Fördömanden, sanktioner och resolution

Den första internationella organisation att fördöma Qadhafis våldsutövande mot civilbefolkningen i Libyen var Arab Leagues ordförande. ”The demands of the Arab peoples for reform, development and change are legitimate and … the feelings of all the (Arab) nations are joined in this decisive moment in history” (WB 2011). Detta uttalande gjordes den 21 februari 2011, alltså bara sex dagar efter att demonstrationerna eskalerat i Libyen. Följande dag uteslöts Libyen från att få närvara på något av

36

organisationens kommande möten (HRW 2011d). Nästföljande dag uttalade FN:s säkerhetsråd följande, efter att Libyens representant, som sympatiserade med oppositionen, hade begärt ett möte med säkerhetsrådet.

The members of the Security Council called on the Government of Libya to meet its responsibility to protect its population. They called upon the Libyan authorities to act with restraint, to respect human rights and international humanitarian law, and to allow immediate access for international human rights monitors and humanitarian agencies. (Säkerhetsrådet 2011g)

Den 23 februari 2011 uttryckte AU sin ståndpunkt men underströk också att konflikten skulle lösas genom en dialog med Libyen och ytterligare konsultation i frågan. Dessutom poängterade AU att Libyens territoriella integritet och enhet var tvungen att upprätthållas (AU 2011a).

[The African Union e]xpresses deep concern with the situation in the Great Socialist People's Libyan Arab Jamahiriya and strongly condemns the indiscriminate and excessive use of force and lethal weapons against peaceful protestors, in violation of human rights and International Humanitarian Law, which continues to contribute to the loss of human life and the destruction of property. Council stresses the need for the people of Libya to spare no effort in avoiding any further loss of life. (AU 2011b)

Under de kommande dagarna uttryckte Frankrikes president Sarkozy sin åsikt om att det internationella samfundet inte kunde stå bredvid och titta på när massiva brott mot de mänskliga rättigheterna skedde i Libyen. Efter ett samtal med USA:s president Obama krävde de ett omedelbart slut på våldet mot civilbefolkningen i landet. Vidare efterfrågade Sarkozy ett nytt möte med FN:s säkerhetsråd för att diskutera konkreta handlingsplaner för att stoppa våldet i Libyen och införa sanktioner mot landet (MAÉ 2011a,b). Den 25 februari 2011 införde USA sanktioner mot Libyen genom att blockera egendom och avkastning från räntefonder som Qadhafis familj har i USA (Linklaters 2011).

Samtidigt uttryckte North Atlantic Treaty Organization:s, (NATO), generaldirektör att NATO inte hade mottagit någon förfrågan från något av sina medlemsländer, däribland USA, Frankrike, Italien och Storbritannien (NATO 2011c), om att bistå i en intervention och att en sådan intervention skulle baseras på ett FN mandat. Den 25 februari 2011 höll NATO:s generalsekreterare ett akut möte med EU:s försvarsministrar och diskuterade hur de skulle kunna ge humanitär hjälp till civilbefolkningen i Libyen och minimera konsekvenserna av de händelser som utspelades i landet (NATO 2011a,b).

37

FN:s generalförsamling uttryckte också sin ståndpunkt genom att uppmana Libyens regering att återupprätta all internetkommunikation i landet; inte utföra några repressalier mot de som deltagit i demonstrationerna och att landet öppnade upp för en diskussion om hur situationen skulle lösas (Generalförsamlingen 2011b).

Dessa fördömanden från det internationella samfundet och internationella organisationer, i kombination med händelseutvecklingen i Libyen, ledde till att FN:s säkerhetsråd, den 26 februari 2011, antog resolution 1970 på följande grunder.

