FN-stadgans ändamål och syfte

I FN-stadgan (1945a) beskrivs stadgans ändamål och syften, och några av dessa är:

[Att] öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar, förena våra krafter till upprätthållande av internationell fred och säkerhet, godtaga grundsatser och införa metoder, som giva säkerhet för att vapenmakt icke kommer till användning annat än i gemensamt intresse […]. (Generalförsamlingen 1945a:preambel)

Alltså är ett av FN:s viktigaste ändmål att upprätthålla internationell säkerhet och att vidtaga verksamma och kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden. Detta ändamål ska uppnås genom fredliga medel och i överensstämmelse med internationell lagstiftning (Generalförsamlingen 1945a:art 1.1;1.3). För att uppnå dessa ändamål och syften ska FN, och dess medlemsstater handla i överensstämmelse med ett antal grundsatser. Principen om alla medlemmars suveräna likställdhet utgör grunden för stadgans implementering. Vidare ska följande grundsatser efterlevas; alla medlemmar ska lösa sina internationella tvister med fredliga medel så att internationell fred och säkerhet inte sätts i fara; alla medlemmar ska avhålla sig från hot om eller bruk av våld; samt att FN ska se till så att alla stater handlar i enlighet med stadgans syfte och ändamål, till exempel att upprätthålla internationell fred och säkerhet (Generalförsamlingen 1945a:art 2.1;2.3;2.4;2.6). Dessutom anses våldsförbudet, så som det beskrivs i FN-stadgan art 2.4, utgöra en jus cogens-princip.

5.1.1 Konsekvenserna av brott mot förpliktelserna i FN-stadgan

Suveränitetsprincipen utgör alltså en grundsten i FN-stadgan och innebär att en stat kan förvänta sig att vara suverän över det egna territoriet i utbyte mot att staten erkänner andra staters suveränitet. Andra stater har alltså inte rätt att intervenera i statens interna angelägenheter, inte utöva jurisdiktion inom staten, eller begränsa statens användning

42

av dess territorium. Dock anger FN-stadgan (1945a) ett undantag då suveränitetsprincipen får brytas.

Ingen bestämmelse i denna stadga berättigar Förenta Nationerna att ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet, eller kräver, att medlemmarna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt denna stadga. Denna grundsats skall dock ej utgöra hinder för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt kapitel VII. (Generalförsamlingen 1945a:art 2.7 [min kursivering])

Suveränitetsprincipen får alltså brytas om det föreligger ett beslut från säkerhetsrådet om tvångsåtgärder som syftar till att bekämpa eller undanröja hot mot stadgans ändamål och syfte, i detta fallet hot mot internationell fred och säkerhet.

FN:s generalförsamling, medlemsstater och generalsekreterare har rätt att uppmärksamma säkerhetsrådet på saklägen som kan utgöra föra för, eller hot mot, internationell fred och säkerhet (Generalförsamlingen 1945a:art 11.3;35;99). Därefter har säkerhetsrådet ensamt befogenhet att ”[…] fastställ[a] förefintligheten av hot mot freden […] och framlägg[a] förslag, eller fatta[…] beslut om vilka åtgärder som skola vidtagas […] i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet” (Generalförsamlingen 1945a:art 39). Säkerhetsrådet kan, innan ett beslut om tvångsåtgärder, framlägga förslag om provisoriska åtgärder som rådet anser är önskvärda eller nödvändiga, och beakta huruvida staten underlåter sig att efterleva dessa (Generalförsamlingen 1945a:art 40).

Om säkerhetsrådet anser att dessa provisoriska åtgärder inte leder till att sakläget förbättras, har rådet befogenhet att besluta om vilka tvångsåtgärder som ska antas. Dessa tvångsåtgärder implementeras utan bruk av vapenmakt och kan innefatta fullständigt eller partiellt avbrytande av olika förbindelser, till exempel ekonomiska och diplomatiska (Generalförsamlingen 1945a:art 41). Slutligen kan säkerhetsrådet besluta om tvångsåtgärder, innefattande så mycket bruk av vapenmakt som situationen kräver, för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Dessa tvångsåtgärder antas i de saklägen då säkerhetsrådet anser att åtgärder enligt artikel 41 är otillräckliga eller visat sig vara det (Generalförsamlingen 1945a:art 42). Då säkerhetsrådet har fattat ett beslut om tvångsåtgärder enligt art 41 eller 42 förpliktigar sig FN:s medlemsstater att ställa till rådets förfogande de styrkor, bistånd och rätt till passage på medlemsstaternas territorium, som krävs för upprätthållande av internationell fred och säkerhet (Generalförsamlingen 1945a:art 43.1).

