The day of Anger, våld och flyktingströmmar

Efter uppmaningar från oppositionella grupper till Qadhafis regim, via Facebook och libyska hemsidor, om att folket skulle gå ut på gatorna i en fredlig demonstration för att hedra årsdagen av 2006 års fredliga demonstrationer där Fethi Tarbel greps och tolv demonstranter dödades, utbröt skottlossning och nya arresteringar utfördes av landets säkerhetspolis. Detta upprop kallas Day of Anger för att befolkningen skulle visa sitt missnöje trots landets förbud mot demonstrationer mot Qadhafis regim. Dock började demonstrationerna redan den 15 februari 2011, två dagar innan Day of Anger skulle hedras. Startskottet för demonstrationerna den 15 februari var att Libyens säkerhetspolis arresterade två av organisatörerna som legat bakom de senaste årens demonstrationer mot händelsen i Abu Salim fängelset och advokaten Fethi Tarbel. En stor grupp demonstranter samlades utanför Libyens säkerhetshögkvarter, och krävde att de arresterade skulle släppas, och möttes då av skottlossning och ett flertal nya arresteringar mot journalister utfördes av den libyska säkerhetspolisen (HRW 2011a).

Huruvida demonstrationerna var fredliga eller inte är svårt att påvisa. Dock möttes de med våld utfört av Libyens polis och senare även dess säkerhetsstyrkor och uttalanden från den libyska regeringen om att denne inte tillät att folket gick runt på gatorna om natten och äventyrade säkerheten i Libyen (BBCA 2011b). Säkerhetsstyrkorna sköt mot demonstranterna för att skingra dem, men också för att döda de som vägrade att lyda styrkornas order (HRW 2011a).

Demonstranterna krävde bildandet av en ny demokratisk konstitution och ett slut på förbudet mot oliktänkande politiska partier (Alexander 2011). Under de följande dagarna besköt Qadhafis säkerhetsstyrkor ett flertal begravningsföljen som var på väg för att begrava de individer som hade dött under demonstrationerna. Dessa beskjutningar väckte ännu mer vrede hos demonstranterna vilket ledde till att protesterna mot Qadhafis regim intensifieras. Den 20 februari hade Qadhafi stängt ner

34

all internetkommunikation i landet, och arresterat de journalister som gett intervjuer via telefon till omvärlden (HRW 2011b). Trots Qadhafis försök i att tysta ner demonstranterna fortsatte protesterna vilket resulterade i att Qadhafi beordrade sina inhyrda legosoldater att göra allt de kunde för att få slut på demonstrationerna. Detta resulterade i att sjukhusen blev överfulla och personalen uppmanade allmänheten att lämna blod eftersom tillgången på medicinskt material hade blockerats av regeringen (Meo 2011).

Den 21 februari avgick flera av Libyens diplomatiska representanter och ställde sig på demonstranternas sida i kampen om att skapa politisk förändring i Libyen. Vidare hotade en av landets större stammar, som dessutom kontrollerar stora oljefyndigheter i landet, att all oljeexport till Europa och USA skulle stoppas om Qadhafis styrkor inte upphörde med sitt våldsutövande inom 24 timmar (Black 2011). Samma dag gjorde Qadhafis son Saif al-Islam ett framträdande i den statliga tv-kanalen där han varnade demonstranterna att om de inte slutade så riskerade de att framkalla ett libyskt inbördeskrig där landets oljerikedomar skulle brännas. Detta uttalande ledde till att Libyens största stam anslöt sig till oppositionen (Seidl 2011:4-5). Följande dag framträdde Qadhafi själv i nationell tv, där han höll ett tal till nationen inspelat i ett av de hus som förstördes i USA:s bombningar av Tripoli 1986. I talet poängterade han att instabillitet i Libyen kunde leda till att terroristgrupper fick ett fäste i landet, och att de som demonstrerade mot hans styre skulle utrotas genom att hans säkerhetsstyrka skulle genomsöka varje hus i Libyen efter förrädare. Han erbjöd också en ny konstitution till Libyens folk, som skulle genomföras genom dialog med folket (Aljazeera 2011).

Olika stater världen över, däribland Italien, Frankrike, Storbritannien och USA, började nu att evakuera sina medborgare som befann sig i Libyen eftersom situationen i landet fortsatte att vara instabil (BBCNME 2011). Samtidigt minskade sympatierna och stödet för Qadhafis regim kraftigt och ytterligare libyska diplomater, ministrar inom regeringen och delar av den libyska armén ställde sig på oppositionens sida (Gomez 2011:2). Vidare meddelade flera av Libyens större stammar att de inte längre sympatiserade med Qadhafis regim, utan istället involverade sig i kampen mot honom (Andersson 2011). Den 25 februari meddelade United Nations High Commission for Refugees, (UNHCR) (2011a), att flyktingströmmarna från oroligheterna i Libyen var väldigt stora, men att det främst rörde sig om algerier, egyptier och tunisier som

35

återvände hem till sina länder. Samma dag översände sekreteraren för African Commission on Human and People´s Rights ett brev till en paraplyorganisation i Libyen där hon uttryckte sin djupa oro över att Qadhafi hade stängt ner alla kommunikationskanaler i landet. Denna situation gjorde det mycket svårt för omvärlden att verifiera den information som spreds från landet (Maboreke 2011).

De följande veckorna fortsatte demonstrationerna som mer eller mindre hade utvecklats till ett inbördeskrig mellan de som var trogna Qadhafi och de som var trogna oppositionen. Många av Qadhafis styrkor hade vänt honom ryggen och stred nu istället för oppositionen. Detta resulterade i att Qadhafis armé var kraftigt försvagad och att oppositionen hade större möjligheter att svara med beväpnade attacker. Dock fortsatte Qadhafi att använda legosoldater, som dödade med brutalitet, i sin krigsföring mot oppositionen (IBT 2011). Den växande oppositionen bildade en interimsregering, Transitional National Council, (TNC), som gjorde anspråk på att föra det libyska folkets talan. Den bildades den 5 mars 2011 och byggde sin legitimitet på att flera diplomater och internationella libyska representanter stödde denna interimsregering (TLINC 2011a,b). Den 10 mars meddelade Röda Korset (2011) att de inte gavs tillgång till de områden i Libyen där de värst drabbade antogs befinna sig. Den 17 mars 2011 hade 302 514 personer lämnat Libyen, varav 16 149 personer är libyska medborgare. 180 062 personer hade flytt till Egypten och Tunisien, men de är inte medborgare i dessa länder. Ca två tredjedelar av de som flytt till ett närliggande land utan att vara medborgare i detta, hade flytt till Tunisien (OCHA 2011). På grund av dessa stora flyktingströmmar bad UNHCR (2011b), den 15 mars 2011, EU om att öppna sina gränser och ta hand om de flyktingar som kom från den instabila situationen i Libyen.