: ”Jag ska se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem” (36:27b). Istället för en kontrast mellan livet och lydnaden ser jag snarare livets och lydnadens triumf över döden och olydnaden.

4.2.4 En djupgående förvandling

Då Block kommenterar Hesekiel 36:25–28 gör han, som vi såg ovan, en koppling till 5 Mos 30:6–8, en text han menar är en tydlig inspiration för Hesekiel. Denna text handlar om hur Gud ska omskära folkets hjärtan så att de kan älska Gud med hela sina hjärtan och hela sin själ.⁷⁰ I båda dessa texter hör löftet samman med ett återvändande till landet efter en förskingring (5 Mos 30:1–2; Hes 36:24), det leder till en helhjärtad lydnad (5 Mos 30:8; Hes 36:27), och utlovar ett efterföljande mycket gott liv (5 Mos 30:5–9; Hes 36:29–30). Men även om likheterna är stora finns också betydande skillnader.

En av dessa skillnader (frågan om initiativ) nämnde jag ovan, låt oss nu vända oss till den andra.

I Hesekiels text tycks Guds verk vara mer djupgående än den vi finner i 5 Mosebok, hävdar Block, som tycks vara skeptisk till att folket i sitt nuvarande tillstånd skulle kunna besinna sig över-huvudtaget. För honom verkar vilsenheten och upproret handla om så mycket mer än bara specifika handlingar. Istället målar han en bild av ett folk vars hela drivkraft och centrum har förvandlats till någonting kallt, okänsligt och till och med dött: ett hjärta av sten. Här räcker det inte med en modifi-kation av människans mest vitala kroppsdel, en omskärelse av hjärtat, här krävs någonting än mer radikalt: ett helt nytt, varmt, känsligt hjärta av kött.⁷¹

Detta understryker ytterligare min slutsats ovan: Även om vi kan se en hel del skapelseteologi i Hesekiel 36 står detta inte i någon slags kontrast till förbundsteologin. Ett liv i enlighet med stad-garna från Sinai är det primära, dock är det inte folket själva som får detta tillstånd utan det är snarare

69 Eichrodt 1970, 500-510.

70 Block 1998, 354.

71 Block 1998, 335.

resultatet av Guds skapande av ett nytt hjärta och en ny ande. Allen sammanfattar detta resonemang då han menar att Gud skapar en ny vilja hos de räddade, en vilja som är öppen för Guds impulser, för Guds egen Ande. Gud omformar hela deras mänskliga natur, ”so that they marched to the music of the covenant terms that expressed Yahweh’s nature and will.”⁷²