Skammens roll

Vi såg ovan att den respons folket uppmanas att ge på Guds handlande skiljer sig markant mellan Jesaja och Jeremia å ena sidan och Hesekiel å den andra. Där Jeremia uppmanar till dans och glädje (Jer 31:13) och Jesaja manar Sion att gå upp på ett högt berg och ropa ut sin glädje (Jes 40:9), upp-fordrar Hesekiel istället folket att skämmas och blygas ända in i märgen (36:31–32). För att förstå detta utforskar jag fyra texter i Hesekiel där detta mönster förekommer. Men först vill jag definiera vilken typ av skam jag talar om.

I sin läsning av kapitel 36 noterar Lapsley en intressant distinktion mellan olika typer av skam.

I vers 15 säger Gud: ”Jag ska låta dig slippa förödmjukande ord från de främmande folken. Du ska inte mer bli hånad av andra folk, säger Herren Gud.” Det finns alltså en skam, menar hon, som läggs på av andra folk, de som bara ser Israels situation, skakar på huvudet, skrattar och går vidare. Sedan finns det en annan skam som uppstår i relationen med den Gud som visat sig vara Israels trofaste välgörare genom alla deras missgärningar och som alltjämt vill deras väl (vv. 31–32).⁷³ Lapsley skil-jer alltså på skam som offentlig förödmjukelse och som en mer inom-familjär insikt om ett felaktigt handlande i Hesekiels bok. Även om den första typen av skam verkar kunna orsakas av Gud (se exempelvis 5:15), är det den andra typen av skam som är förknippat med Guds befrielseverk och nyskapande av sitt folk.

Ytterligare ett klargörande värt att göra är skillnaden mellan skuld och skam. Enligt James Fowler är skuld något som förknippas med misslyckande i förhållande till vissa specifika handlingar, medan skammen avser en känsla av misslyckande förknippat med själva jaget, något som ”generates a wish to hide, to disappear, or even to die.”⁷⁴ Att känna skam är att se sig själv i ljuset av en annans blick eller standard (eller möjligtvis sin egen), och inse att man kommer till korta, menar Fowler.⁷⁵

Skammen handlar alltså dels om en skam som uppstår inom relationen mellan Gud och folket, snarare än om offentlig förödmjukelse, och dels om en förståelse av sig själv som otillräcklig enligt en viss standard.

72 Allen 1990, 179.

73 Lapsley 2000, 158.

74 Fowler, refererad & citerad ur Lapsley 2000, 150–151.

75 Fowler, refererad ur Lapsley 2000, 150–151.

Jag kommer att utforska skammen utifrån de fyra texter Lapsely jobbar med (Hes 6:1–10; 14:1–

11; 20:1–44; 36:16–38) och pröva hennes slutsatser genom att också ta in andra röster i diskussionen.

4.3.1 Hesekiel 6:1

I detta avsnitt möter vi ett minst sagt brutalt handlande från Guds sida. Gud ska kasta israeliternas lik framför deras gudabilder, och strö ut benknotorna kring deras altare. Städerna ska läggas i ruiner, rökelsealtarna ska krossas och dräpta ska ligga på gatorna. Några ska dock räddas och skingras i främmande länder, och när detta inträffar kommer de ”att avsky sig själva för sina onda gärningar och allt det vidriga de gjort” (6:9).

Denna text kan förstås i ljuset av kapitel 11, som bland annat beskriver Jerusalems ledare. Dessa är de män som ”smider ränker och välver onda planer” (v. 2), som har dödat många i staden och fyllt gatorna med lik (v. 6) och som säger om de bortförda: ”de är långt borta från Herren. Landet har givits åt oss som arv och egendom” (v. 15). Det tycks nästan finnas en viss stolthet och glädje i dessa ord, en känsla hos dem som har förlett och till och med dödat många, att de är de sant utvalda. Kanske finns det ett visst behov av rensning, ett nytt utväljande bland de utvalda, och det är dessa som förs bort till Babylon för att nyskapas och återupprättas. Hursomhelst leder Guds handlande till en känsla av skam hos den del av folket som räddas, inte hos dem som går under.

Block pekar ut att denna självförståelse är intimt förknippad med en gudsförståelse, då självre-flexionen både föregås och åtföljs av reflexion om vem Gud är.⁷⁶ Zimmerli ser i denna text ett löfte om ett slags självförakt av den gamla naturen, ett förakt som banar vägen för en ny förståelse och hållning gentemot livet. Där de självvalda gudarna tidigare utgjort lockelser kommer nu en stabil förankring i förståelsen av Gud som världens Herre att inta sin plats i israeliternas världsbild.⁷⁷ Allen ser tre skeden i detta: Det börjar med att de minns Gud, som en följd av detta föraktar de sitt eget handlande, vilket till sist leder fram till en ny förståelse av sin relation till Gud och sig själva (vv. 9–

10). Han nämner även möjligheten att den nya förståelsen av Gud kan innefatta en inblick i Guds sorg över att bli övergiven.⁷⁸ Skammen tycks alltså leda fram till en ny självförståelse, samt en ny förståelse av Gud.

