Staters agerande utifrån den klassiska realismen

Världssamfundets stater strävar efter att uppfylla sina individuella mål och syften och existerar i ett anarkiskt världssamhälle som präglas av ett krigstillstånd, inte bara direkta strider, utan också ett överhängande hot om krig. Vidare präglas detta av en osäkerhet över de andra staternas avsikter. Denna osäkerhet leder till att en stat, ofta i allians med andra stater, måste besegra, eller förgöra en annan stat, för att försäkra sin överlevnad och uppnå en hegemonisk maktposition i världssamhället (sid 15-19).

47

Libyens historia präglas av en rad händelser som kan förstås utifrån denna tanketradition. Under 1950-talet hade USA och Storbritannien militärbaser i Libyen, som dock stängdes ner efter att Qadhafi avvisat de båda länderna från Libyens territorium (sid 23-25). USA:s och Storbritanniens individuella mål och syften kom alltså i konflikt med Qadhafis. Dessutom resulterade denna intressekonflikt i att Libyen utgjorde ett hot mot USA och Storbritanniens säkerhet, eftersom de båda länderna inte längre kunde förutse Qadhafis avsikter och kommande handlingar.

Qadhafi stödde anti-koloniala rörelser, separatiströrelser, islamistiska grupper och terroristgrupper i deras kamp för självständighet (sid 25). Dessa grupper, och deras kamp, kan antas utgöra ett hot mot världsordningen och världssamhällets staters säkerhet. Därför utgjorde även Qadhafis stöd till dessa grupper ett hot mot världssamhällets stater, eftersom världssamhället inte kunde förutse vilka konsekvenser dessa gruppers existens kunde medföra på den existerande världsordningen. Vidare kan Qadhafis kritik mot Israel och dess allierade (sid 25), antas ha utgjort ett orosmoment för världssamfundets stater då de kan antas ha varit osäkra över Qadhafis kommande handlingar, och huruvida dessa handlingar omfattade våldsanvändning. Dessutom kunde inte världssamfundet vara säkra på att Qadhafi och de grupper som han stödde, inte planerade en väpnad attack mot de stater som han varit kritisk mot. Slutligen hade Qadhafi ett uttalat intresse i att framställa kärnvapen (sid 27), vilket, i kombination med hans sympatier för olika grupper och kritik mot Israel och dess allierade, kunde få förödande konsekvenser för världssamhället.

I slutet av december 1979 antände en grupp libyer USA:s ambassad i Tripoli (sid 25), vilket kan anses vara en attack mot en fiendestat. Denna attack innebar att USA var tvungen att utföra motattacker (sid 25-26). Dessa motattacker kan anses utgöra USA:s strävande i att uppnå en maktposition som innefattade statens överlevnad och ställning i världssamhället. Eftersom USA hade utfört en motattack var Libyen tvungen att utföra en vedergällning för att bibehålla sin maktposition (sid 26). En kraftmätning mellan de båda staterna hade alltså tagit form, och den stat som lyckades att inta en hegemonisk maktposition skulle gå segrande ur striden.

Huruvida dödsskjutningen av den kvinnliga brittiska vakten utanför Libyens ambassad i London (sid 26), var en olyckshändelse eller ej, kan antas vara svårt att avgöra. Dock

48

kan Libyens ändamål och syfte med denna incident ha varit att visa sin makt genom att skrämma Storbritannien. Storbritanniens respons blev att omedelbart avbryta alla diplomatiska förbindelser med Libyen.

För att upprätthålla maktbalansen i det anarkiska statssamhället bombade USA olika mål i Tripoli och Benghazi (sid 26). Detta ledde till att relationen mellan de båda staterna blev mer eller mindre hatisk och Qadhafi hade en personlig vendetta mot USA. Kort efter denna händelse avfyrade Libyen en missil riktad mot Lampedusa (sid 26). Vidare sprängde libyska tjänstemän Pan Am Flight 103 i luften, som en vedergällning mot Storbritannien och USA. Dessutom sprängde libyska tjänstemän även ett franskt passagerarflygplan (sid 25). Dessa dåd och vedergällningar kan också antas vara händelser som utspelades för att de olika staterna strävade efter att uppnå mer makt än sin fiende i det anarkiska statssamhället.

Libyen utgjorde nu alltså ett överhängande hot mot världssamhällets stater, och då speciellt mot USA:s, Storbritanniens, och Frankrikes säkerhet. Världssamfundet agerade på Libyens våldshandlingar genom att alliera sig med varandra och uppmana FN och EG till att fördöma Libyens handlingar och införa någon form av bestraffning. Världssamfundets bestraffning bestod i en rad stränga sanktioner (sid 26-27) som ledde till att Libyen blev isolerat. Denna bestraffning kan förstås som en form av erövring (sid 16), som syftar till att öka säkerheten för den stat, eller allians, som erövrar en annan stat. Vidare kan sanktionerna inte analyseras utifrån ett moraliskt perspektiv eftersom en statsman alltid handlar i enlighet med vad som är bäst för sitt folk. I detta fallet handlade FN och EG utifrån vad som var bäst för världssamhället och inte utifrån vad som var bäst för det libyska folket.

5.3.1.1 Det anarkiska statssamhället

Libyens återträdande, efter att landet varit isolerat under ett antal år, in i världssamhället kan analyseras utifrån Morgenthaus principer (sid 17-19) som kan förklara staters agerande i ett anarkiskt statssamhälle.

Den händelse som varit mest betydelsefull för Libyens återinträde i världssamhället var de återupptagna diplomatiska förbindelserna med Storbritannien under 1999, och att FN hävde några av sina sanktioner (sid 27). Konsekvenserna av denna händelse blev alltså

49

att Storbritannien, och dess medborgare fick upprättelse, och Libyen blev åter accepterade i världssamhället. Libyens intresse av att dessa sanktioner hävdes, bidrog till att landet träffade överenskommelsen, vilket resulterade i att Libyen fick större inflytande i världssamhället.