43

Sedan den 15 februari har situationen i Libyen karaktäriserats av våldsutövning från regeringens polis, säkerhetsstyrkor, Qadhafis inhyrda legosoldater och oppositionen. Detta har resulterat i överfulla sjukhus och stora flyktingströmmar. Vidare har regimen hotat att bränna upp landets oljekällor. Dessutom kan den instabila situationen i Libyen, liknande ett inbördeskrig, bidra till en grogrund för terroristgrupper (sid 33-35). Den rådande situationen kan alltså antas vara ett hot mot internationell fred och säkerhet, då den karaktäriseras av bruk av våld, och konsekvenserna av denna våldsanvändning utgör ett hot mot det internationella samfundets säkerhet. Detta hot inkluderar stora flyktingströmmar, eventuell avsaknad av oljeimport och det faktum att den instabila situationen i landet kan bidra till att terroristgrupper får fäste.

Libyens representant, utnyttjade sin rätt att uppmärksamma säkerhetsrådet på saklägen som kan utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet, i enlighet med art 35. Denne krävde ett möte med rådet för att diskutera händelseutvecklingen i Libyen, och detta resulterade i att säkerhetsrådet beslutade om provisoriska åtgärder (sid 36) i enlighet med art 40. Under de kommande dagarna fördömde Arab League, AU, Frankrike och USA händelseutvecklingen i landet, och det internationella samfundet började att evakuera sina medborgare (sid 34-36). Endast Frankrike uppmärksammade säkerhetsrådet genom att speciellt underrätta rådet om händelseutvecklingen i landet. Dock kan det internationella samfundets fördömanden, och ageranden, antas vara ett tecken på att detta ville uppmärksamma FN, och därmed säkerhetsrådet, på att ett sakläge pågick i Libyen som kunde karaktäriseras som ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Den 25 februari använde generalförsamlingen sin rätt till att uppmärksamma säkerhetsrådet på situationen i Libyen (sid 37), i enlighet med art 11.3. Givetvis var denna uppmaning riktat mot Libyen men den indikerar också generalförsamlingens ståndpunkt, och medvetenhet, över att det fortgick ett sakläge i Libyen som kunde antas vara ett hot mot internationell fred och säkerhet. Följande dag fastställde säkerhetsrådet att situationen i Libyen var ett hot mot internationell fred och säkerhet. Detta beslut fattades i enlighet med art 39 och kan sägas vara ett resultat av det internationella samfundets uppmärksammanden på den våldsamma händelseutvecklingen i Libyen. Vidare antog säkerhetsrådet resolution 1970, som innefattar tvångsåtgärder (sid 37) i enlighet med art 41.

44

Kort efter att säkerhetsrådet antagit resolution 1970 meddelade; generalförsamlingen att Libyen avstängts från medlemskap i HRC; Italien att de avbrutit sin relation med Libyen; och EU uttalade sitt stöd för resolution 1970 och förelade även egna sanktioner mot landet (sid 37-38). Även dessa händelser tyder på att säkerhetsrådet uppmärksammats på händelseutvecklingen i Libyen genom dessa aktörers starka avståndstagande mot Qadhafis regim.

Ban Ki-moon utnämnde ett sändebud (sid 48), och därmed hade alltså även FN:s generalsekreterare, i enlighet med art 99, använt sin rätt att uppmärksamma säkerhetsrådet på ett sakläge som kunde antas vara ett hot mot internationell fred och säkerhet. Vidare kan Ban Ki-moons uttalande visa på att resolution 1970, saknade effekt på situationen i Libyen, då han uttryckte sin oro över att våldet ökade. Dessutom kan hans uttalande understödjas av uppgifterna om att Qadhafi använde legosoldater, att Röda korset inte gavs tillgång till de områden i Libyen där de värst drabbade befann sig, och att stora flyktingströmmar lämnade landet. Även om dessa flyktingströmmar främst bestod av personer som inte var libyska medborgare, utgjorde dessa ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Vidare fördömde Frankrike, Storbritannien och Arab League situationen i Libyen och krävde att säkerhetsrådet skulle ta sitt ansvar och skydda civilbefolkningen i landet (sid 38-39). Dessa händelser tyder på att det kan antas vara bevisat att de tvångsåtgärder som antagits i resolution 1970 varit otillräckliga och därför antog säkerhetsrådet resolution 1973 (sid 39-40), i enlighet med art 42. Eftersom säkerhetsrådet hade legitimerat våldsanvändning utifrån art 42, kan inte längre våldsförbudet, förstått som en jus cogens-princip appliceras eftersom FN-stadgans bestämmelser innehar en status som Lex superior.