[The Security Council;] [c]onsidering that the widespread and systematic attacks currently taking place in the Libyan Arab Jamahiriya against the civilian population may amount to crimes against humanity, […] Recalling the Libyan authorities’ responsibility to protect its population, […] Reaffirming its strong commitment to the sovereignty, independence, territorial integrity and national unity of the Libyan Arab Jamahiriya, […] [and is] Mindful of its primary responsibility for the maintenance of international peace and security under the Charter of the United Nations. (Säkerhetsrådet 2011b)

Resolutionen krävde att Libyens myndigheter omedelbart stoppade all våldsutövning och istället arbetar för att uppfylla civilbefolkningens legitima krav. Vidare krävde den att landets myndigheter agerade i överensstämmelse med internationell humanitär lagstiftning; försäkrade säker genomfart för humanitärt bistånd till landet; omedelbart hävde alla restriktioner på landets mediekommunikationer och begärde att alla FN:s medlemsstater skulle bistå i att evakuera alla utländska medborgare som önskade att lämna Libyen. Dessutom innehöll resolutionen ett vapenembargo som förbjöd alla FN:s medlemsländer att exportera alla former av material som kan användas för krigsföring. Den innehöll också ett beslut om att alla FN:s medlemsländer skulle förhindra att medlemmar av Qadhafis familj och ministrar inom den libyska regering reste in i något av FN:s medlemsländer, och att alla FN:s medlemsländer frös tillgångar som Qadhafis familj hade på deras territorium (Säkerhetsrådet 2011b). Resolutionen antogs med 15 röster mot 0, och resolutionstexten lades fram av Storbritannien med anledning av landets djupa oro över händelseutvecklingen i Libyen (Säkerhetsrådet 2011c).

Kort efter att FN:s säkerhetsråd hade antagit resolution 1970 meddelade Italien att de inte ansåg att Qadhafi var en legitim avtalspartner, och därför var heller inte TFPC gällande mellan de båda länderna (Watkins 2011). EU meddelade att de förelade ett vapenembargo och riktade sanktioner, inklusive ett visumförbud och frysning av

38

tillgångar, mot Qadhafis familj och andra ansvariga för våldsutövningen i Libyen. Dessutom stödde EU FN:s resolution 1970 (CEU 2011). Vidare beslöt FN:s generalförsamling att Libyen avstängdes från medlemskap i HRC (Generalförsamlingen 2011a).

Under den följande veckan uppgav NATO:s generalsekreterare att organisationen hade ett starkt samarbete med FN, EU, AU och Arab League över hur de tillsammans, och på bästa sätt, kunde angripa den humanitära kris som utspelades i dess direkta närhet. Dock vidhöll han att NATO skulle agera om ett av dess medlemsländer så önskade, eller genom ett FN mandat (NATO 2011e). AU uttryckte djup oro över situationen i Libyen, som de ansåg var ett hot mot fred och säkerhet i landet, men också i hela regionen. Dock underströk de sitt starka motstånd mot en utländsk militär intervention, oberoende av denna militära interventions utformning, utan att ge någon vidare förklaring till detta motstånd (AU 2011c).

Den 10 mars 2011 skickade FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon, ett brev till ordföranden i FN:s säkerhetsråd. Där beskrev han hur våldet i Libyen hade ökat och att han därför hade utnämnt ett sändebud som skulle konsultera den libyska regeringen, olika organisationer och angränsande länder, över hur krisen i Libyen skulle kunna lösas på bästa sätt (Säkerhetsrådet 2011d). Samma dag meddelade NATO att de skulle öka sin närvaro i de centrala delarna av Medelhavet, samt utveckla strategier för att kunna hantera en humanitär kris (NATO 2011d). Den 11 mars 2011 uttalade Frankrikes president, Sarkozy, sin oro över den humanitära krisen i Libyen och försökte övertala EU:s medlemsländer att förelägga en flygförbudszon över Libyen.