4.3.2 Hesekiel 20:1–44

Den andra texten är Hes 20:1–44, en text som utgör en återblick på Israels historia ända från den dag då Gud befriade dem ur Egypten och förde dem till ”det härligaste av alla länder” (v. 6). Genom stora

76 Block 1997, 231.

77 Zimmerli 1979, 190.

78 Allen 1994, 89.

delar av texten ser vi ett återkommande mönster: Gud ger folket ett bud, som till exempel att inte orena sig med egypternas gudabilder (v. 7), eller att hålla sabbaten (v. 12). Men folket bryter gång på gång mot detta genom att inte kasta bort sina gudar (v. 8), vanhelga sabbaten (v. 13), och generellt förkasta Guds bud (v. 24). Gud svarar i alla dessa tillfällen inte med att förinta dem trots att det, utifrån förbundet, vore det mest rimliga handlandet (v. 17). Hela denna återblick mynnar sedan ut i ett konstaterande att allting är sig likt ännu på Hesekiels tid, folket fortsätter att vara motsträviga och orenar sig fortfarande med sina gudabilder (v. 31). Men inte heller Guds handlingsmönster har för-ändrats: med stark hand ska Gud både föra folket bort till främmande länder, och samla in dem däri-från på nytt (v. 34) och ta emot deras offer med välvilja (v. 40), allt på grund av sin karaktär och för sitt namns skull (v. 44). Vad leder då detta fram till? ”Där [i de främmande länderna] ska ni begrunda ert leverne och alla de gärningar som ni orenat er med, och ni kommer att avsky er själva för allt ont ni gjort” (v. 43), och ”inse att jag är Herren” (v. 44). Återigen ser vi att skammen kommer som ett resultat av Guds återupprättande handlingar.

Allen tolkar detta som att Gud utför ett andligt verk i folkets hjärtan som får tillbedjan att strömma fram ur deras inre. Genom att först se vilka djup de själva sjunkit till, men också de höjder Gud lyfter dem till, strålar Guds godhets ljus över deras medvetande.⁷⁹ Block placerar in uttalandet om självavskyn i en större diskussion om skuldfrågan. Först när folket kan sluta skylla på tidigare generationer eller Gud för sin olycka, öppnas vägen för sann återupprättelse.⁸⁰ Ett nytt sätt att förstå sin situation och sig själva helt enkelt. Zimmerli ser det tidigare noterade mönstret med minnet av Gud, självförakt och ny förståelse av Gud. I dessa tre faser, menar han, sker en sann omvändelse som finner sitt mål i en tillvändhet mot Gud. Men den Gud de vänder sig till förblir ett mysterium då han inte följer de naturliga lagarna om hämnd och rättvisa utan istället visar sin helighet genom sin tro-fasthet.⁸¹ Eichrodt menar att Gud, genom att visa folket dess historia från sitt perspektiv, bryter det högmod som tidigare lett till rebelliskhet i hans folks historia och därmed skapar förutsättningar för ett sant tillbedjande folk.⁸² Även här ser vi att en ny förståelse av Gud och sig själva blir resultatet av skammen, men också hur en rätt tillbedjan kommer i samband med detta.

4.3.3 Hesekiel 16:1

63

Låt oss också gå till liknelsen i Hes 16. Liknelsen börjar med att Israel föds som ett oönskat flickebarn som ligger och sprattlar i sitt blod. När Gud ser detta tar han sig an detta lilla liv och låter henne växa upp som en stor, vacker blomma, full av skönhet (16:1–7). När hon sedan når mogen ålder klär Gud

79 Allen 1990, 15.

80 Block 1997, 657.

81 Zimmerli 1979, 417.

82 Eichrodt 1970, 283.

henne i de finaste kläder och smycken och svär henne sedan trohet (16:8–11). Men medveten om sin skönhet börjar hon sedan ”hora” med folk efter folk, avgud efter avgud på ett sätt som överträffar både Samaria och Sodom (16:15–30, 44–51). ”Äktenskapsbryterskor bedrar sina män med andra, prostituerade får betalt”, utbrister Gud genom profeten (16:33–34), men Israel skänker gåvor till sina älskare och betalar dessa för att få vara tillsammans med dem.