Alltsedan antagandet av resolution 1970 förberedde sig NATO på att intervenera i Libyen (sid 38). En intervention ledd av NATO legitimeras i enlighet med art 43. Eftersom NATO är en organisation som utgörs av ett antal av FN:s medlemsländer, kan alltså dessa medlemsländer ställa en NATO-styrka till förfogande, och denna styrka verkar då utifrån ett beslut om tvångsåtgärder fattade av säkerhetsrådet.

45

5.2 R2P

R2P kan anses vara en sedvanerättslig regel, som har åberopats i en mängd resolutioner (Säkerhetsrådet 2009), och innebär att

Each individual State has the responsibility to protect its populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. This responsibility entails the prevention of such crimes, including their incitement, through appropriate and necessary means. We accept that responsibility and will act in accordance with it. The international community should, as appropriate, encourage and help States to exercise this responsibility and support the United Nations in establishing an early warning capability. (Generalförsamlingen 2005:punkt 138)

Det är inte bara enskilda stater som har åtagit sig att skydda sin civilbefolkningen mot folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, utan även det internationella samfundet har åtagit sig att bistå stater som misslyckats med att skydda sin befolkning.

[…] [W]e are prepared to take collective action, in a timely and decisive manner, through the Security Council, in accordance with the Charter, including Chapter VII, on a case-by-case basis and in cooperation with relevant regional organizations as appropriate, should peaceful means be inadequate and national authorities manifestly fail to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. (Generalförsamlingen 2005:punkt 139)

Eftersom Libyen är en medlemsstat i FN har landets regering också accepterat att åta sig en skyldighet i att skydda sin befolkning mot ovanstående brott. Även om den rådande situationen i Libyen inte karaktäriserades som något av dess, uttryckte säkerhetsrådet att situationen i Libyen kunde uppgå till brott mot mänskligheten om inte våldsanvändningen omedelbart upphörde (Säkerhetsrådet 2011b). Dock kan det anses vara uppenbart att den libyska regeringen har misslyckats med att förebygga uppkomsten av något av ovanstående brott, bekämpa alla situationer där denna typ av brott kan tänkas uppstå och använda lämpliga, och nödvändiga medel, för att en sådan situation inte ska kunna uppstå. Vidare kan det anses att den libyska regeringen har misslyckats med att skydda sin befolkning från alla typer av våldsanvändning (kap 3;4.1).

Det internationella samfundets, däribland Arab League, AU, EU, Frankrike, Storbritannien, USA och Italien, fördömanden av den libyska regeringens våldsanvändning kan se som ett försök till att etablera strategier för att uppmärksamma

46

FN, och speciellt säkerhetsrådet, på den våldsamma situation som utspelades i Libyen och risken för att denna eskalerade och utgjorde brott mot mänskligheten.

Alla FN:s medlemsstater har också förbundit sig att gemensamt handla; under lämplig tidpunkt; med beslutsamhet; och i överensstämmelse med FN-stadgan, om en stat uppenbarligen misslyckats med att skydda sin befolkning. Detta innebär att det internationella samfundet var skyldiga att agera som en respons på händelseutvecklingen i Libyen (kap 4.2;4.3). Denna respons genomfördes för att förebygga, och motarbeta, uppkomsten av folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundets beslut om ett gemensamt agerande fattades vid, en för situationen, lämplig tidpunkt och i överensstämmelse med FN-stadgan. Detta gemensamma beslut antogs eftersom Qadhafis regim uppenbarligen hade misslyckats med att skydda befolkningen, en skyldighet som den libyska regeringen själv åtagit sig.