The British and ourselves are wondering what happens if peaceful civilians … are being targeted by aircraft and helicopters shooting directly at the crowd. David Cameron and I wondered: should we simply stand by … or react … we cannot stand by and watch civilians being massacred. (Traynor m.fl. 2011:1)

Under ett extrainsatt EU-möte samma dag, diskuterade medlemsstaterna de kraftiga migrationsströmmar som oroligheterna i Libyen medförde, och hur unionen skulle utarbeta strategier för att hantera dessa (EU 2011). Vidare meddelade Libyens regering att de hade avslutat sina diplomatiska relationer med Frankrike, då landet ansåg att Frankrikes intentioner var att verka för splittringar i Libyen. Detta uttalande kom efter

39

att Frankrike hade erkänt Libyens interimsregering TNC som en legitim auktoritet i landet (Reuters 2011b; Traynor m.fl. 2011).

Följande dag beslutade Arab League följande:

1. To call on the Security Council to bear its responsibilities towards the deteriorating situation in Libya, and to take the necessary measures to impose immediately a no-fly zone on Libyan military aviation, and to establish safe areas in places exposed to shelling as a precautionary measure that allows the protection of the Libyan people and foreign nationals residing in Libya, while respecting the sovereignty and territorial integrity of neighboring States [and] 2. To cooperate and communicate with the Transitional National Council of Libya and to provide the Libyan people with urgent and continuing support as well as the necessary protection from the serious violations and grave crimes committed by the Libyan authorities, which have consequently lost their legitimacy. (Arab League 2011)

Libanon blev det land som fick föra fram Arab Leagues krav på en flygförbudszon över Libyen eftersom Libanon är medlem i Arab League och vid denna tidpunkt även var medlem i FN:s säkerhetsråd (Denselow 2011).

4.3 Resolution 1973

Den 17 mars 2011 framförde Libanon, Frankrike, Storbritannien och USA ett förslag till FN:s säkerhetsråd över utformandet av en resolution som innehöll en flygförbudszon över Libyen (Säkerhetsrådet 2011e). Detta förslag antogs samma dag av FN:s säkerhetsråd, med en majoritet av 10 röster för förslaget, och 5 röster som valde att lägga ner sin röst. De länder som valde att lägga ner sin röst var; Kina; Brasilien; Ryssland; Tyskland och Indien. Motiveringen till varför dessa länder valde att lägga ner sin röst var att resolutionen innehöll åtgärder under ett kapitel sju mandat i FN-stadgan, vilket innebär att nödvändigt våld får användas. Några av dessa länder var inte övertygade om att situationen i Libyen krävde en insats under ett kapitel sju mandat, medan andra länder principiellt var mot en militär intervention (Säkerhetsrådet 2011f). Resolution 1973 antogs med utgångspunkt i säkerhetsrådets övertygelse om att den libyska regeringen hade misslyckats med att nå upp till kraven i resolution 1970. Därför var säkerhetsrådet övertygade om följande.

[The Security Council is] Considering that the establishment of a ban on all flights in the airspace of the Libyan Arab Jamahiriya constitutes an important element for the protection of civilians as well as the safety of the delivery of

40

humanitarian assistance and a decisive step for the cessation of hostilities in Libya. Reaffirming its strong commitment to the sovereignty, independence, territorial integrity and national unity of the Libyan Arab Jamahiriya. Determining that the situation in the Libyan Arab Jamahiriya continues to constitute a threat to international peace and security. (Säkerhetsrådet 2011a)

Vidare auktoriserade resolutionen alla FN:s medlemsstater att “take all necessary measures […] to protect civilian and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya including Benghazi, while excluding a foreign occupation force of any form on any part of Libyan territory” (Säkerhetsrådet 2011a). Dessutom beslutade säkerhetsrådet att “[…] establish a ban on all flights in the airspace of the Libyan Arab Jamahiriya in order to help protect civilians” (Säkerhetsrådet 2011a). Slutligen uppmanade resolutionen alla FN:s medlemsstater att strikt implementera vapenembargot som infördes genom resolution 1970 och förbjuda all flygtrafik, förutom den som var avsedd för humanitär hjälp, att landa, lyfta eller flyga över medlemsländernas territorium. Dessutom skulle alla tillgångar som Qadhafis regim förfogade över i FN:s medlemsländer frysas och stränga reserestriktioner för denna regim skulle implementeras (Säkerhetsrådet 2011a).

41

5. Analys