Förutom det uppenbart kraftfulla språket som används i dessa verser, utgör givetvis jämförelsen med Sodom och Samaria, dessa två lågvattenmärken i mänsklig ondska, en svidande kritik. Inte nog med att Israel ställs sida vid sida med dessa, Sodom framställs till och med som bättre och Samaria gick inte ens hälften så långt som Hesekiels tänkta publik i sin ondska (16:48–51). Genom hela ka-pitlet finns en slående avsaknad av skam från Israels sida, ända fram tills Gud handlar för att upprätta ett nytt, evigt förbund med folket (16:60). ”Då ska du inse att jag är Herren. När jag ger dig förlåtelse för allt vad du gjort ska du minnas och blygas, så att du inte kan öppna munnen av skam, säger Herren Gud” (16:63). Skammen tycks även i denna text vara en del av det nya Gud skapar, en del av befri-elseverket/upprättelsen, där en ny själv- och gudsförståelse är central. Lapsley poängterar att vi inte bör missa detta; för Hesekiel är dessa skamkänslor ett kännetecken för sann frälsning.⁸³

4.3.4 Hesekiel 36:16

18

Går vi sedan till Hes 36:16–38 ser vi först och främst samma mönster upprepa sig: Gud hämtar hem folket till sitt eget land, han ger dem ett nytt hjärta och en ny ande, träden bär mycket frukt, åkrarna ger rik gröda och ruinerna byggs upp. Först efter detta upplever folket skam över sitt tidigare sätt att leva inför Gud.

Block menar att imperativformen i v. 32 understryker att skammen inte bara råkar bli en kon-sekvens av Guds handlande, utan att den är en del av Guds vilja. Gud uppmanar folket att blygas ända in i märgen för sitt tidigare leverne.⁸⁴ Zimmerli menar att syftet med detta är att beröva folket (eller befria dem från) all form av stolthet: ”The passionate rejection of all self glorification and of ’possess-ion’ in forms of election dominates this whole oracle…” Huvudpoängen för Zimmerli tycks vara en sann förståelse av varför Gud handlar; inte på grund av folkets förträfflighet utan utifrån sin egen karaktär, för sitt namns skull.⁸⁵ Eichrodt är inne på samma spår och menar att huvudsyftet med skam-känslorna är att befria folket från den självrättfärdiga stolthet som har hindrat Israel från att ta emot

83 Odell & Strong 2000, 165.

84 Block 1998, 358–359.

85 Zimmerli 1983, 250.

Guds gåvor på rätt sätt i det förflutna.⁸⁶ Allen menar att den funktion skammen fyller i denna text är att förgöra den frestelse som skulle kunna finnas att återvända till sin gamla livsstil efter befrielsen.⁸⁷

4.3.5 Guds gåva: En ny själv- och gudsförståelse

I texter som de som redogjorts för ovan ser Lapsley förmågan att skämmas som någonting oerhört positivt, rentav en gåva från Gud.⁸⁸ Hon menar att förmågan att känna skam öppnar för en ny identitet hos folket. Det svåraste moraliska testet är inte att följa Guds stadgar och bud, utan öppenheten att se sig själv såsom Gud ser folket och i det ljuset ödmjuka sig och skämmas, enligt henne. Folket har glömt sin ungdomstid, då Gud blev deras adoptivfar (16:43) men Gud minns och förblir trofast (16:60) och när de får se sig själva ur Guds perspektiv kommer de att blygas ända in i märgen (36:32).

Denna nya självinsikt har i både Hes 16 och 36, en direkt koppling till den gudskännedom som är så central i den relation Gud vill upprätta/återupprätta med sitt folk (16:62–63), menar Lapsley, och samma koppling finns också i Hes 6 och 20.⁸⁹

Ovan har jag försökt visa att Hesekiel gång på gång gör en viktig poäng av skammen som en del av Guds befrielseverk, och jag menar att vi därför inte bör se detta som en perifer tillfällighet.

Lapsley menar att Hesekiel här frångår sin egen tradition i sin förståelse av folkets moraliska själv-förståelse och sätt att relatera till Gud. Det mänskliga handlandet har i historien egentligen haft en enda riktning: bort ifrån Gud (20:1–44), och i sin pessimism angående människans förmåga att vända denna trend förflyttar Hesekiel tyngdpunkten i det förnyade förbundet, menar hon. Istället för hand-ling i enlighet med Guds stadgar och bud som det primära, blir det nu något mer djupgående och tillförlitligt, nämligen kunskap och kännedom om Gud och sig själva, som blir det primära, menar Lapsley.⁹⁰ Huruvida kännedom och handling förhåller sig till varandra som sekundärt eller primärt låter jag vara osagt, men klart är att Gud skapar något nytt i vilket skammen är en viktig komponent.

Skammen tycks leda, inte enbart till ett nytt sätt att handla, men också till en ny identitet som genom-syrar både handling, känsla, tanke och vilja.

” Blygs in i märgen för ert leverne, israeliter!” utbrister Gud (Hes 36:32b). Skammen som kan upplevas så jobbig ska ändå nå in i de allra innersta djupen. Skammen verkar fungera som en slags skalpell i Guds hand, ett verktyg för att skära ut något sjukt och destruktivt ur folkets inre. Den re-belliskhet och oförmåga att se sin historia som den är har lett dem till exilen, och för att undvika att detta upprepar sig utför Gud en operation för att skapa ett friskt inre. Lika djupt som kniven skär kommer sedan folkets sanna förståelse av sig själva och av Guds godhet att vara.

86 Eichrodt 1970, 504.

87 Allen 1990, 179.

88 Odell & Strong 2000, 7.

89 Odell & Strong 2000, 163–165.

90 Odell & Strong 2000, 172–173.