Vidare meddelade Qadhafi, 2003, att han beslutat sig för att avveckla sitt kärnvapenprogram och betala ersättning till bomboffers familjer. Kort därefter hävde EU bland annat ett tjugo år gammalt vapenembargo, mot landet, och FN hävde sina resterande sanktioner mot landet (sid 28). Även dessa beslut ledde till att Qadhafi åtnjöt större makt i världssamhället då han nu också tilläts att importera, exportera och upprätta handelsförbindelser med världssamhällets stater och företag. De hävda sanktionerna ledde också till att Libyen åtnjöt frihet i avsevärt större utsträckning än de gjort under tiden då de utsatts för stränga sanktioner. Det kan också antas att världssamhället åtnjöt större frihet efter att FN och EU hävt sina sanktioner, eftersom de tilläts att upprätta handelsförbindelser med Libyen. Dessa handelsförbindelser var av betydelse eftersom Libyen är en stor exportör av olja, en naturresurs som bland annat EU:s stater saknar. Dessutom är Libyen beroende av att importera varor som bland annat de europeiska staterna producerar. Frihet är avgörande för en stats överlevnad och måste alltid beaktas i en stats överväganden. I och med de handelsförbindelser som Libyen och andra stater ingått, uppstod nu en maktrelation mellan de ingående parterna som även innebar att de hade kontroll över varandra.

2004 skapade Libyen och USA förutsättningar för att åter etablera diplomatiska förbindelser (sid 28-29), medförde att Libyen åtnjöt större frihet. Det faktum att EU, och dess medlemsstater, dessförinnan återupptagit diplomatiska förbindelser med Libyen, och även upprättat handelsavtal (kap 3.4;3.5), kan antas vara händelser som påverkat USA i sitt beslut att försöka återupprätta vänskapliga förbindelser med landet. Konsekvensen av EU:s agerande blev att de stärkte sin makt i världssamhället genom sina handelsförbindelser med Libyen, och då kan det antas att USA var tvungen att göra det samma för att inte riskera att förlora makt.

EU:s största säkerhetshot är den illegala invandringen från norra Afrika, som strömmar genom Libyen (sid 29-30). Ett hävt vapenembargo, och ett samarbete med Libyen i frågan om illegala immigranter, skulle alltså hjälpa EU att undanröja ett av sina största

50

säkerhetshot. Vidare upprättades en mängd handelsavtal och överenskommelser som låg till grund för att Libyen skulle kunna kontrollera dessa flyktingströmmar (kap 3.5). Dessutom gav Italien en officiell ursäkt för kolonialtiden. Ett samarbete mellan EU och Libyen gagnade alltså båda parter, då EU:s säkerhetshot kontrollerades och Qadhafis intresse i att utöka sin makt och inflytande i det anarkiska världssamhället tillgodosågs. Detta intresse medförde också att Libyen fick upprättelse för kolonialtiden, ta del av modern utrustning, tillgodogöra sig vapen och upprätta förbindelser med nya handelspartners. Återigen hade de olika parterna handlat utifrån egenintressen, och för att försäkra sin frihet och överlevnad i det anarkiska statssamhället.

Libyen har undertecknat ENP (sid 29-30), även om det kan antas vara uppenbart att Libyen inte uppnår EU:s krav på sina medlemsstater, då situationen i Libyen karaktäriseras av upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna (kap 3.1.1;3.6). Dock måste den internationella politiken trots allt förstås utifrån de enskilda aktörernas intressen och de konsekvenser som dessa beslut får. EU:s intresse är att motverka flyktingströmmar, och detta innebär att EU måste acceptera de libyska samhällsstrukturerna, för att kunna förvänta sig att Qadhafi bistår EU i detta intresse. Dessutom kan det anses uppseendeväckande att Libyen blev invald i HRC 2010, trots landets långa historia av brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det faktum att realismen inte gör anspråk på att förklara vilka handlingar som är goda eller onda leder till att ingen aktör har något moraliskt ansvar. FN, och dess medlemsstater, är intresserade av att upprätthålla vänskapliga förbindelser med Libyen för att främja handel och de olika avtal som länderna har ingått, då främst avtal med EU och europeiska stater. Därför förbiser FN:s medlemsstater den faktiska situationen i landet, eftersom världssamfundets intressen i stort, och en god relation med Qadhafi, är viktigare än avsaknaden av mänskliga rättigheter för befolkningen i Libyen. Vidare har varken EU eller Libyen något moraliskt ansvar i frågan om bekämpandet av illegala flyktingströmmar. Denna fråga kan i grunden antas vara relativt ointressant för Libyen eftersom landet inte påverkas av dessa flyktingströmmar. Däremot är den högst relevant ur aspekten att ett accepterande av att bistå EU leder till att Libyen erhåller vissa förmåner vilket resulterar i ökad makt i världssamhället. Samma förhållande kan antas gälla efterlevandet av de mänskliga rättigheterna i Libyen. Denna fråga kan antas vara relativt ointressant för EU eftersom deras största intresse är att bekämpa den illegala

51

immigrationen, och förutsättningen för detta är att inte poängtera avsaknaden av de mänskliga rättigheterna i Libyen. Förhandlingarna som pågått mellan Libyen och USA, EU, Italien, Storbritannien och Frankrike, sedan 1999 kan anses vara karaktäriserade av en respekt för varandras intressen, men också ett uttryck för att varje stat har agerat för att, i första hand, skydda sina egna.